Predikan 7 Påsksöndagen 2009

Apg 1:15-17,20ac,21-26;  1 Joh 4:11-16;  Joh 17:11b-19

Den som väntar på något gott…

Människans villkor kan beskrivas på tusen olika sätt. Ett av de bättre är att jämföra dem med en väntan. Människan är en varelse som väntar. Det kan handla om vardagliga ting, men också om människans djupare behov. Hon är sällan nöjd. Det behöver inte vara något dåligt, typ avundsjuka eller missnöje. I grunden längtar hon efter lycka. Många är desillusionerade och besvikna. Finns det hållbara skäl att vänta på något gott?

Den som får trons gåva slutar inte att vänta. Tvärtom! Väntan intensifieras. Den goda novisen i klostret är inte den som funnit, utan den som söker. Det bästa ligger alltid i framtiden. Lärjungarna förblev väntande. Också efter Jesu uppståndelse och himmelsfärd. Tiden mellan Kristi Himmelsfärd och Pingst är en väntans tid. Lärjungarna har återvänt till Jerusalem. Där väntar de på den Hjälpare som Jesus utlovat. Det står att de ”höll ihop under ständig bön”, tillsammans med några kvinnor och Maria, Jesu mor. Det är kyrkan, samlad i bön kring sin moder, i väntan på den Helige Ande. Så väntar kyrkan varje kyrkoår under de nio dagarna mellan himmelsfärden och pingsten, den s.k. pingsnove­nan. Hon väntar på att löftet skall infrias.

Under denna väntetid hände det som vi hörde i första läsningen. Apostlarna genomför valet av en efterträdare till Judas. Den reducerade apostlakretsen måste bli fulltalig. Det gamla förbundets tolv stammar skall ha en motsvarighet i det nya förbundet. Händelsen är lärorik. Som vanligt i evangelier­na är det Petrus som tar till orda. Han ”leder förhandlingarna”. Men han handlar inte på egen hand, isolerad från de andra apostlarna eller från de övriga troende. Petrus ger den bibliska motiveringen. Det ämbete som Judas hade, måste övertas av någon annan. En apostel måste ha varit med hela den tid då Herren Jesus kom och gick ibland dem. Dessutom måste han kunna vittna om uppstån­delsen. På denna grundval vilar kyrkan. Hon är byggd på apostlarnas tro.

Samtidigt måste hon kunna gå vidare och fatta beslut i nya situationer. Kyrkan har inte bara en oföränderlig tro som måste bevaras oförstörd. Hon har också ett levande ämbete, en apostolisk ledning som vågar föra henne vidare och välja väg i nya situationer. Med självklar auktoritet och frimodighet genomför apostlarna och de troende valet av Mattias. Trots att situationen var unik. De hade ingen att fråga och ingen regelbok fanns till hands. Vi kan jämföra med hur påven Johannes den XXIII sammankallade Andra Vatikankonciliet. För att kyrkan skulle finna väg i en ny situation.

Också valproceduren är lärorikt. Två blir föreslagna. Det är det mänskliga ansvaret i processen. Förslag och ideer måste släppas fram. Som när en viktig fråga skall avgöras i klostret och den helige Benedictus låter abboten lyssna till allas mening, inte minst den yngste. Sedan ber man. Ber att Her­ren som känner allas hjärtan, skall visa vilken han har utvalt. Den mänskliga insatsen förminskar det inte till ett demokratiskt val. Det är Anden som leder kyrka. Man kastar lott. Det är lite ovant i våra öron, men var vanligt i Gamla Förbundet. Den ena åsiktsgruppen fick inte ta makten över den andra. Enhetaen måste bevaras. I klostret har abboten det avgörande ordet, för att bevara enheten. Efter ett konciliebeslut kan biskoparna säga: ”Vi och den helige Ande haar beslutat”. Hela processen blir en märklig samverkan mellan mänskligt och gudomligt. Som när skrift och tradition samverkar med de troendes vilja och känsla (sensus fidelium), samtidigt som det sker under apostolisk ledning och med Marias diskreta förböner i bakgrunden.

