Predikan den Helige Stefanos dag, 26 december 2018

Apg 6:8-10; 7:54-60 Ps 31: 3c-4,6,8ab,16b-17 Matt 10:17-22

Glädjens seger, också över vrede och hat

I går föddes Kristus till jorden, för att Stefanos idag skulle födas till himlen. Liturgin tycks leka med tidsbegreppen. Hur kan tiden för Kristi födelse påverka Stefanos martyrium? Och båda händelserna dessutom vara närvarande i den liturgi vi firar idag?

Kyrkan tror som hon ber. Hennes liturgiska bön påminner henne om att allting är sammanfattat i Kristus, som är densamme igår, idag och i all evighet. Det som hände i Kristi liv påverkar alla andra tider. Tydligast ser vi det hos martyrerna. Den glädje som föddes till jorden i Betlehems krubba, visar sig i Stefanos, som fått del av krubbans glädje.

Vår påve påminde i förrgår om att vi lever i martyrtider, kanske mera omfattande än någon gång tidigare. Det är som om ondskan utmanas just av dem som bär det kristna namnet, som om den inte kan tåla varken sanningen eller kärleken.

Stefanos martyrium ger det grundläggande mönstret. Hans vittnesbörd möts av ursinne. De får inte grepp om det han säger. De släpar honom ut ur staden för att stena honom. De kan inte acceptera Stefanos ord om att Jesus står på Guds högra sida, dvs. har del i Guds allmakt. Men, och det är ännu viktigare, inte ens detta ursinne kan släcka Stefanos kärlek. Han lönar inte ont med ont. Han besvarar deras ursinne med förbön: ”Herre, ställ dem inte till svars för denna synd”. Ursinnet fick inte makt över glädjen. Krubbans glädje är starkare än det nakna ursinnet.

Varför detta motstånd? Varför är att det så svårt att höra sanningen? Varför föredrar människan mörkret framför ljuset? Den naiva tron på människans godhet får många att blunda och sätta huvudet under armen. Det kan bereda väg för diktatur och ondska.

Ännu viktigare är dock att Gud inte sätter punkt, inte ens inför det ursinniga hatet. Glädjens källa är outsinlig, medan ursinne och ilska tröttar ut. Inte ens den korsfäste resignerar. Han ber för sina bödlar och överlämnar sin ande. Han uppstår från de döda och sänder Paulus och apostlarna tillbaka till det folk han blivit korsfäst av. Och ut i den värld som tycks avvisa honom på nytt.

I Stefanos liv upprepas detta mönster. Kyrkofadern Fulgentius av Ruspe säger att det är kärleken i Stefanos som gör honom omöjlig att besegra. Och kärleken föder glädje. Han är varken överlägsen eller undanglidande. Kroppen kan de stena. De tror att de kan beröva honom livet, men det finns inget liv att beröva, ty det har han lämnat till Kristus. Stefanos förenar sitt liv med Kristi överlåtelse och offer. Vi gör det i varje mässa, när vi förenar oss med Kristi oblodiga offer på altaret.

Att de troende så lätt blir skumögda beror alltså på att de slutar att älska. Den som hatar blir helt blind. Redan den som irriteras ser dåligt. Stefanos däremot ser vem som har makten. Han ser barnet, på vars axlar herradömet vilar. Mörkret får inte makt över den som älskar.

Inte heller fångas han av bedrövelse, bitterhet eller hämndlystnad. I stället ber han för sina bödlar. Och öppnar därmed vägen för deras egen räddning. Ett av vittnena till stenandet hette Saulus. Det är den Saulus som senare skall bli en Paulus. Fulgentius säger att Pauli omvändelse skedde under medverkan av Stefanos förböner. Paulus behöver inte bli förlägen över Stefanos död. Stefanos gläder sig över gemenskapen med Paulus, ty kärleken gläder sig i båda. Det är den sanna kärlekens makt och hemlighet, Kristi herravälde och glädjens triumf.

Kärleken är inte heller feg och anpasslig, den viker inte undan utan bekänner också anstötliga sanningar. Samtidigt fullkomnas därmed kärleken. När Kristus förkunnat sanningen för människorna och de avvisar honom, då vänder han inte ryggen till dem, utan breder ut sina armar på korset för att omfamna alla, för att ge sitt liv för alla, för att dra alla till sig. Stefanos och martyrerna följer i hans spår.

Vi är skyldiga martyrerna solidaritet och förbön. Vi är kallade att gå i deras fotspår. Även om det inte handlar om ett blodigt martyrium, så finns det dagligen möjlighet att följa dem. De första munkarna kände igen sin kallelse i martyrernas. Tålamod i motgångar och orättvisor är ett slags oblodigt martyrium. Detta ”vita” martyrium är inte mindre värt. Kanske mera. Inte som något krampaktigt, ännu mindre med ett snett leende.

De flesta måste gå igenom en lång kamp för att erövra tålamodet. Det betyder äkta sorg och ånger över att den egna vreden får styra. Det är en kamp. Den som flyr undan den kampen lagrar bitterhet i sitt inre och riskerar att fastna i evig bitterhet. Men sorgens tårar över egen vrede är starkare. Starkare än ilska och bitterhet. ”Saliga de som sörjer, de skall bli tröstade.” Den sorgen hämtar ny kraft i glädjens källa, det nyfödda barnet i krubban. Också i den korsfästes ögon har en konstnär sett ett leende.

Vi dricker hans glädje i den eukaristiska kalken, som är glädjens bägare. När det nyfödda barnets och den korsfästes glädje fått fäste i lärjungen rinner den källan upp i hjärtat. Profeten säger: ”Du smörjer mitt huvud med olja”, det är glädjens olja, och ”fyller min bägare till bredden”. Tjänarna vid bröllopet i Kana lydde befallningen och fyllde krukorna ”till brädden”. Vattnet förvandlades till glädjens vin. ”Gläd er alltid i Herren”, säger aposteln.

Det goda har blivit en vana och dygden en lust, försmaken till den eviga glädjen.

Amen.

                                                                                                                           pater Ingmar Svanteson