Predikan 3 Påsksöndagen 2021

Apg 3:13–15, 17–19; Ps 4:2, 4, 7, 9 (R. 7b); 1 Joh 2:1-5a; Luk 24:35–48

»Vem kan ge oss lycka?«

- Denna fråga hörde vi i dag i Davids Psalm. David sjöng: ”Många säger: »Vem kan ge oss lycka?«” Människor har i alla tider sökt efter lycka och glädje. Och detta är inte något konstigt. Gud har skapat människan till glädje, till evig glädje.

»Vem kan ge oss lycka?”

En lätt match att svara på den frågan! För oss katoliker, är svaret enkelt: Gud, Jesus skänker oss lyckan! Men, strålar vi verkligen av glädje och lycka? Inspirerar vi andra med glädje? Kan andra människor se på oss att vi är glada, tacksamma, lyckliga över att vara älskade Guds barn? Arvingar? Guds avbild? Strålar vi? Om inte, beror det då på Gud eller på oss själva?

Påsktiden är en särskild tid av glädje. Vi läser om glädje. Vi sjunger om glädje. Vi predikar om glädje. Halleluja, halleluja!

…handen på hjärtat… ÄR vi glada? Ibland ser vi väl mest ut, och låter som om vi satt på en minnesstund när vi talar om vår tro på vår Frälsare, tyvärr. Men den här sanna Glädjen, vad bygger denna glädje på egentligen?

»Vem kan ge oss lycka?«

När Jesus efter sin uppståndelse visade sig för de första vittnena var de snarare rädda och förskräckta än glada! Ja, Herren fick lugna dem alla: ”Frid vare med er!” och ”Var inte rädda!” För det räcker inte att endast få se Herren. Och Jesus bekräftade det själv: ”Saliga är de som inte ser, men ändå tror.” När Jesus visade sig för några djupt besvikna och sorgsna lärjungar på vägen till byn Emmaus, upplevde de något som evangelisten Lukas beskrev med följande: (Luk 24,32) ”Brann inte våra hjärtan när Han talade till oss på vägen och utlade skrifterna för oss?” Och idag hörde vi om att Jesus ”öppnade deras sinnen så att de kunde förstå skrifterna.” (jfr Luk 24,45).

Ja, för att kunna förstå Bibeln behöver vi stå i förbindelse med Kyrkan och med Kyrkans Herre! I slutet av Lukasevangeliet kan vi läsa Jesu förklaring av hela Gamla Testamentets betydelse. Nya Testamentet är fördolt i Gamla Testamentet, och Gamla Testamentet finns uppenbarat i Nya testamentet. Jesus gav dem de heliga Skrifternas budskap i ett nötskal: ”Detta är alltså vad Skriften säger: Messias skall lida och uppstå från de döda på tredje dagen, och syndernas förlåtelse genom omvändelse skall förkunnas i hans namn för alla folk, med början i Jerusalem. Ni skall vittna om allt detta.”

Efter uppståndelsen kom Jesus till lärjungarna med oförtjänta gåvor. Han skänkte dem den Helige Ande för att rena dem, och andra,  från sina synder. Herren instiftade då försoningens sakrament, bikten. Och detta är den största glädjen: att få renas från syndernas börda; att få uppstå från syndens död till livet i Kristus!

Just om detta vittnar den helige aposteln Johannes: ” Mina barn, detta skriver jag till er för att ni inte skall synda. Men om någon syndar har vi en som för vår talan inför Fadern, Jesus Kristus som är rättfärdig. Han är det offer som sonar våra synder och inte bara våra utan hela världens.”

Samma glädje förklarade den helige aposteln Petrus till de som var skyldiga till Jesu lidande och död: ”Ni förnekade Honom som var helig och rättfärdig och begärde att få en mördare frigiven, och vägvisaren till livet dödade ni.” (…) ni handlade av okunnighet, ni liksom era ledare.”  ”Ångra er därför och vänd om, så att era synder blir utplånade.” Det skedde i okunnighet och kan därför förlåtas.

Jesus kom med syndernas förlåtelse! Han är Barmhärtigheten själv. Och just detta är vårt största hopp och vår största glädje!

Mot slutet av min predikan vill jag nämna en livshistoria från den världskände musikern och kompositören Frédéric Chopin. Han föddes i Polen och dog i Paris, och levde i bara 39 år under 1800-talets första hälft.) Han upplevde den riktiga, innerliga, genuina glädjen fyra dagar innan sin död. Under sitt liv lyckades han göra en enorm karriär som tonsättare och som en fenomenal pianovirtuos. Men hans privata liv var inte något särskilt uppbyggande. Tvärtom.  Han skandaliserade många genom sitt kärleksförhållande med den berömda författarinnan George Sand (ett manligt namn, som var en synonym för Amantine Lucile Aurore Dupin). Vid dödsbädden, efter en lång tid med svårt framskriden sjukdom (cystisk fibros), fick Chopin ett besök av en bekant präst. Men artisten ämnade inte alls att bekänna sina synder. Prästen gick ut och bad om omvändelsens och botfärdighetens nåd för den döende kompositören. När prästen kom tillbaka bad Chopin om barmhärtighetens sakrament. Han ville bikta sig.

Den berömde musikern som brukade använda mycket artiga ord sa efter bikten till prästen: ”Om inte prästen kom att bikta mig skulle jag dö som ett svin!” Fyra dagar och nätter efteråt upplevde Chopin stora dödssmärtor. Han höll prästen i handen, och fyllde resten av sitt liv med tacksam bön. Han njöt av Guds frid och visade sin andliga glädje för att ha fått syndernas förlåtelse i Jesus den barmhärtige. Han somnade in lugn, försonad med Gud.

”Ett gott samvete är den bästa huvudkudden”, säger vi kanske ibland. Är det sant? Svaret hittar vi kanske också hos David i hans Psalm:

”Många säger: »Vem kan ge oss lycka?«

Herre, låt ditt ansikte lysa över oss.

Jag lägger mig ner i frid och sover.

Du, Herre, låter mig bo i trygghet.”

Amen.

Pater Rafał Zarzycki