Apostlaskaran är nu fulltalig. De kan alla vittna om Jesu uppståndelse. Att han återvänt till Faderns högra sida. De är beredda att föra Jesu uppdrag vidare. Ändå återstår något. Alla väntar, väntar på den utlovade Hjälparen. Inte bara på en kraft eller en hjälp i allmänhet. Den Herre som de sett och hört och som levt ibland dem, som dött och uppstått, det är han som själv skall komma till dem genom sin Ande. Men nu på ett nytt sätt, som skall föra evangeliet till alla folk och tider och som skall göra deras glädje ännu större. Det är för sina lärjungars bästa som Jesus lämnar dem i synlig måtto. Ge­nom sin Ande skall han inte bara vara ibland dem, utan i dem. I var och en av dem och i hela kyrkan. Apostlarna skall inte bara kunna berätta om vad som en gång har hänt. Kyrkan skall själv bli smord med den Ande som vilade över Jesus, den smorde. Alla troende skall få del av en Andens inre smör­jelse. Johannes vittnar i dagens andra läsning: ”Han har gett oss sin ande, och därför vet vi att vi förblir i honom och han i oss”. De troende skall bära frukt i ett nytt vinträd. Det är Andens frukter. Han gör oss inte bara till tjänare utan till sina vänner. Han inviger oss i sina planer. Det nya förbundet skall skrivas inte på stentavlor, utan i människors hjärtan. Så att våra hjärtan vidgar sig. Och vi kan smaka kärlekens outsägliga sötma. Därför väntar vi på Anden. Utan Anden förblir vi slavar under lagen. Utan Anden blir kyrkan en död institution. Liturgin blir magi och auktoriteten maktutövning.

Ändå är det inget mystiskt eller främmande vi väntar på. Dagens evangeliium är ett utdrag ur Jesu avskedstal, hans testamente till sin kyrka. Där hör vi hans omsorg om sin kyrka. ”Fader, bevara dem i ditt namn”. Han ber för dem, ”för att de skall få min glädje helt och fullt”. Hans glädje var att i allt göra Faderns vilja. Vi tvekar och kompromissar, trots att den bistra erfarenheten lär oss att olydnaden slutar i bedrövelse. Låt oss be om den Hjälpare som gör lydnaden till en glädje. Låt oss be om den Ande som driver ut fruktan, som förvandlar oss från slavar till söner och döttrar, som har sin lust i Herrens vilja. ”O du heliga Ande, kom, uppfyll de troendes hjärtan och tänd i oss din kärleks eld”.

”Jag ber inte att du skall ta dem ut ur världen, men att du skall bevara dem från det onda.” Vi lever i världen, men inte av den. Det är villkoren. Mitt i världen, men oberoende av de krafter som vanställer och förstör Guds goda skapelse. Därför ber vi om Andens hjälp att skilja mellan andarna. Och om mod att säga nej till synden och den falska anpassningen, även om det väcker omgivningens irritation och ibland hat. Men inte i sur negativism. Helgonens och martyrernas starkaste vittnesbörd har varit deras glädje.

Låt oss inte nöja oss med mindre än sanningen. Vi tillhör inte den värld som irrar omkring i sitt eget mörker. ”Helga dem genom sanningen”, bad Jesus, ”ditt ord är sanning”. Låt oss be om sanningens Ande, och inte tveka att avslöja lögnen och genomskåda dimridåerna.

Helga dem, bad Jesus. Helgelse är vårt yrke. Vi tillhör inte den värld som styrs av lidelser och be­gär. Ändå är det inte något perfektionistparti vi tillhör. ”För deras skull helgar jag mig till ett offer”, bad Jesus, ”för att också de ska helgas”. Vi ber om helighetens Ande. Inte för att vi är moraliskt fullkom­liga, men för att Jesus kallat oss att följa honom och lovat oss en Hjälpare.

Vi väntar i tro. Herren står för sina löften. ”Jag skall inte lämna er ensamma, jag skall komma till er, och era hjärtan skall glädja sig”.

Amen.

                                                                                                                         pater Ingmar Svanteson