Predikan 6 Påsksöndagen 2020
Apg 8: 5-8, 14-17; Ps 66: 1-3a, 4-7a, 16, 20; 1 Pet 3: 15-18; Joh 14: 15-21
Att upptäcka den gåva vi redan bär på
En ung pojke skulle lära sig cykla. Han upptäckte något märkligt. Han kunde det redan utan att han visste om det. Hans pappa hjälpte honom att upptäcka det. Han fick hjälp upp på cykeln och började trampa. Pappan gick bakom och höll i cykelns bakre del. När de fått upp farten fick han springa. Pojken var först tveksam och behövde stöd, men så småningom fick han upp farten och vågade trampa på. Då gick det också lättare att hålla balansen. Utan att pojken märkte det släppte pappan taget om cykeln och pojken cyklade vidare på egen hand. Han kunde cykla. Pappan behövde bara locka fram konsten. Pojken bar på en gåva utan att veta om det.
Något liknande är vad Jesus säger till sina lärjungar om den största av gåvor, den helige Ande. ”Ni känner den, eftersom den är kvar i er och kommer att vara i er.” Jesus säger det i sitt avskedstal, då han snart skall lämna sina lärjungar i den gestalt som de hittills har sett honom. Då kan de inte ha förstått så mycket. De var fyllda av fruktan. Men Johannes måste ha lyssnat noga och i sitt evangelium påminner han om orden i efterhand.
Jesus lovar att sända ”en annan hjälpare”. Denne ”hjälpare” tycks samtidigt vara han själv. ”Jag skall komma till er”, säger han. De skall inte lämnas ensamma som faderlösa barn. Tvärtom skall de då förstå vad de bara anat tidigare, att Jesus är ett med Fadern och att det är hans Ande som skall ta sin boning i dem.
Anden är för många kristna den minst kände av de tre gudomspersonerna, men de bär honom i sitt innersta. De fick denna gåva i dopets och konfirmationens sakrament. Vi hörde det konkret i den första läsningen. Apostlarna lade händerna på de kristna i Samarien ”och de fick helig Ande”. Den gåvan är oss given. Jesus säger till och med: ”Ni känner den”. Att ”känna” betyder att veta, att känna till. Men för många ”känns det” inte alls. Lika lite som pojken först trodde att han kunde cykla. Därför upplyser oss Jesus genom sin apostel Johannes om vad vi bär på. Vi hörde något liknande förra söndagen när Jesus säger till Filippos att denne redan känner vägen till Fadern. Han visste inte att han visste. Många vet inte vilken gåva de bär på. Att de redan kan ”cykla”.
Det pappan gjorde för sin pojke var att frigöra och förlösa en kapacitet som redan fanns i honom. Johannes gör detsamma när han klargör innebörden i den gåva vi har fått, den långt större gåvan, den helige Anden. Han återger vad Jesus sade. Först säger han: ”Ni känner den”. Sedan tycks det ändå handla om något i framtiden. Han säger: ”Den dagen skall ni förstå”. ”Dagen” kan syfta på Pingstdagen, då Anden gavs åt hela Kyrkan. Samma gåva ges åt den enskilde i dopets och konfirmationens sakrament. Men också den konfirmerade kan glömma. Av gåvan blir ett knappt glödande kol, dolt under tjocka lager som hindrar glöden att flamma upp. ”De har glömt sin första kärlek”, säger Johannes i bibelns sista bok. Det är då Jesus fortsätter: ”Den som har mina bud och håller dem, han älskar mig, och den som älskar mig skall bli älskad av min fader, och jag skall älska honom och visa mig för honom”. Anden tycks handla om kärleken. För Paulus tycks det nästan vara samma sak: ”Guds kärlek har ingjutits i våra hjärtan genom att han har gett oss den heliga Anden.” Men kärleken når, som vi vet, inte sin fullbordan om den inte besvaras. Det är denna gåva som Benedictus kallar ”den goda ivern”. Iver i lydnad, i gudstjänst och i förödmjukelser. Benedictus samlar allt i en enda maning: ”Ingenting föredra framför kärleken till Kristus”.
En frukt av Anden är glädjen. I kollektbönen bad vi att ”påskens glädje” skall bära oss som firar Herrens uppståndelse och i slutbönen ber vi att ”påskens gåvor skall bära frukt i våra liv”. Varje kväll i completoriet påminns vi om det: ”Du ger mig glädje i hjärtat, större än andras när de får säd och vin i överflöd”. Det handlar inte om kramp, bara om tro och lite mod. Pojken fick hjälp att komma igång, han litade på sin pappa, men sedan cyklade han iväg i kraft av den gåva han redan bar på.
Utan kärlek stannar tron på halva vägen. Kärleken är trons och hoppets fullbordan, precis som Anden fullbordar Kristi jordiska gärning. Vi märker denna stegring också i Johannesevangeliet. Till en början handlar det om att upptäcka vem Jesus är, om att tro på den Fadern har sänt. Men till sina lärjungar som kommit till tro, övergår Jesus till att tala om det nya budet, som fullbordar och sammanfattar alla andra bud. ”Mitt bud är detta: att ni skall älska varandra så som jag har älskat er”.
”Simon, Johannes son, älskar du mig?” – det är Jesu fråga till Petrus, när han möter honom – efter uppståndelsen. Det är den avgörande frågan: älskar vi Herren? älskar vi vår nästa? Aposteln säger med all tydlighet: ”Om jag har tro så att jag kan flytta berg, men saknar kärlek, är jag ingenting.” Medan kärleken förmår allt. ”Kärleken är tålmodig och god. Den är inte skrytsam och uppblåst, den är inte utmanande… den brusar inte upp. Allt bär den, allt tror den, allt hoppas den, allt uthärdar den”.
Ändå är kärleken en gåva. ”Den dagen” säger Jesus, ”skall ni förstå att jag är i min fader och ni i mig och jag i er.” Den dagen vidgar sig hjärtat. Och lärjungen skyndar vidare i kärlekens outsägliga sötma.
Gåvan erbjuds lärjungen varje dag och har sin källa i den heliga eukaristin, konkret i de gåvor över vilka prästen ber Anden att komma, så att vi själva fylls av samme Ande, besvarar kärleken och upptäcker dess glädje.
Amen.
pater Ingmar Svanteson