Predikan 27 söndagen under året 2021

1 Mos 2:18–24; Ps 128; Heb 2:9–11; Mark 10:2–16

Båda vågar, vinner och riskerar allt!

Kära bröder och systrar!

Vi har just hört om att Jesus fick flera svåra frågor. Vem frågade honom? 

Fariséerna frågade – de som förföljde Jesus. Även lärjungarna  frågade– de som följde Herren. Fariséer frågade om skilsmässan. Deras fråga var en fälla. 

Strax före Jesu tid fanns det två inflytelserika rabbiner som stod för varsin tolkning av Torah; rabbi Hillel som stod för en mer tillåtande tolkning, och rabbi Shammai som stod för en mer strikt tolkning.

Eftersom 5 Mose 24:1 anger att det är tillåtet för en man att skilja sig om han kommer på sin kvinna ”med något oanständigt” så diskuterade dessa två inriktningar om vad som exakt menades med ”oanständigt”. Shammai menade att mannen bara fick skiljas om det hade skett en allvarlig överträdelse såsom sexuell omoral, medan Hillel menade att man även fick skiljas vid små obetydliga förseelser som exempelvis om hustrun hade bränt maten. Att fariséerna nu frågar Jesus vart han står i denna fråga antyder att de ville snärja Jesus genom att förmå honom att välja en av dessa rabbiner och på så sätt eventuellt skapa en splittring bland Jesus lärjungar. Jesus faller dock inte i fällan.

Jesu lärjungar frågade av ett uppriktigt hjärta. De sökte sanningen. Och du själv? Vad skulle du vilja fråga, vilja veta? Och med vilken inställning i ditt hjärta? Vill du trotsa eller vill du följa Herren?

Nu kommer skilsmässan upp. Jesu svar är klart och tydligt. Äktenskapet är Guds underbara gåva. Genom äktenskapets förening blir en man och en kvinna ett. Äktenskapet är ett oupplösligt förbund, för hela livet – för hela livets lycka, inte för hela livets straff. Så menade och så ville Gud. Han skapade människor för deras lycka. ”Lycklig den som fruktar Herren och vandrar på hans vägar.” – svarade vi i Mässans Responsoriepsalm. Ingenting som stör äkta makars lycka kommer från Gud. Olyckan kommer då man lämnar Guds vägar. 

Med hjälp av bildspråk uttrycker Gamla Testamentet det viktiga bandet mellan mannen och kvinnan, deras likhet och deras värdighet. Inget var mannen så nära som kvinnan bland alla skapelser: ”…han fann inte någon som kunde vara honom till hjälp.” – står det i Bibeln. Kvinnan är den enda skapelsen som har den unika gemenskapen med mannen. Mannen uttryckte det med orden: ”ben av mina ben, kött av mitt kött.” En anmärkningsvärd detalj finns i människans skapelses beskrivning: ”Av revbenet som han (dvs Gud) hade tagit från mannen byggde Herren Gud en kvinna...” 

Varför just ett revben? När man andas arbetar revbenen med musklarna musklerna liksom ett dragspel. Revbenen hjälper lungorna att ta andetag. Lungorna skyddas också av revbenen. Men inte enbart lungorna. Revben befinner sig nära hjärtat. Revbenen omringar, döljer och skyddar hjärtat, kroppens centrum. Och hjärtat är inte bara en kroppsdel – inte bara en pump för blodet, inte endast det biologiska livets motor. 

Svenskan kommer oss här till hjälp med ett underbart och vackert uttryck: ”något som ligger varmt om hjärtat” betyder ju ”något som rör någons innersta”. Något eller någon kan till och med ”ligga mig varmt om hjärtat”. 

Bibeln använder en bild att avmåla och betona att man och kvinna är lika i deras natur. De är lika men ändå olika. Trots att män och kvinnor skiljer sig åt, är de av samma ben och kött. 

Påve Franciskus förklarar detta med dessa ord[1]: ”Kvinnan är inte någon kopia av mannen. Hon kommer direkt av Guds skapargärning. Bilden av revbenet uttrycker inte någon underordning. Tvärtom uttrycker den att man och kvinna är av samma stoff, att de kompletterar varandra, och att de också har denna ömsesidighet. Det faktum att Gud i denna berättelse skapar kvinnan medan mannen sover betonar just att hon inte på något sätt har skapats av mannen, utan av Gud.”

Och en och samme Gud gav dem båda liv. Genom äktenskapet närmar de sig varandra ännu mera – de blir en kropp tillsammans! ”Vad Gud har fogat samman får människan alltså inte skilja åt.” Kvinnan blev skapad av mannens revben. Mannen hittar en del av sig själv i kvinnan. 

