Predikan 23 söndagen under året 2021
Öppna dig för Herren
Jes 35: 4-7a: Ps 146: 7-10; Jak 2: 1-5; Mark 7: 31-37
Kära bröder och systrar i Kristus,
Vi hör i dagens evangelium berättelsen om hur Jesus helar en man som var döv och stum genom att säga orden ”Effata”, som betyder ”öppna dig”. Det första vi kan meditera över är att vi här har att göra med en historisk händelse som faktiskt ägde rum, inte med en myt eller bara en fiktiv berättelse. Aposteln Paulus påminner oss på ett ställe om hur viktiga underverk var för de första kristnas tro när han skriver att den uppståndne vid ett tillfälle visade sig för fler än 500 bröder vid ett och samma tillfälle, av vilka de flesta fortfarande var vid liv.
Vi har alltså med en historisk händelse, ett kroppsligt helande att göra, men Jesu historiska handlingar som skildras i evangelierna har också en djupare, andlig innebörd; de pekar på något övernaturligt. I det här fallet är det en mycket aktuell liknelse, för det finns många människor som är stumma idag. Jag menar inte att de inte kan frambringa läten med sina läppar, utan att de inte kan prisa och lova Gud. Det finns många människor idag som inte talar med Gud, som inte ber. Jag syftar inte bara på människor ”där ute”, det vill säga icke-troende eller sekulariserade katoliker, utan det finns också många i vår egen kyrka som slutat att tala med Gud, eller som kanske aldrig ens började att tala med honom.
Det är inte bara mycket olyckligt utan något av en katastrof, eftersom vi är skapade för gemenskapen med Gud. Våra läppar är så att säga gjorda för att prisa Herren. Varje morgon börjar kyrkans präster, ordensmän och -kvinnor dagen med psalmversen: ”Domine, labia mea aperies. Et os meum annuntiabit laudem tuam”, ”Herre, öppna mina läppar, så skall min mun förkunna ditt lov ( Ps 51:17). Hela vårt liv ska vara ett lovsångens offer till Gud. Genom tidegärdens dagliga böner blir vi påminda om meningen med våra liv, nämligen att låta Guds härlighet framträda genom att prisa och lova honom. Tidegärden blir på så sätt ett medel för att helga tiden, för att ordna hela vår dag mot Gud.
Men vi ska också tänka på att evangeliet inte bara beskriver en händelse som ägde rum för länge sedan utan att mysteriet som det syftar på också är verksamt idag. I viss mån äger det rum även idag. Verkningarna av Kristi livs mysterier når så att säga fram till oss idag så att det är som om vi själva vore närvarande när Jesus helade den dövstumme mannen, som om Jesus skulle hela oss idag. När vi sätter oss ner för att be i vår kammare eller i kyrkan under den heliga mässan så är det Herren som öppnar våra läppar så att vi kan tala med honom. Som aposteln Paulus säger är det den Helige Ande som ber inom oss ”med rop utan ord”.
Ändå kan det vara svårt att be. Som präst möter man ofta människor som frågar hur de ska göra för att börja be, för att fördjupa sitt böneliv eller för att hitta styrkan och inspirationen att upprätthålla ett böneliv i en annars hetsig vardag. Den helige Josemaría ger oss följande råd: ”Försätt dig i Guds närvaro, och så snart du har sagt ’Herre, jag kan inte be …’ kan du vara säker på att du är mitt uppe i bönen” (Vägen, 90).
Vi kan också betrakta att bönen inte bara får vara något yttre, utan den yttre bönen ska leda till den inre bönen; läpparnas lovprisning ska leda oss till hjärtats inre bön. Den helige Johannes av Damaskus säger att bön är själens upplyftande till Gud (De fide orthodoxa, 3.24). Med själens upplyftande menar han egentligen förståndets eller intellektets upplyftande, det vill säga vi får inte fastna i en helt och hållet känslomässig bön, utan våra betraktelser och meditationer över trons mysterier ska leda oss till ett slags andligt skådande av Gud genom tron.
Låt oss slutligen meditera över den första delen av söndagsevangeliet. Där står det att det var folket som kom till Jesus med den dövstumme mannen föra att han skulle bota honom. Det är en påminnelse för oss att det är vår uppgift att leda andra till vår Herre så att han kan ”öppna deras läppar”. Vi är kallade att leda andra till bön genom att vara frimodiga i vår tro, genom att visa andra att vi själva ber, genom att tala om bönen och framför allt genom att uppmuntra varandra i det kristna livet.
Låt oss så vända oss till Herren och be honom om nåden att han ska öppna våra läppar så att vi kan prisa honom genom våra böner och leda in andra djupare i nådens liv. + Amen.
pater Mikael Schink
