Predikan Annandag Påsk 2022

Predikan Annandag Påsk 2022

Apg 2: 14, 22-33; Ps 16: 1-2a, 5, 7-11; Matt 28: 8-13

Också de heliga Skrifterna förjagar mörkret

Kyrkan fortsätter att fira påsk. Hela denna påskvecka, den s.k. påskoktaven, är en för­längd påskdag. Påskljuset står kvar och påsktiden varar ända fram till pingst. Kyr­kan fortsätter att med sin liturgi förja­ga vårt mörker. Liturgin har sin källa i de heliga Skrifterna. Vi får del av påskljuset genom ord och sakrament, så att det hålls brin­nan­de och växer till i våra hjär­tan. Lu­kas berättar i Apostla­gär­ningarnas inledning om ”tung­­or som av eld”. Där­för hör vi ur Lukas andra bok i NT var­je mäs­sa fram till pingst. Anden fort­sätter att hålla påskens ljus brin­n­ande i kyrkans liv och i vå­ra hjär­tan.

     Idag hör vi senare delen av Petrus predikan den första pingstdagen, där han för­kla­rar var­för Jesus måste uppstå från de döda. ”Det var inte möjligt”, säger han, ”att dö­den skulle få be­hålla honom i sitt grepp”. Och han hämtar sitt skäl i Skrifterna, ur psal­­tar­psalmen 16. Han talar ju till judar som vet att Skriften är helig och Guds ord. Skriften är ett vittnesbörd om upp­ståndelsen, bredvid vittnesbör­den av dem som fick möta honom levande. I psaltarpsalmen står det om David att han inte läm­na­des i döds­­riket. Hans kropp skulle inte möta förgängel­sen.[1]

    Hur kan detta ha något ”bevisvärde”? Alla som lyssnade visste att Da­vid var både död och begra­ven. Hur kunde han då vara befriad från förgängelsen? Psalmens ord måste ha en mening som väntade på sin uppfyllelse. De måste syf­ta på honom som Da­vid pe­kade fram mot, Messi­as. Det blir ännu ett skriftord som ”måste” gå i uppfyl­lelse. Den gångna veckan har vi ju hört detta som ett återkomman­de om­kväde, inte minst i passionsbe­rät­telserna: Skrifterna ”måste” uppfyllas. Det finns en gu­domlig plan i det vi har firat. Det visar sig vara ”grund­planen” för hela historien och hela till­varon. Ändå behöver vi följa Jesus och gå in i hans lidande och död för att upp­­täcka planen, som når sin kulmen i hans uppståndelse. Vi hörde i går att Jesus bara visade sig för sina lärjungar. Det finns ingen annan väg till visshet om uppstån­delsen, ingen genväg.  Där­för läser vi skrif­­terna, så att våra tankar kan urskilja och bedöma vad som verkligen hän­­der i allt som händer. Inte minst i krigs- och kristider, där allt tycks hotat. Vi hörde det vid påskljuset, nästan brutalt: ”Me­nings­löst är det att födas som människa om vi inte blir födda på nytt till det sanna, eviga li­vet”. Vi vet att det inte var mindre ”brutalt” den gången kring Jesu lidande och död, inte mindre hot­fullt och mång­tydigt. Lärjungarna var inte lätta att övertyga om innebörden i den tom­ma gra­ven. De flesta andra skakade bara på huvudet, andra gick bara vidare med sina liv.

    Det tydligaste tecknet på ljusets seger över mörkret är naturligtvis Jesus själv. Han kun­de inte behållas av mörkret eftersom han levde i fullkomlig enhet med Fa­dern, ljusets och li­vets källa. Jesus hade inget själviskt ego. Hans tanke, vilja, glädje och lust var att göra Fa­derns vilja. Att göra hans vilja var hans ”bröd”, som han säger. Han var fullkomligt ett med sin Fa­der. Djävulen trodde att Jesus var som alla andra människor, och det var hans stora miss­tag. Därmed förlorade djävulen sitt byte. In i döden fortsatte Jesus att överlåta sig åt Fa­derns vilja. ”I dina händer befaller jag min ande”. Kristi upp­ståndelse är den av­gör­ande ”mutatio­nen” i mänsklighetens historia, som vår förre påve har uttryckt det.

    Hur får människan del av denna förvandlande mutation? – Påven svarar: genom tron och dopet, som drar oss med på Jesu väg till Fadern. Hela påskveckan bar de ny­döpta sina vita dop­dräkter, åtminstone i litur­gin. I dagens och veckans mässor på­minns vi hela tiden om dopet. Dopet i sin tur är helt och hållet påskpräglat. Den döpte är ”vaccinerad” mot det onda. Han är botad och upplyst av påskens ljus. Aposteln sä­ger: ”Gud som sade: ’Ljus skall lysa ur mörkret’, har lyst upp mitt hjärta, för att kun­ska­pen om Guds härlighet som strålar från Kristi ansik­te skall sprida sitt ljus”. Till oss ropar aposteln: ”Ni är ljusets barn”.

    När mörkret hotar måste vi därför skynda tillbaka till påskljuset. Kristi ljus är starka­re, även om det inte upp­levs så när vi låter oss fångas av otrons mörker. Ingenting, inte ens dö­dens mörker och förgängelse kunde behålla Jesus i sitt grepp. Ingenting kan skilja oss från Kristus Jesus, så länge vi inte själva föredrar mörkret.

Vi hör det i skrifterna. Det är samma budskap som vi hörde när påskljuset tändes vid påsk­­­el­den: ”Kristus är uppstånden från de döda! Må hans ljus förjaga allt vårt mör­ker”.

Amen.

                                                                                                          pater Ingmar Svanteson

[1] Lukas låter Petrus citera ur den grekiska översättningen Septuaginta som säger ”inte möta förgängelsen”. Den hebreiska texten säger ”inte se graven”. (Bibel 2000)

Pater Ingmar Svanteson

Pater Ingmar Svanteson är katolsk präst och benediktinmunk i Den Helige Benedictus Kloster i Mariavall i östra Skåne. Pater Ingmar publicerar sina texter på klostrets hemsida klicka här

Pater Ingmar