Predikan, söndagen efter jul 2019 - den Heliga Familjen

Syr 3: 2-6,12-14; Ps 128; Kol 3: 12-21; Matt 2: 13-15, 19-23

Familjen – utrotningshotad, men skyddad från högsta ort

Nu och då hör man om utrotningshotade arter av djur eller växter. Frågan är om inte också famil­jen i vår kultur står under hot om utrotning? Under generationer har familjen varit lov­ligt byte för tjuvar och rövare. Ideologer och politiker av olika slag har försökt förvandla oss till enbart individer i ett stort kollektiv och därmed berövat människan den närmiljö hon be­höver för att växa och mogna som människa. Inte minst staten har i vår kultur svikit sin skyl­dighet att ”stöd­ja och stärka äktenskap och fa­milj”.  

    Ändå lyckas det aldrig riktigt. Ty familjen fanns långt före alla ideologier och stater. Vi märker det när olyckor och kriser drabbar. Då är det till familjen och de närmaste som män­ni­skan söker sig. Det bekräftar vad bibeln och Kyrkan lär oss. Familjen fanns med från början. ”När Gud skapade man och kvinna instif­tade han också den mänskliga familjen.”

      Ofta talas det idag om barnens rättigheter. Det motiveras av övergrepp och vanskötsel, som tyvärr sker också i familjen. Mera sällan talas det om det vi hörde i första läsning­en, om barnens skyl­digheter. ”Synder sonas när man vör­dar sin far, att ära sin mor är som att samla skatter”. Det fjärde budet är givet för män­niskans eget bäs­ta: ”Du skall hedra din fa­der och din mo­der, så att det går dig väl och du får leva länge i världen”.

Familjen är ansatt av yttre fiender, men hennes värsta fiender är tyvärr dess egna med­­­­lem­mar, ef­tersom de är syndare, både far, mor och barn. Apos­teln erbjuder därför en uppsättning kläder för fa­miljen: ”Innerlig med­känsla, vänlighet, ödmjukhet, mildhet och tåla­mod”. Kan man tänka sig vackrare kläder? Dessutom ger han praktiska anvis­ning­ar för familjelivet: ”om du har något att förebrå någon annan så ska det ske med för­drag­samhet och överse­ende”. Har något fel begåtts så ska de för­låta va­rand­ra, ”liksom Herren har för­låtit er”. Aposteln berättar om det band som förenar och bin­der ihop familjen, kärle­kens band. Det märks på doften. Så avslöjar aposteln källan för den­na kärlek: ”Låt Kristi frid rå­da i era hjärtan”.

Det här kan låta som en dröm, drömmen om den lyckliga famil­jen. Men innan någon slås ner av dåligt samvete och skjuter undan det som en dröm, låt oss först påminna oss ju­lens evangelium som säger att vi har en Frälsare. Denne vår Frälsare växte själv upp i en hotad och bräcklig familj, som ändå und­gick alla faror. Här finns det glada bud­skapet. Fa­miljen har stöd från högsta ort.

Förvisso såg det hotfullt ut. Josef, Maria och barnet - på dem hänger hela fortsättning­en. Guds plan att rädda hela den mänskliga familjen ser vi i hans omsorg om denna lilla familj. Pla­nen hade förberetts i Gamla Förbundet genom en lång och dramatisk historia. Befri­el­sen ur Egypten. Förbundet på Sinai, där de bland annat fick budet att hedra föräld­rarna. Gud leder sitt folk, sin familj, genom öknen till det ut­­lovade landet. Templet ha­de byggts, kungar och profe­ter hade gjort tjänst - nu tycks det mesta höra till histo­rien. Framti­den hänger nu på dessa tre, Josef, bar­net och dess moder.

Den lilla familjen är utläm­nad åt flyktingars ovissa öde, hotad av Herodes och hans knek­tar, av nattkyla och rövare. Med ett penndrag hade ondskan kunnat radera ut hela pla­nen - om inte familjen hade stått under Guds ledning och beskydd. Det är inte underligt att den fromma fantasin, till exempel vår egen Selma Lager­löf, har bro­derat och fantise­rat om vad som hände under flykten till Egypten. Djuren faller ner och tillber barnet i mo­derns famn. Palmerna böjer sig ner och gör sina frukter åt­kom­liga för Josef. En brutal rövare fal­ler ner i förundran inför barnet och säger: ”Om Gud blivit människa kunde det inte ha varit vackrare än detta barn”. - Men evangelisten Matteus är nykter och kärv. Han skriver inte from le­gend utan frälsningshistoria, och nu vilar hela det fort­satta evangeliet på dessa tre. Rädd­­­­nings­planen är lika väldig som den lilla familjen är hotad och värnlös.

