Predikan 6 söndagen ”under året” 2019

Jer 17:5-8 Ps 1:1-4,6 1 Kor 15:12,16-20 Luk 6:17-18a,20-26

Ska man lita på människor?

Profeten Jeremia varnar allvarligt för det. ”Förbannad den man som sätter sin lit till människor.” Som kontrast till det beskriver han välsignelsen för den som sätter sin lit till Herren. Det finns många som djupt ångrar att de litade på människor. Ofta av ”snällhet” eller brist­ande mod. Om bedragaren hör till familj eller vänkrets, drabbar det hårt. Få saker gör så ont som att svikas av någon vi har litat på. Å andra sidan finns det något gott i att visa män­niskor förtroen­de. Finns det någon väg mellan naiv godtrogenhet och överdriven misstänksamhet?

Allt mänskligt samliv förutsätter förtroende. Den som behöver opereras och sövas ner måste lita på läkaren. Den som inte litar på någon blir till slut ensam och isolerad. Be­ne­dictus varnar sin abbot för att vara ”alltför misstänksam - då får han aldrig någon ro”. Den som är ledare måste lära sig konsten att delegera och därmed visa andra förtroende. Tonåringar som vuxit upp utan kloka och nödvändiga gränser har inte fått den vägledning de behöver. Men steg för steg behöver de också få förtroende för att växa och lära sig att ta eget ansvar. Själ­va ordet auktoritet kommer av ett ord (latinets augeo) som betyder att låta växa. Ordet auktoritet har av fienden karikerats till sin motsats.

Det vackraste exemplet på förtroende mellan människor är trofast vänskap. ”En trogen vän är ett starkt värn. Att finna en sådan är att finna en skatt”, läser vi i Jesu Syraks vishet. När aposteln Paulus avslutar sina brev, rekom­menderar han ofta olika medarbetare. Mottagarna av breven skall kunna lita på dem. Jesus själv berättade liknelsen om talenterna, där män­niskan ses som förvaltare med eget an­svar. Själv gav han sina apos­t­­lar ett oerhört förtroende. Han kallar dem till och med för vänner, invigda i hans förtroliga gemenskap med Fadern. Han sänder ut sina apostlar att vara och handla som hans representanter.

Det grundläggande kravet på dem som får ansvar i Kristi kyrka är inte att de är välta­liga eller har imponerande gåvor. Det vik­tigaste är att de är trogna sin uppdragsgivare och sitt uppdrag, både i sin lära och i sina liv. Gregorius den store säger att fienden söker efter den minsta blotta i herdarnas rustning, för att sedan skoningslöst utnyttja denna blotta. Därför mås­te kyrkliga uppdrag föregås av en noggrann pröv­ning. Slarvas det med den borde det inte förvåna att det går galet. Benedictus välkomnar inte utan vidare den som begär inträde i klostret. Han säger: ”Pröva andarna!” Han fortsätter denna prövning, när han ofta på­minner abboten om att denne skall ställas inför Guds rättvisa dom för sin förvaltning. En liknande prövning gäller den med­män­­niska vi ger vårt förtro­ende. ”Stå på god fot med många,” säger vishe­ten, ”men var förtrolig med en på tusen. Vill du ha en vän, så pröva honom först, och ge honom inte ditt förtroende ge­nast”. Erfarenheten säger att det också gäller den man vill gifta sig med. Det räcker inte med att vara förälskad.

ABC i denna prövning är att inte falla i farstun för människors rikedom, anseende, status, utseende, charm eller vackra ord. ”Den som smickrar sin nästa lägger ut ett nät för hans fötter. Somliga är vänner bara när det passar dem och stannar inte hos dig i nödens stund”, lär oss visheten. Den förlorade sonen fick bittert erfara det när hans peng­ar tog slut. Då var vännerna plötsligt borta, bara ensamheten och svinen återstod.

Kyrkans Herre gör det inte lätt för oss när han uppmanar oss att visa vördnad och respekt för kyrkans herdar och ledare. Fjärde budet säger att vi skall hedra våra föräldrar, men hur ska barnet göra när det upptäcker att föräldrarna begår fel och kanske allvarliga brister? Eller konvertiten som upptäcker att det också i katolska kyrkan finns en bakgård. Vi vet idag att prästerliga övergrepp har skett, också i kloster. Många har vänt sig i annan rikt­ning efter sådana erfarenhe­ter och förenat sig med den dystra ska­ran av ”desillusionera­de” f.d. krist­na. De tror sig ha genomskådat allt­sam­mans. Ofta har de sett myc­ket och förfärande ting. Men de har in­te sett allt, och framför allt inte det viktigaste.

De troende är inte utlämnade åt godtycke. Kyrkan lär att när prästerna handlar enligt Kyrkans ordning och i hennes intention1, så är sakramenten vad de är, oberoende av prästens moraliska renhet. Kristus handlar också genom ofullkomliga redskap. Också barn till ofullkomliga föräldrar kan bli helgon.

Profetens varning att inte lita på människor följs av en uppmaning: ”Lita på Herren!” När de troende tar denna maning på fullt allvar händer något. Det är en väg att gå. Den är smal, men framkomlig. Den innebär att följa den Herre som själv lydde sina föräldrar i allt, men som samtidigt visste att hans egen väg förde vidare i lydnad för hans Faders vilja och plan. Föräldrar har ett uppdrag från Gud, men det är begränsat. Kyrkan sätter tydliga gränser för sina prästers fullmakt. De är tjäna­re åt de troende, för att dessa skall växa i eget ansvar och förtröstan på Herren. För den enskilde är det en mognads- och luttrings­väg, där hon steg för steg får flyt­ta över sin förtröstan från män­niskor till Herren, och till honom allena, genom hans Ande. Liksom bar­net behöver sina föräldrar, behöver den troende vägledare, särskilt i bör­jan. Men en pålitlig vägledare vet att han själv skall bli mindre och Herren bli större.

På den vägen lär sig de troende att tacka för de människor som Gud sänt i deras väg, bå­de för de goda och de mindre goda. Gud använder sig av båda slagen. Till och med av dem som sviker och bedrar. Som när Josef, en förebild till Kristus, sål­des av sina egna brö­der till Egyp­ten och fick genomgå de bittraste prövningar. Han bestod proven och höll fast vid både tron och rättfärdighe­ten. När tiden var mogen och pröv­ningen fullbordad, bå­de av honom själv och av hans bröder, då kunde han säga till sina bröder: ”Ni ville mig ont, men Gud har vänt det till något gott.”

För dem som litar på Herren får andras svaghet, svek och be­drägeri bara näst sista ordet. Någon annan, som är starkare, leder dem. Om dessa som litar på Herren säger profeten: ”Han har inget att frukta av hettan, han ängslas inte under torra år, han upphör inte att bära frukt”. Psalmen säger: ”Herren är min herde, ingenting skall fattas mig”.

Aposteln ger det hisnande löftet: ”För dem som älskar Gud, samverkar allt till det bästa.”

Amen.

                                                                                                                           pater Ingmar Svanteson

1 Intention betyder att prästen har samma avsikt med sakramentet som Kyrkan har.