Predikan 2 Påsksöndagen 2022

Predikan 2 Påsksöndagen 2022

Apg. 5:12 -16, Ps.118, Upp.1:9-11a, 12-13, 17-19, Joh. 20:19-31 

Kära bröder och systrar!

Jesus, jag litar på Dig.

Denna söndag, den andra påsksöndagen, kallas för den gudomliga barmhärtighetens söndag. I den tidiga kyrkan döptes man gärna på påskdagen. Den nydöpte ikläddes då en vit dopdräkt, vilken bars under en vecka, med dagliga besök i kyrkan. Söndagen efter påsk var sista dagen. Därav fick denna dag namnet Dominica in albis, Vita söndagen. Den helige påven Johannes Paulus II gav år 2000 dagen ett extra namn; Den gudomliga barmhärtighetens söndag. Påsken och dopet är Guds barmhärtighets triumf!

Den heliga syster Faustina Kowalska hörde den 22 februari 1931 Jesus säga följande: ”Min avbild finns i din själ. Jag önskar, att det skall bli Barmhärtighetens högtid. Jag vill, att denna tavla som du målar med pensel skall högtidligen invigas första söndagen efter påsk, och den söndagen skall bli Barmhärtighetens högtid.” ”Jag vill att prästerna skall förkunna min stora barmhärtighet mot syndiga själar.” (Den heliga syster Maria Faustina Kowalska, Dagbok. Gud Barmhärtighet i min själ, 49-50)

Idag tackar vi Gud på ett särskilt sätt för Hans gränslösa barmhärtighet som är den underbara gudomliga gåvan. Genom botfärdighet och tillit till Gud kan vi erfara Guds barmhärtighet. Och vi är skyldiga att ge denna gåva vidare till andra, till varandra. Johannes evangelium ger oss ett viktigt vittnesbörd om Herrens barmhärtighet. Jesus visade sig för apostlarna strax efter sin uppståndelse. Han kommer inte för att döma eller klaga över deras, och vår, otrohet och synd. Han kommer med förlåtelsen. ”Ta emot helig ande. Om ni förlåter någon hans synder, så är de förlåtna, och om ni binder någon i hans synder, så är han bunden.” 

Så instiftades av Herren ett heligt tecken på Guds barmhärtighet – försoningens sakrament gavs åt kyrkan – uppdraget att förlåta synder i Jesu namn. (KKK 976-983) Varje katolsk präst har fått denna fullmakt – för vår skull som tror.

Jesus kom med förlåtelse och även med sin frid. Han hälsar ”Frid åt er alla!” Detta budskap återspeglas i orden när prästen i Jesu namn avlöser synderna: 

”Gud, barmhärtighetens Fader, har genom sin Sons död och uppståndelse försonat världen med sig själv och utgjutit den helige Ande till syndernas förlåtelse. Må han genom sin kyrkas tjänst ge dig förlåtelse och frid. Och jag löser dig från dina synder i Faderns + och Sonens och den helige Andes namn.” 

Ja, den botfärdige syndaren får förlåtelse och frid. 

Många upplever svårigheter i samband med bikten, att öppna sig och bekänna sina synder. En rädsla eller en skamkänsla eller vad det kan vara, står i vägen och hindrar att i Guds barmhärtighet uppleva syndernas förlåtelse och själsfrid. 

Dagens läsningar ger oss ett hoppfullt ljus. De berättar både om rädslan och om Herrens frid. Herrens lugnande hälsning ”Frid åt er alla!”, som i dagens evangelium hördes till och med tre gånger, förskingrar och avvisar rädslan.  

Apostlagärningarna berättar om en annan rädsla, om dem som just av rädsla inte ”vågade ansluta sig till dem” dvs till apostlarna: ”Alla de troende höll samman och brukade mötas i Salomos pelarhall. Ingen annan vågade ansluta sig till dem” trots att ”folket satte dem högt”.