     Ändå är de inte passiva statister. I denna akt spelar Josef huvudrollen. Ma­ria nämns in­te med sitt namn, bara som ”barnets mor”. Nu är det Davids ätt­ling Jo­sef som Her­rens äng­­­el talar till. I drömmen får han befall­ning att fly till Egypten. Josef tycks inte ha tvekat en sekund. I skydd av nat­tens mörker bry­ter de upp. Josef kräver inga garantier, men handlar be­slutsamt och målmedvetet. Inte hel­ler får han i förväg veta hur länge de skall stanna i Egypten. ”Stanna där tills jag säger till dig”, lyder anvis­ningen. Han förblir beroen­de av Guds fortsatta vägledning. Men detta visar sig vara den verk­liga tryggheten. Det enda som krävs är att han också i fortsättningen är be­redd att lyda vad han hör. Det hade han lärt sig i psal­taren där Gud lovar: ”Jag vill ge dig insikt och lära dig den väg du skall gå, jag vill ge dig råd, min blick skall följa dig”. I Josef skym­tar den gode fa­milje­fa­dern fram.

Han måste ha haft den inre styrka som aposteln talade om: ”Låt Kristi frid råda i era hjär­­tan.” Den friden är inte trög och vankelmodig, men styrs heller inte av mångordigt prat­ande, ännu mindre av egna planer och ambitio­ner, vilka lätt slutar i trött­het eller går i den så kallade ”väggen”. Vad skulle inte hända i vår värld om Josef blev fö­re­döme för fa­milje­fäderna? Bland dem kunde det växa fram goda ledare för både folk och kyrka.

     De onda anslagen mot familjen kommer på skam. Det är utrotningsprojekten som är döds­döm­da. Den värnlösa familjen undgår de hotande farorna från Hero­des och hans knektar. Och det var inte vilka anslag som helst. Bakom Herodes skymtar den kosmiska drake som enligt bibelns sista bok ”stod framför kvin­nan som skulle föda, för att sluka hennes barn när hon födde det”. Gud låter ond­skan komma på skam - med hjälp av Josefs lydnad.

    Samtidigt sker något mera än att denna konkreta familj blir räddad. Det är ingen tillfäl­lig­het att Josef får fly till Egypten. Matteus hänvisar till ett ord från profeten Ho­sea: ”Från Egyp­­­ten har jag kallat min son”. Evangelisten påminner om hur Gud en gång befriade hela sitt folk ur slaveriet i Egypten. Dit hade det förts av en annan Josef. Denna Guds be­frielse av sitt folk skall nu fullbordas och bli en befrielse ur det an­d­­liga Egypten. Hela den mänsk­li­ga familjen skall befrias från alla mörkrets och ondskans makter.

    Det som händer Josef, barnet och dess mor är därför en bild för varje familj och för hela kyr­kan på dess vandring genom tiden. Som en kyrkofader uttrycker det: ”för­följd av värl­den, men tröstad av Gud går kyrkan fram på sin pilgrimsvandring”. Hon och varje familj bär det nya livet i sin mitt och har uppgiften att skydda och vårda det så att det kan växa till. Ständigt hotas det, men tron litar på Guds orubbliga fräls­ningsvilja.

På samma sätt får vi se på både familj, kloster och på hela kyrkan. Ondskans hot och dumheter är realiteter som inte skall förvåna oss, men Guds vilja och plan med familjen är star­kare, trots att den gör sig beroende av bräckliga, mänskliga redskap.

Redska­pen, inte minst familje­fäderna, är kallade att som Josef lyssna och lyda i tro. Alla familjemedlemmar får ta på sig de kläder som aposteln visade fram för oss: med­känsla, vän­lighet, öd­mjuk­het, mildhet och tåla­mod. Alla har kallelsen att bevara Kristi frid i hjär­tat.

Idag får vi förnya och fördjupa vår tro på att vi har en Frälsare som själv lät sig födas i en mänsklig familj. Vår Frälsare drar in oss och våra familjer i den orubb­liga fräls­nings­­plan som vi nu bekän­ner oss till och firar.

    Amen.                                                                                                 

                                                                                                pater Ingmar Svanteson