Predikan Juldagen 2018
Jes 52:7-10 Ps 98:1-6 Heb 1:1-6 Joh 1:1-18
Glädjen, som ingen sorg får makt över
I nattens mörker förkunnade ängeln den stora glädjen för herdarna. Vi hörde samma budskap i denna mässas första läsning: ”Hur ljuvliga är inte glädjebudbärarens fotsteg, när han kommer för att frambära gott budskap”. Evangelium betyder det glada budskapet. Redan profeten hade sagt det, med en lätt förändring: ”Det folk som vandrar i sorg och bedrövelse, skall få del av en stor glädje”. Den fjärde evangelisten säger. ”Ljuset lyser i mörkret, och mörkret har inte övervunnit det.” Vi kan också säga: Glädjen lyser i bedrövelsen, och bedrövelsen skall inte övervinna den.
Vi hörde det redan under midnattsmässan. Jesus föddes inte bland de rika och lyckliga, mäktiga och framgångsrika. Josef och Maria hörde till de fattiga, utan tillgång till inflytande och makt. Han föddes inte i Rom, dåtidens politiska centrum. Inte ens i Jerusalem, utan i en förort, Betlehem, och han växte upp i en del av landet som låg avsides och betraktades som en avkrok. Herdarna var analfabeter och stod längst ner på den sociala rangskalan. De fick inte ens vittna i domstol. Men Gud använder sig av deras vittnesbörd och alla som hörde det häpnade över vad herdarna sade. Och herdarna vände tillbaka och prisade och lovade Gud för allt vad de hade fått höra och se. Ingen och ingenting kunde ta deras glädje ifrån dem.
En första innebörd är tydlig. Ingen är utesluten. Om han hade fötts bland de rika, hade de fattiga aldrig vågat sig fram. Hade han levt bland de mäktiga, hade de svaga aldrig vågat tro att det gällde dem. Hade han gjort karriär vid akademierna, hade de okunniga trott sig uteslutna. Hade han inte korsfästs mellan två förbrytare, hade ingen kriminell vågat tro på förlåtelsen. Leo den Store säger det i sin julpredikan: ”Ingen blir förvisad från deltagandet i denna glädje. För oss alla finns ett och samma skäl till denna gemensamma glädje: eftersom vår Herre inte fann någon enda fri från skuld, kom han för att befria alla.” De kloka och mäktiga, de som redan menar sig kunna och veta, har det svårast, medan de svaga ser ljuset och anar glädjen. De som nöjer sig med en ytlig glädje, blockerar själva för den stora glädjen. Jesus skulle själv säga det: ”Saliga är de som sörjer, de skall bli tröstade”.
Många äter fortfarande av trons frukter, den vackra musiken och sångerna, men tror inte längre, de saknar den djupaste glädjekällan. Risken är att människan lämnas ensam när sorgen och bedrövelsen överfaller henne. Då är det som om hon aldrig hade hört talas om att det finns en glädje som är starkare än bedrövelsen.
Hela evangeliet är samlat i budskapet om den stora glädjen. Från födelsen i Betlehem till korset på Golgota. Vi märkte det redan hos profeterna: ”Du skall göra folkets glädje stor. Inför dig skall de glädja sig, som man gläds under skördetiden, som man fröjdar sig när man utskiftar byte”. Paulus säger inte bara att vi skall be ständigt. Han säger också: ”Var alltid glada”. Det är ingen käck moralisk appell. Det är en påminnelse om vår allraheligaste tro. Vi skall höra det under påsknatten: ”Mörkret skall vara såsom ljuset.” Vi kan lika väl säga: ’I bedrövelsen skall glädjen överflöda’. Den gudomliga glädjen steg ner i den mänskliga bedrövelsen. Han som var rik, blev fattig för att göra oss rika. Han blev bedrövad för att göra oss glada. Det började den första julnatten och fullbordades den natt då han steg ner i dödsriket. Där utkämpade glädjen sin avgörande kamp. Bedrövelsen fick inte makt över den.
Så väldigt är julens evangelium. Människans problem är att hon hellre dricker ur förgängliga glädjekällor, usla brunnar, som profeten säger. Människan drogar ner sig och förnedrar sin egen mänskliga värdighet. När hon anar orsaken vill hon ändå inte avstå från det. De gör som den rike ynglingen, som gick bort bedrövad. Andra, som begått allvarliga synder, vill inte se sin egen skuld, utan skyller på omständigheterna och på andra. Skulden dränerar dem på den djupa glädjen. Andra är okloka och vårdar inte glädjekällan, trots att de vet om den. De brister i måttfullhet och klokhet. Till exempel äter de för mycket, trots att de vet att de inte bör äta mer än att man kan be också efter maten. Andra pratar för mycket, och upptäcker för sent att de också börjat skvallra. Det behövs alltså självbehärskning, men det är för att förbli i glädjen.
Det kan låta motsägelsefullt att höra detta i ett kloster, där man så ofta uppmanas till ödmjuk sorg över synden och att dagligen ha den hotande döden för ögonen. Men också det, och inte minst det, är verktyg för att förbli i glädjen. Vägen är smal och betyder daglig omvändelse och kamp, men målet är att förbli i glädjen.
Den troende prövas i sorg och suckan. Glädjen tycks försvunnen. Det är i denna sorg som människan prövas. Då återvänder hon till krubban och tillbedjan, i bön, vaka och ödmjuk överlåtelse. När tiden är inne rinner glädjen till i människans hjärta - barnet i krubban föds i människans hjärta. Hon kan, som herdarna, vände tillbaka och prisa och lova Gud.
Kristus är född till jorden, kom låt oss tillbedja honom och ta glädjen i besittning.
Amen.
pater Ingmar Svanteson
