Predikan 2 Påsksöndagen 2021, Den gudomliga barmhärtighetens söndag

Apg 4:32–35; Ps 118:2–4, 13–15, 22–24 (R. 1); 1 Joh 5:1–6; Joh 20:19–31

En latinsk text berättar om en läkare med namnet Mantacius. Mannen var en bedragare. Han lurade människor. En gång kom Mantacius till en stad. Han sade till sin tjänare: ”Nu skall du få se hur dumma folk är!” Skurken sände tjänaren att annonsera en sensationell nyhet: Om femton dagar väcker Mantacius de döda till liv i sina gravar. De flesta trodde inte alls på honom. Men så småningom fick Mantacius besök av några som trott på honom:

Först kom en äldre man. Han bad Mantacius att inte väcka till livet hans fräcka fru. Mantacius lovade att uppfylla mannens önskan. Han lugnade mannen genom att ta emot en del av pengarna.

Snart kom två unga män. Ynglingarna kom för att be läkaren om, att inte få livet tillbaka till deras stränge och snåle far. De ville inte förlora arvet. De skänkte också pengar till Mantacius.

Så springer det fram en skön och ståtlig kvinna, en änka. Hon skulle just gifta sig med en ny man. För att få hennes döde man att ligga kvar i graven skänkte kvinnan Mantacius sina dyrbara juveler.

Mantacius stack då med gåvorna! Och alla de döda låg kvar i sina gravar…

Och vi? Är vi inte naiva och dumma när vi tror på Jesu uppståndelse? Vi bekänner vår tro med det högtidliga ”Credo…”, det vill säga ”Jag tror…” Vad innebär detta egentligen? Och hur påverkar det våra liv?

Jesus säger ”Tvivla inte, utan tro!” Om vi tvivlar, så tror vi kanske inte alls! Även Jesu lärjungar hade problem med tron. Den helige Tomas aposteln är idag det bästa exemplet. Och han var inte ensam med detta problem. Vi vet ju att när några fromma kvinnor hittade Jesu grav öppen och tom, när de mötte änglarna som berättade om att Jesus uppstått och lever, kom de springande till Jesu lärjungar. De berättade om uppståndelsen, om att Jesus lever. Och lärjungarna tyckte att kvinnorna talade strunt. Dumheter!  Deras ord var för lärjungarna rena löjan. De ville inte tro! Alla de fick mogna i sin tro med tiden. De blev styrkta när de fick möta Herren den uppståndne – ansikte mot ansikte.

Men vi? Har vi någon chans att få stärkas i vår tro genom att se Herren? Hur skall vi då tro? Herren själv säger att vi inte behöver se!

”Saliga de som inte har sett men ändå tror.” Just detta sa Jesus till Tomas när han uttryckte sin trosbekännelse: ”Min Herre och min Gud!” Tomas bekände sin tro med dessa ord,  efter att ha undersökt Jesu sår, efter att ha rört vid Herren som stod framför honom så nära. Min Herre och min Gud! Tomas Tvivlaren har blivit den store Bekännaren, hans tvivel har förvandlats till tillbedjan. Hans bekännelse är höjdpunkten i Johannes berättelse för att föra människor till tro.  (Joh. 20:31) (KKK 448, 643-645)

Ja, Jesu närvaro väcker tro! Jesu närvaro är nödvändig för vår tro. Både Jesu osynliga andliga närvaro som Hans synliga fysiska närvaro. Han uppstod och Han finns med oss. Han finns i Kyrkans gemenskap. Han finns där två eller tre möts för bön i Hans namn. Han finns i de lidande. Vi möter Honom i Ordet som förkunnas. Vi möter Honom i heliga sakramenten, tydliga trostecken på Guds närvaro. Vi möter Honom i de som gör det goda och gläder de behövande.

Idag läste vi i den första läsningen om de första kristna som upplevde Jesu Kristi lidande, död och snart också Hans uppståndelse. De entusiastiska kristna delade med sig allt som de ägde. Alla tänkte på andras behov. De upplevde att Herren är närvarande i sin levande Kropp, i Kyrkan. Egendomsgemenskap.

De första kristna ville vara ett hjärta och en själ. I Kristi kropp skall det härska social empati – ”lider en kroppsdel så lider också alla de andra.” (1 Kor 12:26). OM det inte hade kunnat sägas, att i hela skaran var ett hjärta och en själ så hade det inte heller kunnat sägas att ingen kallade något av det han ägde för sitt. Och skaran var stor! 3000? 5000? De hade allting gemensamt. Ingen kallade något av det han hade för sitt. Så älskade de varandra, dessa första kristna. Detta givande var inte obligatoriskt. Inga bud eller regler befallde det. Det är alltid ett tecken på en församlings andliga dekadens när dess bud och stadgar och förordningar förökas. Ingen led nöd. Var och en fick, efter som han behövde. Behovet var den avgörande faktorn. Betoningen ligger på givandet, inte på mottagandet.

