Predikan 17 söndagen under året 2022

Predikan 17 söndagen under året 2022

1 Mos 18:20-32, Ps 138, Kol 2:12-14, Luk 11:1-13

Kära bröder och systrar!

Vår Herre lär oss att be och tacka för varandra!

Några av oss uppfattar bönen som en tråkig plikt, tyvärr. Denna dyrbara gåva! Kanske har de aldrig upplevt en riktig bön? Har DU?

Den som i en djup bön verkligen möter Gud på ett andligt sätt, upplever frid och glädje. En stilla frid och en glädje, även om inte alla svar ännu är uppenbarade. Ett möte. De vill möta Gud – inte längre av någon plikt utan av fri vilja. Vi vill! Bön innebär alltså inte enbart att vända sig till Gud när man behöver något. Den innebär framför allt en osjälvisk tillbedjan.

Sodomiternas synd i den första läsningen ur Moseboken, var främlingsfientlighet, homosexuella övergrepp (Mos 19:5), och allmän social orättfärdighet (jmf Jes. 1:9-17). I dag ber vi kanske mest för oss själva; vad bryr vi oss om hädare, mördare och lustgalna egoister?

Nej, be för de andra! Be för varandra! Tänk på att Gud skonade en hel stad, för att det enbart fanns några få trogna där, ja i Jeremia 5:1 räcker det till och med med en enda förebedjare för att Gud skulle förlåta staden!

Ja, den osjälviska tillbedjan är lovprisningen och tacksägelsen. Den kan förstås också innebära att be om något som man behöver, framför allt om syndernas förlåtelse. Men hur skall vi be? Herren Jesus svarar detta genom dagens evangelium. Ja, Lukasevangeliet är oss en sann böneskola! Lukas är lite mer fåordig än Matteus när han berättar om Herrens bön.

För det första inspirerade Herren sina lärjungar med sin egen bön: ”En gång hade Jesus stannat på ett ställe för att be. När han slutade sade en av hans lärjungar till honom: ”Herre, lär oss att be…” ”Herre, lär oss att be, liksom Johannes lärde sina lärjungar.” Lärjungarna inspirerades av Jesus med hans ivriga bön. Johannes döparen hade också gett ett uppmuntrande exempel och en vägledning för sina lärjungar. Var och en av oss kristna bör på sitt eget sätt ge ett inspirerande exempel på bön. Den korta bönen Fader vår sammanfattar bönens praktik i fem grundläggande ämnen:

  • ”Fader, låt ditt namn bli helgat.” – Vi skall komma ihåg och leva så att Herren står på första platsen, framför allt.
  • ”Låt ditt rike komma.” – Vi väntar och strävar efter det eviga livet i himlen. Vi skall inte binda oss vid denna värld, som förgår.
  • ”Ge oss var dag vårt bröd för dagen som kommer.” – Vår jordiska existens beror på Gud som är alla goda gåvors givare. Allt vi använder kommer inte enbart av vårt arbete, utan av Gud.
  • ”Och förlåt oss våra synder, ty också vi förlåter var och en som står i skuld till oss.” – Vi skall ta hänsyn till varandra, ursäkta och förlåta varandra, eftersom vi alla – utan undantag är syndare. Syndernas förlåtelse kommer från Gud, under det viktiga villkoret att vi förlåter andra deras fel.
  • ”Och utsätt oss inte för prövning.” – Dessa ord varnar oss för att vår tro kan drabbas.

Det judiska bruket att försegla bönen med en lovprisning kommer till uttryck i sena bibelmanuskript och är sannolikt inte ursprunglig; ”Ty riket är ditt och makten och härligheten i evighet”. Gud tröstar oss samtidigt, eftersom vi kan bli styrkta om vi ödmjukt och i förtröstan förenas med Gud i bön. Med den korta bönen Fader vår gav oss Herren en viktig förklaring. Den gudomliga frikostigheten och barmhärtigheten överstiger vår mänskliga generositet. Här får vi öva oss i tillit och tro på Guds generositet, nåd och barmhärtighet.

