Predikningar Ingmar Svanteson

För åtta dagar sedan, under själva julnatten, hörde vi ängelns budskap till herdarna. De förkunnade ”en stor glädje”. Tänk om den glädjen kunde bli gåvan för det nya året. Så att vi om ett år kan säga: 2019 blev året som präglades av ”stor glädje”. Ser vi oss omkring så finns det inte mycket som pekar i den riktningen. Många skulle säga att det går i motsatt riktning.

I går föddes Kristus till jorden, för att Stefanos idag skulle födas till himlen. Liturgin tycks leka med tidsbegreppen. Hur kan tiden för Kristi födelse påverka Stefanos martyrium? Och båda händelserna dessutom vara närvarande i den liturgi vi firar idag? Kyrkan tror som hon ber. Hennes liturgiska bön påminner henne om att allting är sammanfattat i Kristus, som är densamme igår, idag och i all evighet. Det som hände i Kristi liv påverkar alla andra tider. Tydligast ser vi det hos martyrerna.

I nattens mörker förkunnade ängeln den stora glädjen för herdarna. Vi hörde samma budskap i denna mässas första läsning: ”Hur ljuvliga är inte glädjebudbärarens fotsteg, när han kommer för att frambära gott budskap”. Evangelium betyder det glada budskapet. Redan profeten hade sagt det, med en lätt förändring: ”Det folk som vandrar i sorg och bedrövelse, skall få del av en stor glädje”. Den fjärde evangelisten säger. ”Ljuset lyser i mörkret, och mörkret har inte övervunnit det.” Vi kan också säga: Glädjen lyser i bedrövelsen, och bedrövelsen skall inte övervinna den.

”Jag bär bud till er om en stor glädje.” Det är ängelns budskap till herdarna den första julnatten. Den har spridit sig genom historien och resulterat i hela den kristna kulturen, när den är som bäst. En icke-kristen röst, Jordan Peterson, säger att julen och scenen med den heliga familjen runt det nyfödda barnet, Guds människoblivande, är kärnan i denna kultur. Där rinner de krafter fram som resulterat i barmhärtighet och godhet, vetenskap och nyskapande, konst och musik av hisnande skönhet, och inte minst i glädje. Profeterna hade utlovat det.

Vi står på tröskeln till julen. Vad är vår önskan inför högtiden? Det finns en rad berättigade och angelägna önskningar, men hur skulle den viktigaste bönen lyda? Vi har redan hört den. Kyrkan lägger den i vår mun i kollektbönen: ”Herre, ingjut din nåd i våra hjärtan”. Vi hörde samma bön i ingångsversen: ”Dryp, ni himlar därovan, och må skyarna låta rättfärdigheten strömma ner. Må jorden öppna sig och dess frukt bli Frälsaren”.

”Klä av dig din sorgdräkt. Klä dig i härlighetens prakt.” Profeten uppmanar folket att klä av sig sitt sorgliga elände och bli ett jublande folk. Vem vill inte följa denna uppmaning? Vem vill inte fyllas av glädje och jubel? Profeten talade till Jerusalem, vars invånare hade förts bort i fångenskap i främmande land. Nu har de av Gud fått chansen att återvända och på nytt bygga upp den skövlade staden. Men folket kunde knappast tro det. När det ändå skedde var de ”som drömmande.”

Han kom till oss i ringhet, han skall komma åter i härlighet och kraft, därför vakar och väntar vi. Så skall vi sjunga vid altaret i inledningen till eukaristin. Det uttrycker adventstidens förtätade innebörd. Han kom till oss i ringhet. Det är hans födelse av jungfrun, som vi bereder oss att fira om några veckor. Vi hörde det antydas i första läsningen som talade om ”ett rättfärdigt skott ur Davids stam”. Han kom för att återupprätta människan och ge henne del av sin rättfärdighet.

Lyckliga de som tillhör ett rike med en sådan Herre och Konung! Den som hör läsningarna på Kristus Konungens dag kan överväldigas av lyckan och glädjen över att tillhöra ett rike som regeras av en sådan Konung. Alla riken i historien har sin uppgång och sitt fall. Om detta rike står det att dess välde är evigt, det skall aldrig upphöra och aldrig gå under. Om många riken gäller att deras herrar själva har tagit sig makten, ofta med list eller våld, men om denne härskare står det att makten är honom given.

För de flesta människor idag är talet om den yttersta domen något främmande, ofta något skrämmande, även för dem som instämmer i trosbekännelsens ord om att Kristus skall ”återkomma i härlighet för att döma levande och döda”. Det låter skrämmande men är i grunden ett gott budskap, människovärdigt och hoppfullt. Utan en slutlig och rättvis dom skulle alla orättvist dömda aldrig få någon upprättelse. Orätten skulle få sista ordet.

Två änkor hör vi om i dagens läsningar, den ena i Sárefat på profeten Elias tid, den andra i Jerusalem på Jesu tid. Vi känner inte deras namn, ändå visar de vägen. Änkan i Sarefat levde då det rådde svår hungersnöd i lsrael. Det hade inte regnat på flera år. Bäckarna var uttorkade och ingenting växte på åkrarna. Hon går nu för att samla lite ved för att baka ett sista bröd åt sig och sin pojke. Hon har bara en handfull mjöl kvar i krukan. Med bister realism säger hon: ”När vi har gjort slut på det svälter vi ihjäl.”