Predikan Palmsöndagen 2024
Vid palmprocessionen: Mark 11: 1-10
I mässan: Jes 50: 4-7; Ps 22: 8-9, 17-20, 23-24; Fil 2 :6-11; Mark 13: 1 - 15: 47
Inledningsord
Vi går in i Stilla veckan. Det är universums Stora vecka, där all mänsklig ondska drabbar Jesus, men själv besegras. Under denna vecka förvandlas maktbalansen i tillvaron. Kyrkans liturgi vittnar om det redan när Jesus rider in i Jerusalem. Låt oss be om öppnade ögon så att vi kan hylla mänsklighetens sanne Herre och gå i tjänst hos den sanne Konungen.
Predikan
Mitt i lidande och fasa skymtar något fram. Jesus grips av bävan och ångest i Getsemane. Men ångesten får inte sista ordet. Han överlåter sig. ”Inte som jag vill, utan som du vill”. Jesus är ingen tragisk hjälte som motvilligt finner sig i sitt öde. Det är han som låter det ske som måste ske. Han stiger fram och säger: ”Stunden är inne. Stig upp låt oss gå.” Han tas till fånga, men det är han som förklarar vad som egentligen sker: ”Skriftens ord skulle gå i uppfyllelse”. Han överlåter sig åt Guds plan.
Jesus utfrågas inför Stora rådet, men de falska vittnesbörden motsäger varandra och saknar kraft. Det är han som avgör när han skall tiga eller tala. När översteprästen frågar om han är Messias är det han som uttalar det oerhörda: ”Det är jag”. Så talar inte den som är på väg till ett förnedrande slut. Så talar universums Konung, som frivilligt går lidandets och ödmjukhetens väg för att försona och nyskapa allt.
Pilatus blir förvånad och förvirrad. Han försöker slippa undan, men viker sig för kraven och låter piska honom. Han utlämnar honom åt soldaternas brutalitet. Det är verkligt, det är fasansfullt. Han berövas sina kläder, sin mänskliga värdighet. Men det är inte bara ett koncentrat av mänsklig ondska och gemenhet. Det är något mera som händer. Också naturen anar det och medverkar. ”Vid sjätte timmen föll ett mörker över hela jorden och varade till nionde timmen.”
Jesus ropar: ”Min Gud, min Gud, varför har du övergivit mig?” Det är ett rop i yttersta övergivenhet, men inte bara det. Det är en psalm ur Psaltaren som Jesus väljer att ta i sin mun. Han vet att psalmen beskriver ett gudomligt rådslut, den gudomliga barmhärtighetens plan.
Som kulmen låter evangelisten en renhjärtad hednisk officer vittna: ”Den mannen måste ha varit Guds son”.
Lidandesberättelsen står inte i kontrast till det jublande intåget. Den är dess fullbordan. Vår Herre Jesus red in i Jerusalem, in i lidandet och döden för att bereda väg till det himmelska Jerusalem. Men endast den ödmjuke ser det.
Tragiken är att människan inte ser och tror, eller att hon vägrar att ta konsekvenserna av det hon ser. Det, och endast det, är det slutligt tragiska, det mänskliga högmodets bittra och eviga helvete.
Låt oss inför denna vecka be om officerens tro. ”Herre, öppna mina ögon, låt mig skåda det underbara i din lag.”
Låt oss be om mod att följa det vi sett.
Vi behöver Kristi ödmjukhet både för att se och för att följa, både för att tro och för att älska. Det är den ödmjukheten som upphöjs när denna vecka fullbordas.
Amen.
pater Ingmar Svanteson