”Om nu redan ni, som är onda, förstår att ge era barn goda gåvor, skall då inte fadern i himlen ge helig ande åt dem som ber honom?” Vi ger andra det de behöver ”för vänskaps skull” eller även till och med ”därför att den andre är så påträngande”. Ja, våga vara påträngande, också du!

Mässans första läsning förklarar bönens mäktiga inflytande. Abrahams vädjan för syndare i de syndiga städerna Sodom och Gomorra visar att Gud hör och ser. Gud hör de rättfärdigas klagan. Abrahams dialog med Gud visar hur ens vädjan mildrar Guds vrede. Om vi tror, förmår vi mycket genom bönen! Vi får störa Gud när som helst under alla dygnets timmar! Han längtar efter oss! Men inget förenar oss med Gud som dopets nåd. ”Ni har blivit begravda med Kristus i dopet. I dopet har ni också uppstått med honom genom tron på kraften hos Gud som uppväckte honom från de döda.” Att bli ett med Jesus är bönens höjdpunkt. Vår bön skapar relation med vår Herre. ”Han förlät oss alla våra överträdelser och drog ett streck över det skuldebrev som belastade oss med lagens krav. Han har utplånat det genom att spika det på korset.”

Dopet är trons början. Eukaristin är bönens källa och höjdpunkt. Det är ju Jesus själv som ber mitt ibland oss. Han själv ber med och för oss.

”En gång hade Jesus stannat på ett ställe för att be.” Nu är vi alla på samma plats, med Herren och med varandra!Ja, Jesus, lär oss att be!” Du som är vår Lärare, vår Herde, och vår Konung!

Pater Rafał Zarzycki

Pater Rafał ZarzyckiJag föddes den 29 december 1969 i Koszalin i norra Polen, och växte upp med min äldre bror Paweł i en liten by där som heter Sianów. Mina föräldrar Weronika och Rajmund arbetade som hängivna apotekare. De var exempel och förebilder för mig; att vara disponibel och öppen för alla behövande. 

Jag hade den stora glädjen att få goda lärare. Redan som barn fick jag lära mig självdisciplin och känslighet genom att spela violin. Violinläraren prof. Józef Dąbrowski präglade min personlighet. Han visade att resultat kommer med hårt arbete och tålamod. Genom musiken lärde jag mig att uttrycka min egen själ, att öppna mig inför andra.  

Som tonåring träffade jag jämnåriga från den katolska trosrörelsen Ljuset-Livet. Deras exempel och förebild i tro på Gud och på kyskheten, räddade mig från påverkan av den marxistisk-materiella propagandan, som fanns överallt på den tiden. Samtidigt bestämde jag mig för att bli franciskan.

När jag avslutade novitiatet år 1989 återfick vårt land demokratin. Gränserna öppnades och Kyrkan sände ut många för mission. Jag sändes till Sverige direkt efter prästvigningen år 1995. 

Men min vistelse i Sverige hade två mellanakter. 1999–2001 blev jag kallad till katekesundervisning i en stor församling i Gdynia i Polen. 2001 kom jag tillbaka till Sverige och snart blev jag ansvarig för församlingen i Linköping. År 2004 blev jag kallad till Polen igen, som vice-rektor i vårt franciskanska prästsemiarium i Lodz-Lagiewniki och direkt därefter, år 2008–2020 följde tolv intensiva år i postulatet i Gniezno i Polen där jag blev ansvarig för Ordens kandidater. 

Jag brukar säga, att nu började min ”tredje apostoliska resa”. Med Guds hjälp och Eva-Lotta Svenssons korrektur och goda råd, förkunnar jag Guds Ord i franciskansk enkelhet, genom att skriva och förkunna Guds Ord i predikan på det vackra språket svenska.