Predikan 7 Påsksöndagen 2022

Apg 7: 55-60; Ps 97: 1-2, 6, 9; Upp 22: 12-14, 16-17, 20; Joh 17: 20-26

Den utlovade gåvan

Vem kan överbjuda det löfte som Jesus ger sina lärjungar i avskedstalets slutord? Han ger löftet innan de går ut i Getsemane och Jesus överlåter sig åt Faderns vilja. Han ber att den kärlek som finns mellan honom och Fadern skall ta sin boning ock­så i hans lärjung­ar: ”Den kärlek som du har älskat mig med skall vara i dem”.

    Ingen kan ge ett sådant löfte som inte är A och O, den förste och den siste. Före honom fanns ingenting och han skall avsluta och fullbor­da allt, efter att ha nyskapat allt ge­nom sin död och uppståndelse. Han vill göra alla män­­­niskor delaktiga av den kärlek som råder mel­lan Fadern och Sonen, och som är den helige Ande. Löftet är både kosmiskt och historiskt. Det är ”känt” för univer­sums stjärnor och pla­neter. I andra läsningen ur bibelns sista kapitel hörde vi om ”den strå­l­ande morgonstjär­nan”. Förmodligen syf­tar det på plane­ten Venus som syns kla­rast morgon och kväll. Men samma läsning talar också om ”skottet från Da­vids rot och hans ättling”. Löftet svävar inte i en annan värld. Det har trätt in i män­niskans historia, som därmed får sin mening och sitt mål. Den gudomliga kärleken skall ta sin bo­ning i människan och bland männi­skor­na.

    Ett historiskt och konkret exempel på hur Jesu löfte går i uppfyllelse hörde vi i första läs­ningen, Stefanos ma­r­tyrium. ”Fylld av helig Ande” ser Stefa­nos ända in i him­len. Han ser Guds härlighet. Stefanos inte bara ser himlen öppen och Män­­ni­skoso­nen på Guds högra sida. Det han ser, Guds härlighet, den helige Ande, har tagit sin boning i Stefanos. Däri be­stod ju löftet. Jesus hade bett till Fadern: ”Den här­lighet som du har gett mig har jag gett dem”. Vi ser och hör det i Stefanos handlande. Medan stenarna haglar gör han sin Herres ord till sina ord: ”Herre, ta emot min ande”. Han faller på knä och ber: ”Herre, ställ dem inte till svars för denna synd.” Pre­cis som Jesus på korset bad för sina bödlar. Det är inte bara heroisk efterföljelse. Den helige Ande, kärleken mellan Fa­dern och Sonen, har tagit som boning i Stefanos. Precis det som Jesus lovat.

    Det gäller inte bara Stefanos. Samma kärlek är ut­gjuts i varje människa som döps i Fa­derns och Sonens och den helige Andes namn. Apostel Paulus bekräftar det: ”Guds kärlek har ingjutits i våra hjärtan genom att han har gett oss den helige Ande”. Vad kan överbjuda detta löfte? Vad kan mera motsvara män­niskans innersta läng­tan? Samtidigt väcker det tve­kan och motstånd. Vem är beredd att ta emot en gåva som samtidigt kan kräva så myc­ket, ja kräver det, även om det inte blir ett yttre martyrium?

    Det är samma gudomliga gåva som är grunden och källan till Kyrkans enhet. Vi hörde Jesu bön om att alla som kommer till tro skulle bli ett, ekumenikens grundord och drivkraft. Den en­het Je­sus talar om är något mer än mänskliga insatser och bemö­dan­den. Jesus ber att ”lik­som du, Fader, är i mig och jag i dig, ock­så de skall vara i oss”, ett utflöde av tillvarons innersta, enhe­ten mellan de tre gu­domspersonerna, Fadern och Sonen och den helige Ande. En kyr­kofader säger och citeras av det senaste konciliet: ”Så framträ­der kyr­kan som ett folk, förenat av Fa­derns och So­nens och Andens enhet”. Enhe­ten är en gåva av den helige Ande. Utan den gåvan tappar all ekumenik sin drivkraft och är till slut fåfäng. Bara när de tro­ende och deras her­dar låter sig ledas av Anden, sanningens och kärlekens Ande, kan enhet nås.

