Predikan Juldagen 2021
Jes 52: 7-10; Ps 98: 1-6; Heb 1: 1-6; Joh 1: 1-18
Vi har en frälsare och hans ljus är starkare än mörkret
Vi har en frälsare. Det var julnattens budskap. Evangelisten Lukas berättar hur änglar förkunnade det för herdarna. Det bekräftades av profeter, apostlar och evangelister. Johannes, den fjärde evangelisten, talar ett helt annat språk än Lukas men budskapet är detsamma. Han kallar frälsaren för tillvarons ljus och säger: ”Ljuset lyser i mörkret, och mörkret har inte övervunnit det.”
Vi förstod det redan i Lukas berättelse. Ljuset lyste upp herdarnas mörker. När de funnit Maria, Josef och barnet kunde de berätta om allt vad de fått höra och se. De ”vände tillbaka och prisade och lovade Gud”. Deras liv var inte längre detsamma. Ett ljus hade gått upp i deras mörker. Frälsarens villkor var från början hotat av mörka makter. Hans föräldrar fick fly från Herodes knektar, men mörkret fick inte makt över den lilla familjen.
En första innebörd är tydlig. Ingen är utesluten. Om Frälsaren hade fötts bland de rika, hade de fattiga aldrig vågat sig fram. Hade han levt bland de mäktiga, hade de svaga inte vågat tro att det gällde dem. Hade han varit en högt ansedd professor, hade de okunniga lätt trott sig uteslutna. Hade han inte korsfästs mellan två förbrytare, hade våldsverkaren inte vågat tro på förlåtelsen. Leo den Store sade det i sin julpredikan: ”Ingen blir förvisad från deltagandet i denna lycka. För oss alla finns ett och samma skäl till denna gemensamma glädje: eftersom vår Herre inte fann någon enda fri från skuld, kom han för att befria alla.” De kloka och mäktiga, de som redan menar sig veta och kunna, har det svårast. Jesus skall säga att han dolt sitt budskap för dem, men uppenbarat det för dem som är som barn. Det var ingen tillfällighet att det var de minsta och lägsta som förstod och vågade sig fram till Jesus. Under de första århundradena spred sig tron inte minst bland de lägsta och ringaste i samhället. När jungfru Maria senare har visat sig (Lourdes, Fatima) har det ofta varit för barn som knappast ens kunde läsa.
Några vill gärna ha tron som ett extra tillskott i livet, utöver vad de redan har. En extra ljuskälla i ett redan upplyst rum. Då blir tron reducerad till en andlig dimension, en guldkant på tillvaron, ett extra ljus – men det står att ljuset lyser i mörkret.
Kyrkan har förvisso själv tagit stora risker genom att så nära liera sig med kultur och folkliga traditioner. Många gläder sig fortfarande åt trons frukter i konst och kultur, men tror inte längre, inte på att det är sant. Risken är att människan lämnas ensam när hon verkligen hamnar i mörker. När hon konfronteras med den bistra verkligheten. Det är då hon behöver en frälsare, en som är starkare än mörkret, ett ljus som mörkret inte får makt över.
Hela evangeliet är föregripet och samlat i denna mening hos Johannes, ”Ljuset lyser i mörkret, och mörkret har inte övervunnit det”. Från krubban i Betlehem till korset på Golgota. Vår vers från inledningen till Johannes evangelium kunde också gälla påsknatten, när kyrkan vid påskljuset sjunger: ”Detta är den natt om vilken det står skrivet: Natten skall lysa som dagen, ja, mörkret skall vara som ljuset.” Guds eviga ljus steg ner i den mänskliga tillvarons mörker. Det började den första julnatten och fullbordades den natt då han steg ner i och sedan upp ur dödsriket. Mörkret fick inte makt över ljuset.
Så ljuder evangeliet, julens och påskens evangelium. Människans tragik och elände är att hon hellre söker behagligare ljuskällor. Men de lämnar henne i sticket när mörkret verkligen slår till. Hon lyssnar hellre till dem som gärna talar om andlighet, men inte om synd och om det eviga mörkret. Människan invaggas i illusionen att hon inte behöver en frälsare. Hon förtränger det faktum att hon snart skall dö och behöver någon vars ljus är starkare än den eviga dödens mörker.
Det är frestande att omtolka och göra tron begripligare (=möjlig att fatta och gripa), men det svårfattliga och bistra är det som rymmer den verkliga hjälpen. Jungfrufödelse och uppståndelse gör man sig lustig över. Det avvisas som religiös vidskepelse. Vår mening hos Johannes kan också betyda: ”ljuset lyser i mörkret och mörkret kan inte fatta och begripa det”. Den stolta och högmodiga människan förstår inte det viktigaste. Hon måste böja sig i ödmjuk tro och lydnad. Hon kan inte få grepp om detta, men det betyder inte att det är oförnuftigt. Däremot övergår det förnuftet. Stannar människan utanför den avgörande tron, berövar hon sig det hon behöver mer än något annat. Det är denna tro på vem Jesus är, ”utstrålningen av Guds härlighet och en avbild av hans väsen”, det är denna tro som rymmer det gudomliga ljuset. Påven Leo säger i sin julpredikan: ”Vore han inte sann Gud, kunde han inte bringa läkedom”. Paulus säger om uppståndelsen: ”Om Kristus inte har uppstått, då är er tro meningslös”.
Också den troende prövas i nattens mörker, där allt ljus tycks borta. Det är i detta mörker som människan prövas, i uthållig bön, vaka och ödmjuk tro. Det var när Johannes av Korset satt i fängelse som han skrev sina mest lysande dikter.
Förgäves firar vi Jesu födelse i krubban, om han inte föds i våra hjärtan. När tiden är inne går ett ljus upp i den ödmjukes hjärta – som när barnet föddes i krubban.
”Ljuset lyser i mörkret och mörkret har inte övervunnit det”.
Amen.
pater Ingmar Svanteson