Jesus Kristus är synlig, närvarande i var och en av oss. Hans närvaro synliggörs genom Hans godhet, genom barmhärtighet, i konkreta tecken på våra gärningar. Att vara barmhärtig betyder att tänka på varandra, på den andre, inte bara på mig själv. Därför erinrar Kyrkan om barmhärtighetens vittnesbörd: att göra det goda, att bry sig om de andra. Vi hörde idag läsas: ”Var och en som tror att Jesus är Kristus, han är född av Gud, och den som älskar fadern älskar också hans barn.”

Tron på Gud utan goda gärningar, utan att bry sig om de andra, är en fruktlös devotion. ”Visa mig din tro utan gärningar, så skall jag visa dig min tro genom min gärningar.” (Jak 2:18). Vilka gärningar menas konkret?

Påven Franciskus lär: ”I en värld som tyvärr har drabbats av likgiltighetens virus, är barmhärtighetsgärningarna det bästa motgiftet. De fostrar oss nämligen till att uppmärksamma de mest grundläggande behoven hos ” dessa minsta som är våra bröder” (jfr Matt 25:40), i vilka Jesus är närvarande.” ”Kyrkan kallar dessa gärningar ”kroppsliga barmhärtighetsgärningar”, för det handlar om att hjälpa människor med deras materiella behov.” ”Men det finns också sju “andliga barmhärtighetsgärningar” som gäller andra behov, som är lika viktiga, särskilt idag, för de rör människors inre och ofta orsakar de ännu mer lidande. En av dem är att uthärda med tålamod.

Att ge råd åt den tveksamme (1 Thess 5:9-11). Att undervisa den okunnige (Apg. 8:35-39, Kol. 3:16). Att omvända eller tillrättavisa syndaren (Matt. 18:15, Apg 2:40-41, Jak.5:19-20). Att trösta den sorgsne (Rom. 12:15, 2 Kor. 1:4). Att förlåta alla oförätter (Matt. 18:21-22). Att tåligt uthärda besvärliga människor (1 Kor. 13:5). Att be för levande och döda och för förföljare (Jak. 5:16,  2 Mack. 12:46, Matt 5:44).

Och det krävs verkligen tålamod med somliga människor! Det kan verka oviktigt och nästan komiskt men rymmer en känsla av djup nästankärlek. Så är det också med de sex andra barmhärtighetsgärningarna: att ge tvivlande råd, förmana syndare, trösta, förlåta och be Gud för levande och döda. Det handlar om vardagen.”

Jag började dagens predikan med en berättelse om Mantacius, läkaren. Han lurade människor med de dödas uppståndelses idé. Vem lurades? De dumma och naiva? Lurades egoister som tänkte på sig själva? Dessa önskade andra att aldrig komma tillbaka till livet! Man kan säga, att de trodde på uppståndelsen, men, för att inte blanda ihop det med Jesu uppståndelse, är det bättre att säga, att de trodde på livets återfinnande. Deras tro var ingen tro. De trodde ju inte på Jesus. De visade ingen barmhärtighet.

Deras ”tro” på livets återfinnande ledde inte till något gott! För dem var det en idé om de dödas uppståndelse,  som väckte oro och avslöjade deras egen egoism.

Kyrkofadern Augustinus sade: “Timeo Iesum transeuntem” – det betyder: “Jag är rädd för att Jesus skall gå förbi”. Påven Franciskus klargör detta: ”Jag är rädd för att Jesus skall gå förbi utan att jag känner igen Honom, att Han går förbi mig i en av dessa små, behövande människor utan att jag märker att det är Jesus.”

Har Jesus själv gått förbi Dig idag? Har du känt igen Honom i en av dessa Hans minsta? I en alldeles helt vanlig Medmänniska? Eller Motmänniska? Det är ju inte så svårt att älska en Medmänniska, värre är det med alla dessa jobbiga och svåra Motmänniskor… Se och sök Kristus i den Andre!

Och vi skall inte mista det allra viktigaste i budskapet. Jesus som kommer förändrar rädslan och bävan till frid och glädje. Han hälsar och ger frid. Han skänker den Helige Ande till syndarnas förlåtelse. Han är barmhärtigheten själv.

Detta skall vi börja med: att möta Jesus den barmhärtige. Med en ren själ skall vi älska som Han, alla! Och det är inte möjligt utan kärlek och barmhärtighet som kommer från Jesus, från Honom själv. Låt oss leva så, att vi inte behöver känna rädsla för att Jesus skall gå förbi oss, utan att känna igen Honom i den Andre, i vår Medmänniska!

Så hjälpe oss Gud. - Min Herre och min Gud! Amen.

                                                                                                                     pater Rafał Zarzycki