Predikan 4 söndagen i fastan 2021

Predikan 4 söndagen i fastan 2021

2 Krön 36: 14-16, 19-23; Ps 137; Ef 2: 4-10; Joh 3: 14-21

Kära Bröder och Systrar!

Vi har just lagt halva fastetiden bakom oss.

Förra söndagen fick vi höra om, att Jesus visade sin gudomliga auktoritet. Han rensade templet. Med en piska drev Herren ut dem som sålde djur, som växlade pengar, och som använde templet som en saluhall, som ett rövarnäste. Jesus slog ut växlarnas pengar och välte omkull deras bord. 

I fastetid har vi fått en tid, för att på ett särskilt sätt,  låta också oss renas av Nådens piska, som skall rensa ut och städa upp vårt eget inre tempel.

Jesus som hade börjat med stora tecken och under, har nu skaffat sig riktigt mäktiga motståndare och fiender. 

Strax efter denna händelse besökte Nikodemos Jesus. Han var en av fariséerna och till och med ”medlem av judarnas råd”. Han tillhörde just denna grupp av människor som var Jesu största motståndare. 

Nikodemos besöker Jesus på natten och ställer en fråga till honom. Han frågar, och han öppnar sitt hjärta för Gud. Han söker efter sanningen. Jesus ger honom svar. 

Här och nu möter vi samme Herre Jesus. Liknar vi Nikodemos med hans öppenhet och nyfikenhet på sanningen? Låt oss vara en god planteringsjord för Guds Ord. Vad säger Gud till oss när vi möter Honom i Eukaristin, när vi får höra Hans Ord?

Dagens läsningar börjar med en sammanfattning av Judarnas historia. Guds folks trolöshet och likgiltighet ledde till Jerusalems fall och Israeliternas tragiska fångenskap. Längtan efter den förlorade friheten uttrycker Psaltarpsalmens rörande ord: 

”Vid Babylons floder satt vi och grät, när vi tänkte på Sion. I pilträden som växte där hade vi hängt våra lyror.” Psaltarpsalmens omkväde uttrycker de botfärdigas och de troendes bön: ”Herre, vår Gud, för oss tillbaka till dig.” 

Det beskrivs att syndare kommer till sinnes och att de i tro och tillit vänder sig till Gud. Judarna fick slutligen ett tecken av Guds barmhärtighet. Efter en tid av ungefär sjuttio år fick de komma tillbaka till sitt hemland. De var inte längre slavar i det främmande landet. 

Idag i Ordets liturgi hörde vi också den helige Paulus förklara Guds nåd, den oförtjänta gåvan: ”Ty av nåd är ni frälsta genom tron, inte av er själva, Guds gåva är det.”       

För att förklara Guds kärlek och barmhärtighet hänvisar Jesus i samtalet med Nikodemos, till en händelse från Moses tid:

 ”Liksom Mose hängde upp ormen i öknen, så måste Människosonen upphöjas för att var och en som tror på honom skall ha evigt liv.”

I öknen tappade Israeliterna tro på Guds försyn. De började knota och klaga. 

I stället för att uppskatta friheten från slaveriet i Egypten, gjorde de motstånd. Då sände Gud giftiga ormar. Men samtidigt gav Gud ett mirakulöst läkemedel. Räddningen kom genom tecknet av en kopparorm hängd på en käpp. De som med tron tittade på ormen räddades.

Det hänger samman med Jesu förklaring: ”Liksom Mose hängde upp ormen i öknen, så måste Människosonen upphöjas…” (…) ”Så älskade Gud världen att han gav den sin ende son, för att de som tror på honom inte skall gå under utan ha evigt liv.” 

Mose gjorde en orm av koppar och hängde upp den, alla som såg på den överlevde. Jesus vill här säga: ” Även jag kommer att bli upphängd” 

Jesus förbereder Nikodemos för att bli ett vittne för sin korsfästelse i framtiden. Jesus är räddningen för alla som tror på Honom och som drabbas av ormens, ja, djävulens gift: av hans frestelser och av syndens smitta. 

Vi är hotade av den onde på olika sätt.

Påve Franciskus i sin apostoliska uppmaning ”Gaudete et exsultate” (Gläd er och jubla - om kallelsen till helighet i vår samtid) och varnar oss för två märkliga fiender till heligheten. 

De båda fienderna, gamla villoläror, som i några nya former finns även nu på vår tid, åsidosätter Gud och Hans frälsande nåd. 

En av dessa fiender (den kallas för gnosticism) vill övertyga oss att vår tro bygger mest på kunskap och intellekt. Den andre fienden (med namnet pelagianism) vill att vi litar mera på oss själva, på våra ansträngningar och även på våra fromheter och traditioner mer än på Guds nådegåvor. 

