Predikan 32 söndagen under året 2022
2 Mack 7:1-2,9-14, Ps 17, 2 Thess 2:16-3:5, Luk 20:27-38
Kära Systrar och Bröder!
”Alla har ju inte tron…” Låt oss be om den, och bevaras i den!
Höstens dova och lite mörkare stämning inspirerar oss att tänka – inte enbart på det som förgår – utan samtidigt på det som förblir, på det eviga livet. Eller hur.
Naturen framkallar tankar om döden och om det eviga. Det kyrkliga året slutar om några veckor. I november tänker vi på de döda, särskilt på våra nära och kära. Döden och evigheten närmar sig för oss alla, utan undantag. En hemlighet – ja, ett mysterium. Inte alla vågar fundera på detta.
Den helige Franciskus av Assisi hjälper oss. Han vill ta oss vid handen och hjälpa oss att möta dessa svåra, sorgliga, och hoppfulla tankarna och frågorna som möter alla människor. Han brukade kalla den kroppsliga döden för Syster. Den goda Systern. Döden leder ju de rättfärdiga till glädjen hos Gud.
Alla skall vi dömas av Jesus som är Den gode Herden. Han är den rättfärdige och barmhärtige domaren. Vi behöver inte vara rädda för den kroppsliga döden. Den vi alla skall möta. Nej, vi skall frukta något annat: den eviga döden. Den väljs av de som förnekar Gud med hans kärleksbud.
Jesus Kristus ger oss hoppet om det eviga livet, genom syndernas förlåtelse. I Honom är vi trygga. I Honom hotas vi inte av den eviga döden. Ingen annan kan rädda oss. Ingen annan, inget annat. Vi tror på vår Herres uppståndelse. Men… ”alla har ju inte tron”– skrev den helige Paulus till de kristna i Thessaloniki.
”Vid den tiden kom några sadducéer – de förnekar att det finns en uppståndelse” – skriver evangelisten Lukas. Vilka var då dessa sadducéer egentligen? Sadducéer var ett parti inom judendomen med företrädesvis medlemmar från översteprästerna och överklassen. Från och med kung Davids tid fick de i uppdrag att ta hand om Guds tempel, om det heliga. Så småningom fjärmade de sig från den riktiga tron på Gud. Så blev de när de sökte mera efter bekvämligheten och makten än efter Sanningen.
Sadducéernas fråga om äktenskap och om de giftas liv i himlen visar deras sätt att tänka. Dessa präster ville helt enkelt förlöjliga Jesu lära om uppståndelsen, de ville få de andra som var närvarande att skratta åt den knasiga och absurda situationen med en kvinna och sju makar – en konflikt i himlen! Himlen liknar i deras begränsade fantasi den timliga, jordiska världen. I stället för att tänka andligt tänker de kroppsligt, fysiskt. Därför svarade Jesus dem: ”Denna världens människor gifter sig och blir bortgifta, men de som befinns värdiga att komma till den andra världen och uppstå från de döda, de gifter sig inte och blir inte bortgifta. De kan ju inte mera dö, de är som änglar, och de är Guds söner, eftersom de har fått uppstå.”
Jesus bekräftade tron på Guds allmakt genom att bekräfta tron på uppståndelsen som Guds gåva. Herren hänvisade till det som hade uppenbarats för länge sedan: ”Att de döda uppstår har också Mose visat i stället om törnbusken, där han kallar Herren för Abrahams Gud och Isaks Gud och Jakobs Gud. Gud är inte en gud för döda utan för levande, ty för honom är alla levande.”
Denna tro blev bevarad av trogna människor genom generationer. Även svåra förföljelser ändrade den inte. Idag har vi hört om några judiska martyrer som bekände sin tro på uppståndelsen under hemsk tortyr. Första Mackabeerboken berättar om dessa svåra omständigheter:
”Vid den tiden började somliga israeliter att överge lagen, och de lockade många med sig. De sade: ”Låt oss närma oss hedningarna som bor omkring oss och sluta förbund med dem. Sedan vi avskilde oss från dem har många olyckor kommit över oss.” Detta slags tal vann folkets gillande. Några av dem reste på eget initiativ till kungen, och han gav dem rätt att följa hednisk lag och sed. Sedan byggde de idrottsanläggning i Jerusalem enligt hedningarnas bruk. De skaffade sig förhud och avföll från det heliga förbundet. De beblandade sig med hedningarna och sålde sig till att göra det onda.”
Märkligt är, att det som vanligt fanns människor som ville behålla sitt liv bekvämt och ostört. Då som nu gillar och föredrar vi det bekväma och enkla. De är de som lämnade judiska bruk och seder och den rena tron.
”Alla hednafolk böjde sig för kungens befallning. Också många israeliter rättade sig efter den gudsdyrkan han föreskrev, började offra åt avgudadyrkan och vanhelgade sabbaten.”
”Men många israeliter fann mod och styrka inom sig till beslutet att inte äta något orent. De fördrog döden framför att vanhelga sig själva genom maten och skända det heliga förbundet. Och de led döden. Fruktansvärd var vreden som drabbades Israel.”
En av de plågade martyrerna bekände sin tro. Hans ord är ett viktigt och uppbyggande vittnesbörd: ”När man skiljs från livet bland människorna, är det gott att kunna sätta sitt hopp till Guds löften om att han skall låta oss uppstå igen. Men för dig blir det ingen uppståndelse till liv.”
Detta trosvittnesbörd må vara oss till stöd i alla motgångar och frestelser som kommer under vår tid i vår värld. Berättelsen om dessa sju bröder är en viktig illustration till tron på de dödas uppståndelse. Inför den yttersta prövningen kan inte vår tro hålla emot om vi bara räknar med det jordiska. Att förbli moralisk under omoraliska förhållanden, utan en trygg förvissning och förankring i hoppet om att rättvisa och sanning skall segra går inte. Hoppet skall återställas.
Herren hjälper oss att behålla tron. Oavsett vad som hotar oss är vi trygga.
”Mina steg går på dina budords stigar, mina fötter håller sig stadigt på dina vägar.”
Amen.
pater Rafał Zarzycki, gråbroder (OFMConv)