Predikan Trettondedag Jul, Epifania - Herrens Uppenbarelse 2023

Jes 60: 1-6; Ps 72: 2, 7-8, 10-13; Ef 3: 2-3a, 5-6; Matt 2: 1-12

Benedikt XVI i ljuset av de vise männen

För tretton dagar sedan firade vi Jesu födelse. På juldagen kallade vi barnet ”ett förtätat ord”. Idag firar vi hur de vise männen finner detta Ord, som ”öppnar sig” för dem. De faller ner och tillber barnet i Marias famn. Under dessa dagar mellan jul och trettondeda­gen har vi också följt vår förre påve Benedikt XVI under hans sista dagar på jorden. Vi fick höra om de sista ord som utgick från hans mun: ”Her­re, jag älskar dig”. Vår bön är att han nu skall få se och tillbedja sin älskade Herre ansikte mot ansikte. De tre vise männen kastar ljus över vår hä­­dangångne påve.

    Evangeliet om de vise männen doftar av rökelse och myrra. Det skimrar av guld och sa­golika händelser. Mångtusende barn och vuxna har fascinerats av stjärnan, som visar vä­gen för de vise männen. Mycket har lagts till. Många har därför frestats att avfärda det hela som enbart myt och legend. Benedikt växte upp i en katolsk kultur som doftade och lyste. Man sjöng och spelade. Re­dan som ung pojke fångades han av skönheten i kyrkans li­tur­gi. Benedikt hade stora intellektuella gåvor och blev så småningom en av vår tids stora teo­lo­ger. I sin sista sto­­ra bok i tre band, ”Jesus av Nasa­ret”, kunde han visa att de vise män­nen och det som hän­de dem hade historiskt underlag, trots allt det sagolika. Som bi­belteolog visste han att Matteus inte skriver his­toria i vanlig mening. Han skri­ver frälsnings­historia, som också berättar hur det förtätade Ordet avslöjar sin hemlighet för dem som lyss­nar till och följer Guds ord.   

De vise männen ser något med sina ögon som fick dem att falla ner och tillbe. Alla kan förundras och glädjas över ett nyfött barn, men de vise männen gjorde något me­ra, de föll ner med pannan mot marken och tillbad. – Vad var det de såg?

Bibeln har ett särskilt ord för det, Guds härlighet. Det är egentligen omöjligt att beskri­va denna här­lighet – strålar av eld, ljus, renhet, helighet, sanning, skönhet… Det är vad män­ni­skan ser och erfar när hon närmar sig Gud med hjälp av Guds ord och förlåten dras un­dan. På he­breiska heter det kavód, vilket snarast bety­der tyngd. Den sanne Gu­den är verk­lig, till skillnad från lättviktiga, flyktiga och maktlö­sa avgudar. Det är denna härlig­het som lyser fram i bibeln, från början till slutet. Mose ser den i den brin­nande busken. Den uppen­barar sig på Sinai när Gud sluter förbund med sitt folk. Den upp­fyller Salomos tem­pel i Jeru­salem. Det är Guds härlighet som lyser över den himmel­ska staden i bibelns sista bok.

Det är denna härlighet som herdarna hörde änglarna besjunga i julnatten. På la­tin heter det Gloria. Vi hör det i julens och i varje högtidlig mässa: Gloria in excelsis Deo, Ära i höj­den åt Gud. Det är om detta lär­jung­ar­na vittnar i Johannesprologen: ”Vi såg hans härlig­het, och den var fylld av nåd och san­ning”. Det är denna härlighet som förblindade apos­teln Paulus på Damaskus­vä­gen, men sedan gick upp som ett ljus i hans hjärta, ”för att kunskapen om Guds härlig­het skall sprida sitt sken”. Med Johannes ord är det ”en härlig­het som den ende Sonen får av sin fa­der”. Hebreerbrevet talar om: ”Utstrålningen av Guds härlig­het”.

Det är denna härlighet som de vise männen ser och tillber. Benedikt XVI är bibelteolog. Han med­ver­ka­de aktivt i det Andra Vatikankonciliet skrev om ”Den gudomliga uppenbarel­sen”. Mer än någon annan av sina samtida har han försökt att öppna de troendes ögon för denna uppen­ba­relse, så att ”hela världen skall kunna höra budskapet om räddning och så komma till tro, genom tron komma till ett hopp och genom hoppet nå kärleken”.

