Predikan 6 söndagen under året 2022

Jer 17: 5-8; Ps 1: 1-4, 6; 1 Kor 15: 12, 16-20; Luk 6: 17-18a, 20-26

Kan man lita på människor? 

Profeten Jeremia varnar drastiskt för det. ”Förbannad den man som sätter sin lit till män­ni­skor.” Det finns många som djupt ångrar att de litade på människor. Få saker sårar så djupt som att svikas av någon vi har litat på. Å andra sidan finns det något gott i att visa män­­­­niskor för­tro­en­de. Finns det någon väg mellan naiv godtrogenhet och överdriven miss­tänksamhet?

    Allt mänskligt samliv förutsätter förtroende. Barnet som hoppar från hög höjd litar på att pappas armar tar emot. Den som opereras, kanske under narkos, måste lita på läkaren. Den som inte litar på någon annan än sig själv blir till slut ensam och isolerad. Be­ne­dictus varnar sin abbot för att vara ”alltför misstänksam – då får han aldrig någon ro”. Den som är ledare måste lä­ra sig konsten att delegera, att dela sitt ansvar med andra, och därmed vi­sa dem förtroende. Barn och ton­åring­ar behö­ver klo­ka och tydliga gränser för att mogna som människor. Men steg för steg behö­ver de också få förtroende för att lära sig att ta e­get ansvar. Ordet auktoritet har tyvärr fått en ne­gativ klang, men själ­va ordet kom­mer av ett ord (latinets augeo) som be­tyder att låta växa. Den goda auktoriteten hjäl­per andra att växa

 Det vackraste exemplet på förtroende mellan människor är äkta vänskap. I Jesu Sy­raks bok läser vi: ”En trogen vän är ett starkt värn. Att finna en sådan är att finna en skatt”. En vän kan man lita på. Därför tål vänskapen också ömsesidig förmaning. Medan svek och hugg i ryggen dödar vänskapen. Jesus själv gav oss liknelsen om ta­lenterna, där män­­ni­skan ses som förvaltare med eget an­svar. Själv gav han sina apos­t­­lar ett oe­r­hört för­tro­en­de. Han kallar dem till och med för vänner, invig­da i hans förtroliga ge­men­skap med Fa­dern. 

    Kravet på dem som får ansvar i Kristi kyrka är inte att de är välta­liga eller har imponer­an­de gåvor. Det vik­tigaste är att de är trogna sin Herre och sitt uppdrag, både i lära och liv. Att Herren kan lita på dem. Gregorius den store säger att fienden söker efter den minsta blotta i her­­darnas rustning, för att sedan skoningslöst utnyttja denna blotta. Därför mås­te kyrkliga uppdrag föregås av noggrann pröv­ning. Kyrkan har dyrt fått betala när hon slar­vat med prövningen av sina präster. Den som begär inträ­de i klostret välkomnas inte utan vi­dare. Benedictus säger: ”Pröva andarna!” En liknande prövning gäller den med­män­­niska vi ger vårt förtro­ende. ”Stå på god fot med många,” säger vishe­ten, ”men var förtrolig med en på tusen. Vill du ha en vän, så pröva honom först, och ge honom inte ditt förtroende ge­nast”. Det gäller också den man vill gifta sig med. Det räcker inte med att vara föräls­kad. Det är naivt och oklokt att falla i farstun för människors rikedom, anseende, sta­tus, ut­se­ende, charm eller vackra ord. Visheten säger: ”Den som smickrar sin nästa lägger ut ett nät för hans föt­ter. Som­liga är vänner bara när det passar dem och stannar inte hos dig i nödens stund”. Den förlorade sonen i liknelsen fick bittert erfara det när hans peng­ar tog slut. Då var vännerna plötsligt borta, bara ensamheten och svinen återstod.