    Det är ingen till­fällighet att Kyrkan i varje mässa ber om denna enhet. Hon vet att det behövs. Kyrkans enhet har sin källa i den heliga eukaristin. Och bakom varje eukaristi står Jesu vilja. Vi hör det i hans bön till Fadern i evangeliet. ”Fa­der, jag vill att de som du har gett mig skall vara där jag är, för att de skall få se min här­lighet”. Det är samma vilja som fylldes av medlidande med män­­ni­skor­na, när han såg att de var illa medfarna och hjälplö­sa, som får utan herde. Han ger sitt liv för denna enhet. Han vill att vi skall vara där han är, hos hans Fader, som ge­nom Sonen också blivit vår Fader. Han vill att vi skall se det han ser. Han vill dra oss ut ur mörkret och splittringen, in i ljuset och enheten.

Det är denna vilja som håller allting uppe och driver världen mot sin fullbordan, trots allt som pekar på motsatsen. Det är den­na vilja som uppenbarar kärlekens sanna väsen. Kär­lek är inte en känsla, utan den kraftfulla och rätt inriktade viljan, lär oss teologin. Det är den kär­leken vi har kommit till tro på. Det är den kärleken som också måste besvaras och åter­speglas. En annan kyrkofader, den helige Gregorios av Nyssa, säger: ”Om kärleken full­kom­ligt har drivit ut rädslan och räds­lan har förvandlats till kärlek, då kommer den enhet som Frälsaren har gett oss att bli helt förverkligad”. Han talar om de gå­vor och den ful­l­makt han har gett sin kyrkas apostlar. ”Bland dessa fanns den största av alla gåvor, näm­ligen att de inte längre skulle vara splittrade i omdömet om vad som är rätt och gott… De skulle vara bundna vid varandra genom enhetens Ande med fridens band”. En splittrad kyrka kom­mer i strid med sig själv och kan inte fullgöra sitt uppdrag. Biskopar ser sig idag tving­ade att förmana andra biskopar. Låt oss be om kyrkans inre enhet.

    Det gäller inte bara kyrkan i stort. Charity begins at home, i den gemenskap och i den familj vi själva tillhör. Benedic­tus beskriver hur det ser ut i regelns nästa sista kapitel. Han talar om ”den goda ivern”. Denna ”iver” är den mottagna och besvarade kärleken. I tåla­mod med de andras svagheter och i inbördes lydnad. Vår kyrkofader talade om behovet av självbehärskning och renhet. Benedictus säger till slut: ”Må Kristus föra oss alla till det eviga livet!” Den eg­na ivern är hans Ande, som verkar i den som förblir i sanningen och kärleken. När vi slås ner och förlorar modet av våra svek, låt oss påminna oss hans löfte. När vi smakar hans löfte, låt oss föröka vår iver.

Under de nio dagar­na mellan Kristi Himmelsfärd och Pingst ber Kyrkan om Anden. Vi ber att den skall utgjutas också över den kyrka och den gemenskap vi själva tillhör, trots all halvhet och trots alla svek. För att rena, förnya och helga. För att Kristi verk skall fullbor­das och kyrkan blir ett enhe­tens tecken. Anden utgjuts inte bara för att det står Pingst i kalendern. Därför ber vi att han också detta år sänder Hjälparen, den helige Ande.

I andra läsningen ur bibelns sista bok hör vi ”Anden och bruden säga: ’Kom’!” Det är Kyr­­­kans bön om Anden. Hon vet att endast Anden kan fullborda det Sonen har utfört. Så att vi kan se Herrens härlighet och själva förvandlas.

I varje eukaristi ber Kyrkan om Anden och ropar det­ta ’Kom’. Vågar vi instämma i den bönen?

Amen.

                                                                                                       pater Ingmar Svanteson