Och Påvens ord igen: ”Vi måste återupprätta äktenskapets och familjens heder! Bibeln säger något vackert: mannen finner kvinnan, de möts, och mannen måste lämna något för att finna henne helt och fullt. Därför skall mannen lämna sin fader och moder för att leva med henne. Det innebär att slå in på en ny väg. Mannen är allt för kvinnan och kvinnan är allt för mannen.”

Kvinnan är skapad till hjälp för mannen. Hjälp i en annan mening än husmor, hushållerska eller hembiträde. ”Inte härskarinna, inte tjänsteflicka utan ledsagare”. Denna teologiska lärosats från 1100-talet behöver upprepas i alla tider. Kvinnan skapad av revbenet är skapad till hjälp, till skydd av männens mannens hjärta och liv. En vacker och viktig bild! Och denna bild visar sitt budskap endast i det andliga ljuset.

Låt oss då titta nu på en ytterligare intressant detalj i bilden: ”Då försänkte Herren Gud mannen i dvala, och när han sov tog Gud ett av hans revben och fyllde igen hålet med kött.”  

Allt i Gamla Testamentet är en bild av något i det Nya Testamentet. Adams ”dvala” har med Jesu ”död” att göra. ”Genom Guds nåd skulle det komma alla till godo att han fick möta döden.” – hörde vi idag ur Hebréerbrevet. ”Han som helgar och de som blir helgade har ju alla samme fader, och därför blygs han inte för att kalla dem bröder.” 

Gud lät Jesus dö. Kyrkan skapades när Jesus sov dödens dvala. Tecken på detta var när Jesu sida genomborrades av soldatens lans. Här ser vi likheten med Adams sår efter det tagna revbenet som Eva skapades av. Äktenskapet mellan en man och en kvinna är ett sakrament, ett heligt tecken på detta oupplösliga band mellan Jesus och Kyrkan. ”Den som skiljer sig från sin hustru och gifter om sig är en äktenskapsbrytare, och om hon skiljer sig från sin man och gifter om sig är hon en äktenskapsbryterska.” – trohet mellan äkta makar och trohet mellan Gud och Guds Hans folk.

I dagens evangelium nämndes barn – något viktigt för varje äkta par. Apostlarna gjorde fel. De visade bort barnen från Jesus. Då såg de Jesus bli förargad: ”Låt barnen komma hit till mig och hindra dem inte. Guds rike tillhör sådana som de.” 

”Om vi inte återvinner sympati för detta förbund, som kan skydda de nya generationerna mot misstro och likgiltighet, kommer barnen att födas allt längre avlägsna från detta förbund redan från modersskötet. Nedvärderandet av det stabila och fruktbara förbundet mellan man och kvinna är något som alla förlorar på.” – varnar oss påve Franciskus.

Idag firar vi den helige Franciskus av Assisi. Han sökte sig till ensliga platser för att kunna vara närmare Gud, för att kunna betrakta Guds ord i bön och i tystnad. Han använde helst sprickor i klippan att gömma sig i. Klippor påminde Franciskus om Jesus själv. Jesus är ju klippan. En naturlig grotta i klippan påminde Franciskus om Herrens sår. Där kände sig helgonet nära Jesu heliga hjärta. Där kände sig Franciskus skyddad och trygg, som ett barn nära mammas hjärta. 

Idag när vi betraktar Guds skapelse och lyckan i och med trohet, så låt oss förnya vår tro. Gud lämnar oss aldrig. Han har lovat och han bryter inte sitt löfte. ”Vad Gud har fogat samman får människan alltså inte skilja åt.” 

Är jag trogen Gud?

Låt oss igen lyssna på påve Franciskus: ”I vår tid är det ett mäktigt och spännande kall för oss troende att bevara förbundet mellan mannen och kvinnan, även om de är syndare och sårade, förvirrade och förödmjukade, misströstande och osäkra. Samma berättelse om skapelsen och synden avslutas med en vacker ikon: “ Herren Gud gjorde kläder av skinn åt mannen och kvinnan och klädde dem" (1 Mos 3:21). Det är en överraskande bild av ömhet gentemot detta par av syndare: Guds ömhet gentemot mannen och kvinnan! Det är en bild av faderlighet gentemot det mänskliga paret. Gud själv vårdar och försvarar sitt mästerverk.” Amen.

pater Rafał Zarzycki OFMConv

[1] Alla påvens citationer från Vatikanradion, 2015-04-30