 Ändå uppmanas vi att lita på föräldrar, lärare och dem som har ett ämbete i kyrkan. Fjär­­de budet säger att vi skall hedra våra föräldrar, men hur ska barnet göra när det upp­täcker föräldrarnas fel och kanske allvar­liga brister? Eller konvertiten som upp­täcker att också katolska kyrkan har en bakgård. De prästerliga övergreppen fortsätter att plåga Guds folk. Kyrkans Herre gör det inte lätt för oss när han uppma­nar oss att ändå visa vörd­nad, res­pekt och lydnad för kyrkans herdar och leda­re. Många har vänt sig i an­nan rikt­ning efter plågsamma erfarenhe­ter och förenat sig med den dyst­ra ska­ran av ”före det­ta” krist­na, besvikna och des­illu­­sionera­de. De tror sig ha genom­skådat allt­sam­mans. Ofta har de sett myc­ket och kanske drabbats svårt. Men de har in­te sett allt, och framför allt inte det viktigaste.

När profeten Jeremia har varnat för att lita på människor säger han: ”Lita på Herren!” När de troende tar denna maning på fullt allvar händer något. Det är inget magiskt. De ber om förtröstan och övar sig att förtrösta. Så småningom förändras sikten och dörrar öpp­nas. De får en väg att gå. Den är smal, men den för hela tiden vidare. De följer den Herre som aldrig sviker eller överger. Han leder dem både genom sina bud och genom sitt ex­em­pel. Själv lydde han sina för­äld­rar i allt, men han visste samtidigt att hans egen väg var en lidandets väg i lyd­nad för hans Faders vilja och plan. De som följer hans väg vet att föräldrar har ett uppdrag från Gud, men att det är begränsat. Kyrkan sätter tydliga gränser för de överordnades fullmakt. Des­sa är tjäna­re åt de troende, för att dessa skall växa i för­tröstan på Herren. De troende är inte utlämnade åt godtycke. Kyrkan lär att när präs­terna handlar enligt Kyrkans ordning och i hennes in­ten­­tion[1], så är sakra­men­ten vad de är, obe­roende av prästens moraliska kvalitet. Kristus handlar också genom ofull­kom­liga redskap. Också barn till dåliga föräldrar har blivit helgon. För den enskil­de är det en mognads- och luttrings­väg, där lärjungen steg för steg flyt­tar över sin förtröstan från män­niskor till den Her­­re som aldrig sviker. Liksom bar­net be­höver sina föräldrar, be­hö­ver lärjungen vägleda­re, särskilt i bör­jan. Men en pålit­lig vägle­da­re visar till Kristus och vet att han själv skall bli mindre och Herren bli större.   

På den vägen lär sig de troende att tacka för de människor som Gud sänt i deras väg, bå­de för de goda och för de dåliga. Gud använder sig av båda slagen. Till och med av dem som sviker och bedrar. Som när Josef sål­des av sina egna brö­­der till Egyp­ten och fick ge­nomgå de svåraste prövningar. Han höll fast vid både tron och rättfär­digheten. När pröv­ningen var fullbordad kunde han säga till sina bröder: ”Ni ville mig ont, men Gud har vänt det till något gott.” De erfarna säger att den som varit orsak till våra svåraste pröv­ningar blir våra bästa läkare. Vi följer den Herre som har prövats i allt.   

Andras svaghet, svek och be­drägeri får inte makt över dem som litar på Herren. Mot­gång­ar och svek får inte sista ordet, bara det näst sista. Någon annan, som är starkare, leder dem. Inte bredvid det svåra, men rakt igenom. Han har berövat mörkret dess makt och leder oss genom mörkret och upp ur dödsriket ända till slutmålet.  

Om des­sa säger profe­ten: ”Han har inget att frukta av hettan, han ängslas inte under torra år, han upphör inte att bära frukt”. Aposteln Paulus, som plågats mer än de flesta, uppmanar oss att tacka för allt. Redan psal­misten säger till Herren: ”Du leder mig efter ditt råd, och skall se­dan upp­taga mig med ära”. Aposteln ger det hisnande löftet: ”För dem som älskar Gud, samverkar allt till det bästa.”

Låt oss be om och öva oss i att sätta all vår lit till Herren. Då får vi också hjälp att rätt förhålla oss till varandra.

Amen.

                                                                                                    pater Ingmar Svanteson

[1] Intention betyder att prästen, när han firar sakramentet, har samma avsikt som Kyrkan.