Predikan - Kristi himmelsfärdsdag 2016
Apg 1:1-11 Heb 9:24-28; 10:19-23 Luk 24:46-53
Vad är skillnaden?
I en samtalsgrupp härom veckan talade vi om Kristi Himmelsfärd. Himmelsfärden är avslutningen och fullbordan av hela Kristi gärning, den som Fadern hade sänt honom att utföra på jorden. Han samlar det själv i en enda mening i sitt avskedstal: ”Jag kom från Fadern och trädde in i världen. Jag lämnar världen och går till Fadern”. Han steg ner till oss, utförde sitt verk och återvände till Fadern. Så ställdes frågan i samtalsgruppen: Vad är skillnaden? Den som återvänder till Fadern, är det samma person som steg ner till världen?
Svaret är inte självklart. Någon tänker att den som återvände till Fadern måste vara identisk med den som kom. Till dels stämmer det, men svaret blir ändå nej. Den Herre som återvänder är inte densamme som steg ner. Den som steg ner är inte längre bara det eviga Ord som steg ner till världen. Han blev människa, vilket han inte var före inkarnationen. Han återvänder som både Gud och människa. Han tar med vår mänskliga natur ända in i himlen, ända upp till Faderns högra sida, ärans och härlighetens sida. Han har inte bara tillfälligt lånat en mänsklig kropp, som han sedan lägger av. Han har antagit vår mänskliga natur, vår kropp och själ. Det är den som uppstår och som förs ända upp till himlen. Han är inte som ängeln Rafael i Tobits bok, som såg ut som en människa och som kunde vägleda Tobias på hans vandring. Ängeln Rafael bara lånade en mänsklig gestalt. När han återvände till den himmelska världen lämnade han den mänskliga klädnaden på jorden. Med Kristi himmelsfärd är det annorlunda. Han återvände med den mänskliga natur som han antagit. Det är därför änglarna bävar och förundras, när de ser hur den mänskliga kroppen förs upp över deras egen plats i den himmelska rangordningen. Den kropp som skapats av stoft, lyfts upp till Faderns högra sida. I en hymn sjunger kyrkan: ”Ditt största under nu du gör: du bar vår kropp, och i din kropp till himmelen vi lyftes opp”. Därför är Himmelsfärdsdagen en hoppets dag för människan.
Den ger oss ett välgrundat hopp. Därför bad vi i kollektbönen: ”Kristi himmelsfärd är början till vår upphöjelse, och hela kyrkans kropp är kallad till den härlighet dit hennes huvud och Herre har gått före”. Det börjar med dopet. Dopet infogar människan i Kristus, gör henne till en lem i hans kropp, den kropp som har återvänt till Fadern. Hela Kristi kropp är redan vid målet, låta vara i hoppet. Den döpte har inte bara dött och uppstått med Kristus. Hon har också farit upp till himlen. Sakramenten övergriper tiden. De för oss in i framtiden, eller gör framtiden närvarande. Maria från Magdala får höra, när hon möter den uppståndne utanför graven: ”Jag far upp till min Fader och er Fader, till min Gud och er Gud”. När vi är infogade i Kristus genom dopet, får vi samma Fader som Jesus, som av naturen är Guds evige Son. Genom nåden blir vi söner i Sonen. Han lär sina barn att säga: ”Fader vår, som är i himlen”. Gemenskapen med Fadern förflyttar oss till himlen, ty den som förenas med Fadern är i himlen. Kristi himmelsfärd ger oss ett välgrundat hopp. Hoppet ger oss redan nu del i det vi hoppas på.
Samtidigt lever vi i tiden och måste ta ett steg i taget. Ofta mödosamt och i vetskap om att vi fortfarande är dödliga. Därför måste vi hålla målet i sikte. Vårt hemland är ju himlen. Jorden och denna världen kan inte tillfredsställa människans oro och längtan. Då sjunker hon under sin värdighet som Guds avbild. Avbilden skall nu bli lik originalet. Människan är skapad till Guds avbild och likhet. När hon förlorar målet ur sikte, går hon vilse och trasslar in sig i jordiska bekymmer och fångas av förgängliga ting. ”Sök först Guds rike och hans rättfärdighet”, säger Jesus. Guds rike kan tyckas avlägset och svårt att föreställa sig. Därför behöver hon ett närmål, något som dagligen kan vägleda henne. Cassianus säger att närmålet är det rena hjärtat. Ingenting får smutsa ner eller fördunkla det rena hjärtat. Inga laster och synder får tynga ner hjärtat. Det är fortfarande tid att avlägga påskbikten. Den som bevarar sitt hjärta rent kan vara säker på att befinna sig på den väg som leder till målet. Närmålet, det rena hjärtat, kan inte missa slutmålet, Guds rike.
Det är inte bara en karta vi behöver, inte bara vägvisning. Människan behöver kraft, stöd och tröst. Jesus, som har gått före för att bereda rum, har inte lämnat oss. Han har lovat det, och Gud ljuger inte. ”Jag är med er alla dagar till tidens slut”. Vi märker det i liturgins presens, i hans verkliga närvaro. Det vi läser om i evangelierna, läses nu och hans får känner igen rösten. ”Lovad vare du, Kristus”, utropar de när evangeliet förkunnats. Det som en gång hänt, händer igen. Synder blir förlåtna, bedrövade får glädjen tillbaka, betryckta upprättas, modfällda får tillbaka glansen i ögonen, ovänner försonas, ont lönas med gott och kärleken triumferar. Bedjaren som inte ger upp, smakar bönhörelsen.
När prästen uppmanar de troende att lyfta sina hjärtan till Gud korrigeras han av församlingen. Den svarar: ”Vi har upplyft dem till Herren”. Bokstavligen står det: ’Vi har dem hos Herren’. Vi är döpta. Vårt hem är bland helgon och änglar. Hoppet är utgjutet i våra hjärtan.
Förstår vi skillnaden nu, skillnaden mellan honom som kom, och honom som återvände? Den skillnad som Kristi himmelsfärd har skapat? Kristus återvänder till Fadern med vår mänskliga natur som han mottagit av den saliga jungfrun Maria. Det gör skillnad.
Det ger oss ett välgrundat hopp.
Det uppmanar oss att aldrig släppa målet ur sikte.
Det ger oss kraft, stöd och tröst på vägen.
Den eukaristi vi firar är precis den hjälp vi behöver. Den både stärker tron, fördjupar hoppet och får kärleken att växa.
Så firar vi Kristi himmelsfärd. Honom vare ära i evighet.
Amen.
pater Ingmar Svanteson