De vise männen var för­mod­ligen både astronomer och astro­loger. De både studerade himlavalvet och drog slut­satser för det mänskliga livet. De representerar den sökande män­­niskan. Hon som fas­cineras av naturens under och läser i dess bok. Dessa hedniska sökare ställs fram som föredömen Nya Testamentets inledning. Benedikt hade djup res­pekt för allt äkta sökan­de, både inom na­tur­veten­skap och filosofi. Samtidigt visste han att förnuftet inte leder än­da fram. Förnuftet måste upplysas av tron. För det sista vägstycket från Jerusalem till Betlehem behövde de vise männen den bibliska uppenba­rel­sen, profe­tens ord och kyrkans vägledning, den som stjärntydarna lyss­nade till genom de skriftlärda i Jerusalem. Det är inför detta vittnesbörd som många tar avstånd eller rent­av an­stöt. Bene­dikt stötte på störst motstånd när han stillsamt påminde om att Kyrkans tro och morallära bygger på den uppenbarade sanningen, och hennes tro på den katolska kyrkans unika vä­sen och uppdrag.  

Men det betyder inte att Benedikt slutade lyssna eller föra samtal. Förnuft och tro är inte var­andras fiender. Tvärtom, de behöver varandra. Ett av Benedikts återkom­man­de bud­skap är att inte skilja tron från förnuftet. Tro utan förnuft leder till fana­tism. För­nuft utan tro hamnar till slut i steril förnuftstro. Däremot varnade han tidigt för det han kal­la­de ”relativis­mens diktatur”.

De vise männen kom fjärran ifrån, medan de som stod närmast var blinda. Matteus lå­ter ”hela Je­ru­salem” göra gemensam sak med Herodes. Redan i början låter han oss ana när­heten mellan krubban och korset. Dessutom får vi från början höra om evangeliets är­ende till alla folk. Matteusevangeliet skall ju sluta med missionsbefallningen. Profeterna har för­utsagt det. Vi hörde profeten Jesaja i första läs­ningen: ”Folken skall vandra mot ditt ljus, kungar mot glansen av din soluppgång.” Det bib­liska bud­skapet har sina röt­ter på en be­stämd plats i tiden och rummet, men sträcker sig mot alla folk. Benedikt förde samtal både med judiska rabbiner och ateistiska filosofer. Otaliga är vittnesbörden om hans res­pektfulla hållning, samtidigt som han var trosmässigt orubblig. De som stod närmast blev hans svåraste fiender. Liksom teologerna i Jerusalem var blinda för sin egen messianske konung, me­dan stjärnty­darna från fjärran länder såg.

Stjärntydarna tycks oberörda av den dramatik som deras fråga utlöser. De lyssnar artigt på Hero­des och de skriftlärda, men låter sig inte dras in i argumenterande. I stället fullföljer de sitt eget sökande och följer det råd de fått. Efteråt tar de en annan väg tillbaka och He­ro­des står där tomhänt, utlämnad åt sitt blinda raseri. Så avväpnas ondskans planer.

Benedikt abdikerade från sitt uppdrag och hans beslut har ifrågasatts. Själv har han bara vittnat om motiven för sitt beslut, att hans sviktande krafter inte skulle räcka till, och att be­slutet fattats inför Herrens ansikte.  

Det han lämnat efter sig är inte bara det arv som hans skrifter utgör. Hans sista ord tycks mig sammanfatta vad hela hans liv och undervisning syftade till, att leda till tro på den Kyr­kans Herre som har allt i sin hand, den tro som fullkomnas i kärlekens tillbedjan som de vi­se männen gav uttryck för och som Benedikt själv formulerade som sina sista ord. ”Her­re, jag älskar dig”. Det är vad den förste påven, aposteln Petrus, svarade Herren: ”Herre, du vet allt, du vet att jag har dig kär”.

Det är vad Kyrkan gör i den eukaristi som Benedikt med glödande iver vårdade sig om.

Så att vi, närda av det eukaristiska offret, en gång i kärlekens överlåtelse kan säga till ho­nom som tagit oss alla i sin tjänst: ”Herre, jag älskar dig”.

   Amen.

                                                                                                         pater Ingmar Svanteson