Predikan 7 Påsksöndagen 2020

Apg 1: 12-14; Ps 27: 1, 4, 7, 8a; 1 Pet 4: 13-16; Joh 17: 1-11a

Stunden har kommit

Det finns stunder i en människas liv som avgör och uttrycker hela hennes liv. Insikter, väg­val, mö­ten, händelser. Om en sådan stund talar Jesus i dagens evan­gelium. Han säger: ”Stunden har kom­mit.” Uttrycket återkommer flera gång­er i Johannesevan­geliet. Redan vid bröllopet i Kana, när Maria gjorde honom upp­märksam på att vinet höll på att ta slut, säger han: ”Min stund har inte kommit än”. En gång när de förgäves försö­ker gripa ho­nom säger evangelisten: ”Hans stund var ännu inte inne”. Men nu säger han själv: ”Stun­den har kommit”.

    Orden inleder avslutningen av hans så kallade avskedstal, en slags testamente, till sina lär­jungar och sin kyrka. Han uttalar dem vid den sista måltiden, alldeles före hans död och uppståndel­se. De läses ofta vid en så kallad agapemåltid efter Skärtorsdagens kvällsmäs­sa. I för­väg för­klarar han innebörden av det som skall ske och Johannes, som låg vid hans bröst, har bevarat hans ord och förmedlat dem till oss.

    Hans ord är samtidigt en bön och kallas hans översteprästerliga förbön för sitt folk. Han lyfter blicken mot himlen och ber högt till Fadern. Så gjorde han också när han uppväckte La­sa­ros ur graven. Han gjorde det ”med tanke på alla dem” som var med, för att de skulle tro på att han var sänd av Fadern. För vår skull ber han sin förbön. ”Fader, stunden har kom­­mit. Förhärliga din son, så att Sonen kan förhärliga dig”. Ordet ’förhärliga’ betyder att uppenbara och klargöra vem Sonen är och vad hans liv har för innebörd. Orden är högtid­liga och präglas av stor skönhet. En kommentar liknar dem vid orgelmusik. Tänk er någon av Bachs hisnande orgelkoraler! Jesus säger att Fadern har gett honom ”makt över alla människor för att han skall ge evigt liv åt alla dem som Fadern har gett Sonen”.

    Johannes har tidigare berättat om hur Jesus har gett människorna bröd och vatten, häl­sa och upprättelse, liv på olika sätt. Han har kommit för att ”ge världen liv”. Allt pekar fram mot det han här kallar ”evigt liv”. Så fort­sät­ter han: ”Detta är det eviga livet: att de känner dig, den ende sanne Guden, och honom som du har sänt, Jesus Kristus”. I bönen infogar han alltså trosundervisning, men så blir hans samtal med Fadern tydligt igen: ”Jag har för­härligat dig här på jorden genom att fullbor­da det verk som du har gett mig att utföra”. Så ser han både framåt och bakåt. ”Förhärliga nu mig hos dig, med den härlighet jag hade hos dig innan världen var till”.

    Orden är svindlande. Han som av evighet, ”innan världen var till”, är Faderns Son i den Heliga Treenighe­ten, avslöjar tillvarons innersta hjärta och plan med alltsammans. Ordet, genom vilket allt blivit till, som själv ”var Gud”, det Ord som blev kött enligt evange­liets första kapitel, avslö­jar sitt förhållande till Fadern och hela tillvarons hemlighet och yttersta mål, att gudomliggöra människan.

    ”Jag har uppenbarat ditt namn för de människor du gav åt mig.” Guds namn, det som inte är något namn i vanlig mening och som uppenbarades för Mose vid den brinnande busken. De fyra bokstäver som översteprästen viskade fram en gång om året i templets innersta och all­raheligaste rum. Gud hade sagt till Mose: ”Säg dem att han som heter JAG ÄR har sänt dig”. Detta ’namn’ är det som Jesus tillämpar på sig själv just i Jo­han­nesevange­li­et. ”JAG ÄR livets bröd, världens ljus, den gode herden, den sanna vinstoc­ken, vä­gen, sanningen och livet”. Steg för steg har han uppenbarat för sina lärjungar vem han är.

Je­sus bekräftar inför Fadern att de har förstått: ”De har tagit emot mina ord och förstått att jag kommer från dig och de har trott på att du har sänt mig”. Redan det är ett mysteri­um, ty ”ingen kan komma till Sonen om inte Fadern drar honom”. ”Du gav dem åt mig”, säger Jesus, ”och de har bevarat ditt ord”.

    Jesu ord kan ge intryck av en annan värld. Men Jesus talade till oroliga och undrande lärjungar, de som först hörde hans ord. De kan knappast ha förstått så mycket. Jo­han­nes har skrivit sitt evangelium långt senare och i ljuset av Kristi påsk, och i ljuset av den unga kyrkans egna reflektioner och erfarenheter. Men både när orden först uttalades och sena­re behövde lärjungarna all tröst och uppmuntran. ”Jag ber för dem”, hör vi Jesus sä­ga. Han vet att Fadern hör hans bön och fortsätter: ”Allt mitt är ditt och allt ditt är mitt och jag har förhärligats genom dem”. ”Genom dem”? De skulle ju alla svika och lämna ho­nom ensam. Ändå säger han ”genom dem”. Han ser och vet att de senare skall ge sina liv för honom. Blodigt, eller oblodigt som i Johannes fall. Han ser den långa raden av martyrer och helgon. Han ber för dem. I den följande versen hör vi det tydligt: ”Helige Fader, beva­ra dem i ditt namn, det som du har gett mig, så att de blir ett liksom vi är ett”. Han vet att Fadern hör hans bön.

    Någon undrar måhända varför det sägs så lite om Anden. Det är ju Anden vi ber om nu mellan Himmelsfärd och Pingst. Men om vi tänker efter så har det handlat om An­den hela tiden. Jesus har talat om ”förhärligande”. Men en kyrkofader säger: ”Att det är den heliga Anden som kallas ’härlighet’, det kan ingen omdömesgill person ifråga­sätta som betänker Herrens ord i fortsättningen, där det står ’Den härlighet som du har gett mig har jag gett dem’”.

    Det är samma återhållsamma sätt att tala om Anden som i Benedictus regel. Först i sis­ta meningen av det långa ödmjukhetskapitlet avslöjar munkfadern vem det är som har hand­­­lat hela tiden för att göra brodern ödmjuk. ”Det skall Herren i sin nåd genom den he­lige Ande visa hos sin arbeta­re, som nu är renad från laster och synder”. Den som läser Jesu översteprästerliga förbön på nytt upptäcker att han talar om Andens verk hela tiden.

    Därför ber vi, tillsammans med apostlarna samlade kring Maria, om Hjälparen, den heli­ge Ande, att ”hela Kyrkans kropp skall klädas i den härlighet med vilken Fadern har krönt dess huvud”. Hans apostel Paulus bekräftar det: ”Alla vi som utan slöja för ansiktet skådar Her­rens härlighet förvandlas till en och samma avbild; vi förhärli­gas av denna härlighet som kommer från Herren, Anden.” Då har stunden kommit.    

    ”O du helge Ande kom, uppfyll dina troendes hjärtan och tänd i oss din kärleks eld.”

    Amen.

                                                                                                     pater Ingmar Svanteson