Predikan 27 söndagen under året 2022

Hab 1:2-3,2:2-4, Ps 95, 2 Tim 1:6-8,13-14, Luk 17:5-10

Kära Bröder och Systrar!

Gud välsigne senapskornet, som lär oss något stort!

Apostlarna fick ett särskilt privilegium: att vara så nära Jesus. De fick ofta lyssna på hans mäktiga undervisning. Och de såg flera häpnadsväckande underverk som Jesus gjorde. Ändå kände apostlarna att deras tro var för liten. För svag. Den dög liksom inte riktigt. Därför bad de Jesus: ”Ge oss större tro.”

Och du? Kan vi känna igen oss i detta, att liksom…  misstro vår egen tro? I Lukas-evangeliet uppkommer apostlarnas bön om en större tro omedelbart efter Jesu tal om förförelser. Efter mycket starka ord! ”Det vore bättre för honom att ha sänkts i havet med en kvarnsten om halsen än att kunna förleda en enda av dessa små.” – sa Jesus och till och med varnade: ”Ta er i akt!” Jesus talade sedan också om att tillrättavisa syndare och att alltid förlåta dem som ångrar sig. Just detta ledde apostlarna till bönen: ”Ge oss större tro.”

Vi kan också ibland höra om förförelser. Genom nyheter, eller samtal om skandaler, som gäller även Kyrkan, försvagas många i tron, och andra tappar den helt och hållet. Bäst är, att vända sig till Jesus, precis så som apostlarna gjorde. Och Jesus svarade dem. Ja, Gud svarar oss! Låt oss vända oss till Jesus.

Dagens läsningar rör vid ett viktigt tros- och livs-ämne. Våldet, ondskan, förtrycket, skövlingen, tvisterna, spliten – allt detta nämndes, liksom i en klagolitania i dagens första läsning ur Gamla Testamentet. Profeten ropar och ber: ”Hur länge, Herre, skall jag ropa utan att du lyssnar, kalla dig till hjälp mot våldet utan att du griper in? Och Herrens svar är tydligt: ”Se, den falske far bort med vinden, men troheten räddar den rättfärdiges liv.”

Jesus svarade apostlarna i form av en kort liknelse. ”Om ni hade tro så stor som ett senapskorn skulle ni kunna säga till mullbärsträdet där: Dra upp dig själv med rötterna och plantera dig i havet! Och det skulle lyda er.”

Här kan det vara av intresse att veta, att den allra, allra minsta sak man kände till på denna tid var just senapskornet. I dag vet vi att det finns både mindre frön, orkidén exempelvis, men också mindre partiklar; atomer och molekyler exempelvis. Men då, på Jesu tid, var senapsfröet det allra minsta fröet man kände till.

Jesus använde två symboler i den här bilden och liknelsen. Det obetydliga senapskornet emot det fastrotade starka mullbärsträdet. Sykomoren. Även en tro, så liten som ett senapskorn, kan tvinga mullbärsträdet att flytta ut i havet. Vi behöver inte en större tro! En tro så stor, eller liten, som ett senapskorn räcker! Vad vi behöver är trohet. Sök därför trohet -resten ordnar Gud! Vilken tröst! Nej, vi behöver inte ha en särskilt stor tro! Det beror inte på oss eller på vår stora och starka tro på Gud! Det beror på Gud, och på Hans stora och starka tro på oss! Det är inte min tro som skall vara i centrum, utan Gud.

När vi verkligen tror, låter vi Gud verka i oss. Det onda tvingas på flykt tack vare Guds kraft. Tänk på den unge fåraherden David som vann över giganten Goliat med hjälp av en enda liten sten! ”Ty inget är omöjligt för Gud.” Ingenting!

I den andra delen av Jesu svar fick apostlarna höra talas om en tjänare. Efter det att tjänaren hade plöjt och vallat får, gör han i ordning maten åt sin herre och passar upp honom. Han får inte ens höra ordet tack för allt han gör. Han är själv både trött och hungrig och törstig. Det är hans tjänst. Hans ålagda arbetsuppgifter. Vad förmedlas till oss genom detta?

Herren lär oss att ”när vi har gjort allt som åligger oss” skall vi säga till oss själva: ”Vi är odugliga tjänare, vi har bara gjort vad vi är skyldiga att göra.” Vi behöver inte tänka på något annat. Om vi litar på Guds rättfärdighet skall vi belönas i rätt tid. Herren förklarar ju att tjänaren ”sedan” både skall ”äta och dricka”.

Låt oss nu belysas av ett viktigt ljus från aposteln Paulus ord i den andra läsningen. Paulus förklarar hur man skall leva med trons gåva. ”Jag påminner dig om att du skall blåsa liv i den nådegåva från Gud som finns hos dig sedan jag lade mina händer på dig.” Handpåläggning var och är ett tydligt tecken på Guds nåd. Tar inte varje döpt eller konfirmerad del i liknande nåd i dessa sakrament? Och vilken nåd och trosstyrka får vi genom Eukaristin som vi firar just nu? ”Ty Gud har inte gett oss modlöshetens ande utan kraftens, kärlekens och självbesinningens. (…) lid för evangeliet du också, med kraften från Gud. (…) Bevara genom den helige Ande som bor i oss det goda som har anförtrotts dig.”

Dagens Psaltarpsalm belyser allt detta med ett annat ljus. Denna glada bönesång leder oss till en ännu större tro. Om vi inte ”förhärdar våra hjärtan” kan vi ”höra Guds röst”. Då förstår vi att ”vi är som får som står under hans” – det vill säga Guds – ”vård” Just detta är källan till all ”glädje, jubel, tacksägelse och lovsång.”

Det är faktiskt inte enbart apostlarna på Jesu tid som behövde större tro. Nutidens apostlar behöver tillväxt i tron, vi också. Låt oss då alla be för oss själva, och för varandra. ”Ge oss större tro.” Så stor som ett senapskorn räcker, Herre! ”Kom, låt oss tillbedja och nedfalla, låt oss knäböja för Herren, vår skapare. Ty han är vår Gud…”

Amen.

pater Rafał Zarzycki, gråbroder (OFMConv)