Predikan Kristi Himmelsfärdsdag 2021

Apg 1: 1-11; Ps 47: 2-3, 6-9; Ef 4: 1-13; Mark 16: 15-20

Hoppas på Gud

Kristi himmelsfärds dag lyser av jubel och fullbordan. Kristus åter­vänder till Fadern efter fullbordat verk. Dagens liturgi strålar av sublim skön­het. Kristi himmelsfärd ger hopp om befrielse från den tomhet som vi med hela skapelsen suc­kar under.

    Kristi himmelsfärd sätter sigill på hela hans liv och gärning. Den bekräftar vad han gjor­de genom märkliga tecken och under. Han mättade hungrande och botade sjuka, han för­lät synder och drev ut demoner, han visade sin makt över vindar och vågor, och till slut över djävul och död. Det är vår tro, den stadiga grunden för vårt hopp.

    Han hade utvalt sina apostlar och en stor skara lärjungar, som trodde på honom. De övergav allt för att följa honom. Nu lämnar han dem i väntan på hans slutliga återkomst. Därför behöver de hop­p. Hoppet och tron är ingenting vi har en gång för alla. De är dyg­der att växa i. När de inte vä­xer för­minskas de och tvinar bort.

    Hop­pet bygger på tron. ”Tron är grunden för det vi hoppas på.” Men tron behöver också hoppet, eftersom vi lever i tiden och ännu inte är vid målet. I himlen behövs varken tro el­ler hopp. Tron säger att vi har uppstått med Kristus. Hoppet sä­ger: ”Sträva efter det som finns där uppe, inte efter det som finns på jorden”. Det betyder inte att drömma. Det bety­der att samverka med honom som sitter på Guds högra sida för att alla fiender skall läg­gas under hans fötter. Det sker när vi inte läng­re lever som slavar under synden utan lever för rättfärdigheten och dödar synden i våra tröga lemmar. Det sker när vi söker fri­den. ”Fridens man har en framtid” säger profeten, ”men de gudlösa berövas sin framtid”. Att leva i hoppet är att hålla sin lampa brinnande, att vaka och hålla ut i bönen. Att vara som jungfrurna i bibelns sista bok, som följer Lammet vart det än går.

    Men det är något annat än att kämpa i egen kraft. ”Saliga de som har sin styr­ka i dig”, sjunger psalmisten, ”de går från kraft till kraft”. Det är därför tröghet och missmod inte får överhanden. De hoppas på Gud. Det är att hoppas på Kristus, som vill fullborda sitt liv i oss, lemmarna i hans kropp. Be­nedic­tus sätter hoppet som ett verktyg i munkens hand:

”Sätt ditt hopp till Gud”. Det är ingen tillfällighet att munkens profess talar om hop­pet: ”Ta emot mig, Herre, efter ditt löfte, så får jag leva, och låt mig inte kom­ma på skam med mitt hopp”. Abraham är inte bara trons fader. Han är också hoppets fö­re­bild: ”Där allt hopp var ute höll Abraham fast vid hoppet och trod­de, så att han kunde bli far till många folk”.

    Vi hör samma råd till den själ som fångats av bedrövelse: ”Varför är du tyngd av sorg, min själ, och full av oro? Sätt ditt hopp till Gud!” I hoppet är vi rädda­de, säger aposteln. Jesus återvänder nämligen inte till himlen på samma sätt som han kom. Han åter­vänder med den mänskliga kropp som han fått genom jung­fru Maria. Han lyfter den ända in i här­ligheten. Därför kunde aposteln säga att de troende inte bara har uppstått med ho­nom, utan att han har ”gett oss en plats i himlen”. Guds vidunderliga plan med människan ful­l­bordas och upp­fylls. Gud steg ner till jorden för att föra människan än­da in i himlen. För att gudomlig­göra hen­ne. Också änglar­na förundras när den mänskliga kroppen förs högre än de själva.

    Liturgin vittnar om samma myste­rium. Kollektbönen säger att ”hela kyrkans kropp är kal­lad till den härlighet dit hennes hu­vud och Herre har gått före”. I en eukaristisk bön sä­ger Kyrkan att Kristus ”upp­höj­de vår bräckliga mänskliga natur till här­ligheten på Guds högra sida”. Prefatio­nen är nå­got försiktigare och säger att vi som lemmar i hans kropp skulle ”få leva i hoppet att få föl­ja honom dit han gått före oss”. Paulus säger att vi lever

”ett osynligt liv till­sammans med Kristus hos Gud”. Augustinus säger: ”Idag stiger vår Her­re Jesus Kristus upp till him­len. Må vårt hjärta stiga upp tillsammans med honom”. Vi hör det i varje mässa: ”Upplyft era hjärtan!” Att öva oss i hoppet ger oss del av det vi hoppas på.

    Kan den utlovade upphöjelsen erfaras re­dan på jorden? – Det finns en väg, en avgöran­de men smal väg. En väg med ett oerhört löfte. Jesus upprepar det flera gånger: ”Den som ödmjukar sig skall bli upp­höjd”. Himmels­fär­den, och därmed hela tron, samlas i en enda mening, som sol­strålen i ett brännglas. Be­nedictus viss­te det. Hela kapitlet om öd­mjukheten i hans regel är en ut­läggning av detta löf­te. Det var genom hög­mod som allt gick fel för människan. Men i stäl­let för att döma oss sände Gud sin Son, som gick den mot­satta vägen och öd­mjukade sig, och blev upphöjd. Därför försöker fienden på allt sätt att vanställa och karikera öd­mjuk­he­ten. Djävulen vet ju att han inte får grepp om den öd­mjuke. Lika lite som han fick makt över Je­sus.

    Benedictus säger att upphöjelsen sker ”strax”. Det är ett underverk. Den som ödmjukar sig skall bli upphöjd. Det är vad hoppet sträcker sig efter och ber om, genom sin ödmjuk­het. Han vet inte hur det går till. Men det är verkligt och det spri­der sig. Den ödmjuke för­kunnar evangeliet för ”hela skapelsen”. Den ödmjuke kan vitt­na om den Herre ”som står över allting, verkar genom allt och finns i allt”.

    Detta hopp förvandlar människans liv och gör det till en ständig rörelse. Oberoende av biologisk ålder. Det bästa ligger alltid i framtiden. Aposteln glömmer det som ligger bakom och sträcker sig mot det som ligger framför. Han kastar det gamla på sophögen för att vinna det pris där uppe som Gud har kallat ho­nom till.

    I den återlösta och nyskapade tillvaron finns en rörelse som människan dras in i varje gång hon över sig i hoppet och går öd­mjuk­he­tens väg.

Vi firar den heliga eukaristin för att växa i hoppet.

Lovad vare Herren Kristus som ger oss del av sin uppståndna och himla­farna kropp i den eukaristi som vi nu firar.

    Amen.

                                                                                                                   pater Ingmar Svanteson