Påven citerar några Helgon att ge oss några exempel på hur ska man undvika dessa fiender, dessa farliga villoläror:

Enligt den helige och lärde Bonaventura: „den största möjliga klokheten”bygger på, att ge till de andra det som man fått från Gud. ”Ty såsom barmhärtighet är klokhetens vän, är girighet dess fiende”

Många förknippar klokheten endast eller framför allt med det intellektuella. Men den riktiga klokheten, Guds klokhet, bygger på något annat och på något mera. Guds vilja är att göra det goda. Att vara klok och att uppfylla Guds vilja innebär inte ”att veta” vad Gud vill utan att i ödmjukhet överväga Guds vilja och ”uppfylla” den med olika möjliga goda gärningar. T ex den som är generös och gästfri, den som har tid för de andra gör det goda och är klok i Guds ögon. Fastan blir ett utmärkt tillfälle att i den meningen bli mera kloka. Fastetid hjälper oss samtidigt att bekämpa girigheten: som den helige Bonaventura sa ”klokhetens och helighetens fiende”.

Ett annat helgon, den helige Augustinus, uppmuntrar att inte lita på sig själv utan på Gud istället: ”Gud uppmuntrar dig att göra det du kan och att be om det du inte kan, så att du ödmjukt säger till Herren: ”Ge mig det som Du kräver – och kräv av mig vad Du vill.””

Under fastan skall vi lära oss att mera lita på Gud. Allt gott är Guds gåva. Även om vi anstränger oss med hårt arbete är slutligen allt gott resultat Guds gåva. Även när vi ber kommer Guds nåd egentligen inte som resultat av vår fromhet. Gud ger oss gärna det som inte skadar oss men inte efter våra förtjänster.

Men det är lätt att missförstå Guds kostnadsfria gåva. 

Skall vi då endast lita på Guds försyn och nåd och inte bry oss om goda gärningar?

Svaret hittar vi hos den helige Paulus: ”Det beror inte på gärningar, ingen skall kunna berömma sig. Vi är hans verk, skapade genom Kristus Jesus till att göra de goda gärningar som Gud från början har bestämt oss till.”

Och Jesus förklarar slutligen: ”Den som gör det onda avskyr ljuset och kommer inte till ljuset, för att hans gärningar inte skall avslöjas. Men den som handlar efter sanningen, han kommer till ljuset, för att det skall bli uppenbart att han gör vad Gud vill.”

Allt gott kommer från Gud. Vår tro skall vittna om Guds kärlek. Vår tro framkallar Guds barmhärtighet när vi ber. Och så kommer frukten – goda gärningar. 

Visa mig din tro utan gärningar så skall jag med mina gärningar, visa dig min tro”. (Jak. 2:18b)

Allt till Guds ära.

Amen.

                                                                                                                      pater Rafał Zarzycki

Pater Rafał Zarzycki

Pater Rafał ZarzyckiJag föddes den 29 december 1969 i Koszalin i norra Polen, och växte upp med min äldre bror Paweł i en liten by där som heter Sianów. Mina föräldrar Weronika och Rajmund arbetade som hängivna apotekare. De var exempel och förebilder för mig; att vara disponibel och öppen för alla behövande. 

Jag hade den stora glädjen att få goda lärare. Redan som barn fick jag lära mig självdisciplin och känslighet genom att spela violin. Violinläraren prof. Józef Dąbrowski präglade min personlighet. Han visade att resultat kommer med hårt arbete och tålamod. Genom musiken lärde jag mig att uttrycka min egen själ, att öppna mig inför andra.  

Som tonåring träffade jag jämnåriga från den katolska trosrörelsen Ljuset-Livet. Deras exempel och förebild i tro på Gud och på kyskheten, räddade mig från påverkan av den marxistisk-materiella propagandan, som fanns överallt på den tiden. Samtidigt bestämde jag mig för att bli franciskan.

När jag avslutade novitiatet år 1989 återfick vårt land demokratin. Gränserna öppnades och Kyrkan sände ut många för mission. Jag sändes till Sverige direkt efter prästvigningen år 1995. 

Men min vistelse i Sverige hade två mellanakter. 1999–2001 blev jag kallad till katekesundervisning i en stor församling i Gdynia i Polen. 2001 kom jag tillbaka till Sverige och snart blev jag ansvarig för församlingen i Linköping. År 2004 blev jag kallad till Polen igen, som vice-rektor i vårt franciskanska prästsemiarium i Lodz-Lagiewniki och direkt därefter, år 2008–2020 följde tolv intensiva år i postulatet i Gniezno i Polen där jag blev ansvarig för Ordens kandidater. 

Jag brukar säga, att nu började min ”tredje apostoliska resa”. Med Guds hjälp och Eva-Lotta Svenssons korrektur och goda råd, förkunnar jag Guds Ord i franciskansk enkelhet, genom att skriva och förkunna Guds Ord i predikan på det vackra språket svenska.