I Uppenbarelseboken berättas om Johannes apostelns mystiska visionsmöte med den förhärligade Guds Son: ”När jag såg honom föll jag ner som död för hans fötter.” Just då fick Johannes höra Herren: ”Var inte rädd!”

Den heliga Faustina Kowalska – utvald av Gud att ta emot barmhärtighetens budskap och bära den barmhärtige Jesu avbild i själen, antecknade i sin Dagbok Jesu klagan: ”Jesus klagade för mig med dessa ord: Att människor inte förtröstar är något som söndersliter mitt inre.” Jesus ger oss det hoppfulla uppmuntrandet med orden: ”Må en syndare inte frukta att komma mig nära, Barmhärtighetens lågor bränner mig, jag vill utgjuta dem över människosjälar.” 

Tänk, Jesus kommer till alla rädda och Han lugnar och välsignar med sin fridfulla välsignande hälsning: ”Frid åt er alla!” och ”Var inte rädd!” 

Så, hur bör vi svara? 

Kanske svarar vi likt aposteln Tomas? Han kände sig så mäktigt gripen av detta påtagliga bevis på Jesu uppståndelse, att han tilltalade Herren med ett ord, som ingen av apostlarna ännu uttalat: Min Gud.

Eller kanske likt David som sjunger för oss i dagens Psaltarpsalm, han som syndat svårt, men också upplevt Guds stora barmhärtighet: 

”Sjung, ni som fruktar Herren: evigt varar hans nåd.” (Ps. 118:4)

Ja, denna underbara nåd, denna gudomliga Barmhärtighet, väntar på oss, på dig och på mig. Vi behöver bara öppna vårt stängda hjärta, och säga: ”Jesus, jag litar på dig!” Min Herre och min Gud.

Amen. 

pater Rafał Zarzycki OFMConv

Pater Rafał Zarzycki

Pater Rafał ZarzyckiJag föddes den 29 december 1969 i Koszalin i norra Polen, och växte upp med min äldre bror Paweł i en liten by där som heter Sianów. Mina föräldrar Weronika och Rajmund arbetade som hängivna apotekare. De var exempel och förebilder för mig; att vara disponibel och öppen för alla behövande. 

Jag hade den stora glädjen att få goda lärare. Redan som barn fick jag lära mig självdisciplin och känslighet genom att spela violin. Violinläraren prof. Józef Dąbrowski präglade min personlighet. Han visade att resultat kommer med hårt arbete och tålamod. Genom musiken lärde jag mig att uttrycka min egen själ, att öppna mig inför andra.  

Som tonåring träffade jag jämnåriga från den katolska trosrörelsen Ljuset-Livet. Deras exempel och förebild i tro på Gud och på kyskheten, räddade mig från påverkan av den marxistisk-materiella propagandan, som fanns överallt på den tiden. Samtidigt bestämde jag mig för att bli franciskan.

När jag avslutade novitiatet år 1989 återfick vårt land demokratin. Gränserna öppnades och Kyrkan sände ut många för mission. Jag sändes till Sverige direkt efter prästvigningen år 1995. 

Men min vistelse i Sverige hade två mellanakter. 1999–2001 blev jag kallad till katekesundervisning i en stor församling i Gdynia i Polen. 2001 kom jag tillbaka till Sverige och snart blev jag ansvarig för församlingen i Linköping. År 2004 blev jag kallad till Polen igen, som vice-rektor i vårt franciskanska prästsemiarium i Lodz-Lagiewniki och direkt därefter, år 2008–2020 följde tolv intensiva år i postulatet i Gniezno i Polen där jag blev ansvarig för Ordens kandidater. 

Jag brukar säga, att nu började min ”tredje apostoliska resa”. Med Guds hjälp och Eva-Lotta Svenssons korrektur och goda råd, förkunnar jag Guds Ord i franciskansk enkelhet, genom att skriva och förkunna Guds Ord i predikan på det vackra språket svenska.