Predikningar Ingmar Svanteson

​​​​​​​Salomo beskrivs som en orientalisk sagokung, omgiven av prakt och lysande glans. Drottningen av Saba blir ”utom sig av förund­ran”. Det är en skugga av verkligheten, en profetia om den sanne Ko­nungen, vår Herre Jesus Kris­­tus.

​​​​​​​Vad talade de om, Benedictus och Scholastica, när bro­dern hade kom­mit över sin chock över systerns bön om åskväder för att hin­d­ra honom att gå hem till sitt kloster? Gregorius berättar att de ”hela natten igenom kunde dela sina er­fa­renheter av det andliga livet och styrka varandra”. Hela natten? Deras ”erfarenheter” var genomsyrade och präglade av den heliga Skrift. Be­nedictus hade ju anbefallt ”andlig läsning” (lec­tio divina). De såg livet i Skrif­tens ljus och Skriften fullborda­des i deras liv.

Ni är jordens salt. Ni är världens ljus. Det är inte lite som Jesus säger om sina lärjungar i Bergspredikan. Han har in­lett den med Saligprisningarna, som en slags portal för hela predikan. ”Saliga de som…” Men så fort­sät­­­ter han med ett direkt tilltal: ”Ni är jordens salt. Ni är världens ljus.”

​​​​​​​Salomo har fått en uppgift som övergår hans förmåga, att vara le­dare och domare för ett stort folk. Salomo får ett löfte av Gud att få vad han ber om. Han ber om "ett lydigt hjärta" och om förmågan att "skilja mel­lan gott och ont". Hans bön ses av fäderna som det första steget för att få ett gott omdöme, för att bli klok.

​​​​​​​Som sammanfattning av Davids historia låter oss kyrkan höra ur Jesu Syraks bok. Den vise Syrak beskriver David som den store hjälten. "Han lekte med lejon som med killingar." Han fällde Goljat till marken och krossade filistéerna. Men David visste att det var Gud som gav både styrkan och segern. Enligt Jesu Syrak införde David en storslagen liturgi i templet. Han lät sången lju­da från tidig morgon ”med sköna melodier”. För­fattaren som skriver långt senare, när templet var byggt, ser ändå David som upphovet till altartjänsten i templet.

​​​​​​​Kung Davids tid närmar sig slutet och han säger till sin son Salo­mo: "Jag går nu all världens väg". Så kunde man säga i 1917 års översättning. Bibel 2000 måste säga: "Jag går nu den väg allt lev­ande måste vandra". David överlämnar sitt rike till Salomo. Han uppmanar honom att vara frimodig och hålla sig till Herrens ord och bud. Då skall det rike som grundats ge­nom David bestå, men på olika sätt.

David genomför en folkräkning. Det liknar en mönstring och Joab kan rapportera antalet ”stridsdugliga män”. Gud ser det som en svår synd, trots att han själv eggat David till själva åtgärden. Vari den bakomliggande synden består får vi inte veta. Hade Davids tro på Guds beskydd börjat svikta så att han tydligare behöv­de kän­na sina egna militära resurser? Hade han glömt att folket var Guds folk, och att han själv bara var dess tjänare?

David gråter över sin son Absalom, trots att han har gjort uppror. Joab, Davids överbefälhavare, tvingas förmana kungen att pröva de själ­viska kän­slorna för sonen. Dessa gör honom blind för att upproret skul­le drabba hela folket. Utan rättvisa lämnas fältet fritt för onda mak­­ter. Polis och domare behövs i varje samhälle. Utan rättvisa drabbas oskyl­diga och samhället splittras. De som ut­för sin tjänst gör det för alla och står ytterst i Guds tjänst.

​​​​​​​Ansgar hade inte stor framgång i sitt missionsarbete. I Sverige, ”hed­­­­ning­ar­nas Galileen” som svenskarna kallas genom valet av dagens evangelium, skulle det dröja flera sekler innan de frö som Ansgar hade sått bar synlig frukt. Ansgar var både apostel och munk - till det yttre apostel, till det in­re munk. Han blev Nordens apostel, men det betydde inte att han svek sin kal­lel­se som­ munk.

Evangeliet om hur människan dör i frid. Allt oftare hör vi om en vanvård som drabbar de gamla i vårt samhälle. Hur vi tar hand om vå­ra gamla är ett test på samhällets kvalitet. Låt oss hjälpas åt att höja de­ras anseende och status som vårdar dem! Rappor­ter­na från länder där man legalise­rat eutanasi bor­de väcka alla som inte vill befrämja en ”dödens kultur”. - Men samhäl­le och om­giv­ning avgör inte allt. Människan är inte bara en social varelse. Hon är ock­så en per­son med eget ansvar. I dödens närhet avslöjas män­­niskans egen bered­skap inför döden.