Predikan 10 söndagen under året 2024
Undvik synd mot den Helige Ande
1 Mos 3: 9–15; 2 Kor 4: 13 – 5: 1; Mark 3: 20–35
Kära bröder och systrar i Kristus,
Jesus säger att om ”Satan gör uppror mot sig själv och splittras kan han inte bestå – det är slutet för honom.” På så sätt försvarar sig Herren mot de skriftlärda som säger att ”det var med demonernas furste som han drev ut demonerna”. Han påpekar att det vore oklokt av Satan att motarbeta sig själv genom att driva ut sina egna demoner.
Men på ett djupare plan beskriver Herren ondskans natur på ett mycket träffande sätt. För det onda kan ju inte existera självständigt, utan det existerar bara genom att förstöra eller pervertera det goda. När vi syndar gör vi därför inte bara uppror mot Gud, utan vi gör, som Jesus säger, också uppror mot oss själva i och med att vi handlar mot vår egen natur. Satans rike kan alltså inte bestå i längden i och med att det ligger i dess natur att förstöra sig självt, men han kan dra med oss i sin synd och fördärva och pervertera oss så till den grad att det i slutändan inte finns så mycket kvar av oss.
Aposteln Paulus talar i läsningen från Andra Korintierbrevet om den motsatta processen: ”Även om min yttre människa bryts ner, förnyas min inre människa dag för dag.” Den yttre människan är den falska människan som uppkommit till följd av synden. Det är människan som ”gömmer sig för Gud” som vi hörde i första läsningen. Denna människa i meningen de falska tendenser som har sin grund i synden måste brytas ner för att vi ska kunna bli mer och mer lika den nya människan, Jesus Kristus. Om vi lyssnar till den helige Paulus sker detta framför allt genom att vi ”inte riktar blicken mot det synliga utan mot det osynliga”, ty ”det synliga är förgängligt, men det osynliga är evigt.”
Det andra ämnet som Herren tar upp i dagens evangelium är den berömda synden mot den Helige Ande. Herren säger: ”Sannerligen, människorna skall få förlåtelse för allt, för sina synder och för sina hädelser, hur de än hädar. Men den som hädar den heliga anden får aldrig någonsin förlåtelse utan är skyldig till evig synd.” Vissa har förskräckts över det här bibelstället eftersom de drar slutsatsen att det finns vissa synder, nämligen hädelse mot den Helige Ande, som inte kan förlåtas ens genom biktens sakrament. Så ska den här texten inte tolkas. Det finns inga synder som inte kan förlåtas i biktens sakrament.
Men där upphör också kyrkans lära, för vad exakt synden mot den Helige Ande är och vad det betyder att den inte kan förlåtas finns det olika teologiska uppfattningar om. En rad kyrkofäder, bland annat Ambrosius och Johannes Chrysostomos, menar att Kristi ord ska tolkas som att han syftar på blasfemi mot den Helige Ande. Sådana synder skulle eventuellt vara oförlåtliga för att de är ett medvetet bortvändande från Gud själv. Därför finns det ingenting i själva akten som kan ursäkta syndaren, till exempel okunskap eller viljesvaghet, utan man hädar mot Gud i full medvetenhet om att det är just Gud själv man vänder sig emot.
Augustinus menade i stället att synden mot den Helige Ande syftade på slutlig obotfärdighet, det vill säga att en människa framhärdar i dödssynd ända till döden utan att ångra sig. Det säger sig själv att Gud inte kan förlåta någon som inte vill bli förlåten. Gud kan bara förlåta våra synder om vi ångrar oss och omvänder oss till honom. Slutlig obotfärdighet är en synd mot den Helige Ande eftersom det är genom den Helige Ande som vi får syndernas förlåtelse. Det är denna uppfattning som nämns i Katolska kyrkans katekes (nr. 1864).
Thomas av Aquino anser i stället att synden mot den helige Ande syftar på att vi syndar mot godheten som associeras med den Helige Ande, medan makt eller kraft associeras med Fadern och visdom med Sonen. På så sätt menar han att synder genom svaghet är synder mot Fadern, synder genom okunskap är synder mot Sonen och synder genom illvilja är mot den Helige Ande, det vill säga då man väljer det onda i fullständig frihet och medvetenhet om att det är det onda man väljer. För sådana synder finns det inga ursäkter, eftersom syndaren är helt fri och fullständigt medveten om vad han gör. (ST II-II.14)
Slutligen tar Herren upp ett tredje ämne i dagens evangelium värt att meditera över. När hans mor och hans bröder kommer och söker honom svarar Jesus att ”den som gör Guds vilja är min bror och syster och mor.” Men vi kan inte göra Guds vilja av oss själva utan bara genom hans nåd. Mer specifikt måste vi låta oss röras av den Helige Ande såsom han rörde Kristi mänskliga natur. Då blir vi hans bröder.
Att vara Herrens broder, syster och mor syftar här inte på ett naturligt släktskapsförhållande genom att vi delar samma mänskliga natur som Herren, utan Kristus talar här om en övernaturlig gemenskap, nämligen att vi genom nådens ingjutande får del av hans gudomlighet. Vi blir inte Gud själv, vi blir inga gudar, men vi får del av Herrens gudom, bland annat genom att den Helige Ande tar sin boning i oss.
Låt oss därför vända oss till Herren och be om kraft att avvisa synden och ta emot hans nåd genom att rikta våra blickar inte mot det synliga utan mot Herrens osynliga rike som inte är av denna värld. Låt oss be om den Helige Andes ledning så att vi kan vara följsamma mot hans ingivelser och aldrig faller för frestelsen att synda mot honom. Och låt oss be till Gud vår Fader, som genom sin Son gjort oss alla till bröder och systrar genom att ingjuta nåden i våra hjärtan: att vi kan motsvara Herrens kallelse att göra Guds vilja och leva i enlighet med hans bud. + Amen.
pater Mikael Schink
