Predikan 6 Påsksöndagen 2019
Apg 15:1-2,22-29; Ps 67:2-3,5-6,8; Upp 21:10-14,22-24a; Joh 14:23-29
Glädjen över att Jesus går till Fadern
När människan berövas något värdefullt är det normalt att hon sörjer. Att förlora en vän eller en kär anförvant kan drabba hårt. Ofta med känslor av övergivenhet och tomhet. Livet blir inte mera som det var tidigare. Somliga fastnar i det förflutna, i sina minnen. När man kommit upp i åren och tiden upplevs gå allt fortare är det lätt att tänka att ’det var bättre förr’.
I sitt avskedstal förvarnar Jesus sina lärjungar om att han snart skall lämna dem. De blir naturligtvis förvirrade och oroliga. Själv säger han: ”Om ni älskade mig skulle ni vara glada över att jag går till Fadern, ty Fadern är större än jag”. Vi vet att de skulle gripas av chock och förvirring när han dör ifrån dem. De hade satsat allt på honom. De hade hoppats att han skulle befria Israel. Han uppmanar dem att glädjas över att han lämnar dem!
En liknande oro och förvirring, om än i mindre format, drabbade Maria och Josef när Jesus som tolvåring dröjde sig kvar i Jerusalem. Föräldrarna fick leta efter honom i tre dagar innan de fann honom i templet. Maria frågar: ”Barn, hur kunde du göra oss detta?” Inte heller förstod de hans svar: ”Visste ni inte att jag måste vara hos min Fader?” Det står dock att Maria bevarade allt i sitt hjärta. Det såddes ett frö i deras hjärtan. Det barn de hade fått ansvar för bar på större hemligheter än vad de hittills hade förstått. Hans liv hade en större räckvidd än de goda familjeåren i Nasaret.
På ett liknande sätt blir lärjungarnas oro och förvirring en nödvändig prövning för att vidga deras hjärtan. Jesus föregriper både uppståndelsen och pingsten när han uppmanar lärjungarna att glädja sig över att han tas ifrån dem och går till Fadern. De måste vänja sig vid att deras Mästare är större än vad de hade anat. När Maria från Magdala möter den uppståndne utanför graven vill hon på nytt röra vid honom, men får höra: ”Rör inte vid mig”. Det betyder ungefär: ’Tänk inte på hur det har varit och hur du hittills har uppfattat mig’. ”Gå och säg till mina bröder att jag stiger upp till min Fader och er Fader, min Gud och er Gud”. Hans väg genom död till uppståndelse öppnar för något större än vad de hittills hade upplevt och som väckt förhoppningar om ett gudsrike på jorden. De hade bara anat en bråkdel av hans hemlighet. Han går till Fadern för att bereda rum för ett slutmål som skymtar fram i andra läsningen. I det riket behövs varken sol eller måne, eftersom Guds egen härlighet skall lysa över dem och folket skall leva i detta ljus.
Så tillägger han: ”Ty Fadern är större än jag”. Det ordet har väckt frågor och kan göra det också idag. Är Jesus mindre än Fadern? Strider inte det mot vad vi snart ska bekänna, att Sonen är ”av samma väsen som Fadern”? Är inte Sonen ett med Fadern? Jesu ord om att ”Fadern är större än jag” användes av en irrlärare i den tidiga kyrkan, Ari´us. De används idag till exempel av Jehovas vittnen och av konsekventa så kallade liberalteologer. På olika sätt menar dessa att Sonen inte är gudomlig. Även om har är den störste bland människor hör han till den skapade världen. För Ari´us och hans lärjungar blev Sonen ett slags mellanväsen mellan Gud och människa. Den bibelkunnige vet att Johannes också har gett oss andra ord av Jesus som förklarar detta ord och stöder tron på Sonens gudomliga väsen: ”Den som har sett mig har sett Fadern.” - ”Förhärliga mig med den härlighet jag hade hos dig innan världen var till,” säger Jesus till Fadern. Men fäderna citerar inte bara bibelord. De ser och ”tänker med Kyrkan”, de följer en inre kompass, den så kallade trosregeln (regula fidei). De är ledda av den helige Ande. Vid avgörande tillfällen använder Kyrkans ledare sin högsta auktoritet och säger: ”Den helige Ande och vi har beslutat.” Vi hörde det i första läsningen. Kyrkofäderna förklarar: När Jesus i detta ord talar om att Fadern är ”större”, då talar han om sig själv som den människa som alla såg med sina ögon framför sig. Endast trons ögon ser att han också är Faderns Son.
Fadern är evig och utan början. Han är ursprung och upphov till allt. Den enfödde Sonen är gudomlig och hör som sådan inte till den skapade världen. Därför säger trosbekännelsen att han är ”född” av Fadern, ”född och icke skapad”. Begreppet ”födelse” är hämtat från den mänskliga världen och får naturligtvis inte förstås som något fysiskt eller tidsbundet. Därför säger trosbekännelsen att han är född av Fadern ”före all tid”. Det finns ingen tid då Sonen inte fanns, vilket arianerna hävdade. Ordet, Sonen, var ”av begynnelsen” och genom det, genom honom, har allt blivit till. Att han är född av Fadern betyder att han är av samma gudomliga väsen som Fadern. De fäder som formulerade vår trosbekännelse tänkte till synes naivt och konkret. Djur föder djur. Människor föder människor. Det Gud föder är gudomligt. Kyrkan kämpar med förnuftiga och öppna vapen för sin allraheligaste tro, samtidigt som hon förundras och bävar. Hon vet att verkligheten är större än alla mänskliga ord. Men de ord som kyrkan talar med i sin bekännelse är inte vilka ord som helst. De är utan fel och brist. De är sanna och pålitliga. Anden är garanten för Kyrkans tro. Hennes försvar för Sonens gudomlighet är samtidigt ett försvar för att Gud verkligen blev människa, en människa som går före och bereder rum för sina lärjungar hos Fadern. För fäderna handlade det om människans möjlighet att bli frälst, att gudomliggöras och nå Fadern. Är läran om Sonen skev och oklar påverkar det allt annat i Kyrkan, även om det inte märks i början, och även om man fortfarande instämmer i trosbekännelsen.
Jesu lärjungar och hans kyrka är hela tiden på väg till Fadern. Det gällde för den unga kyrkan och det gäller inte minst när hon prövas och det inte går som hon hoppas och planerar. I Västerlandet i dag är kyrkan berövad det mesta av det anseende och den status hon har haft under sekler. Delvis är det självförvållat och hon måste göra bot och renas. Men Gud har aldrig lovat sin kyrka framgång i denna världen och han har fortfarande historien i sin hand. Vi löper fortfarande samma risk som de första lärjungarna, risken att tänka för mänskligt om våra villkor som kristna och om Herrens tankar för sitt folk. Det är lätt att drömma om gångna tider, då alla böjde sig i vördnad för kyrka och kristendom. Så är det inte längre och Jesu ord gäller också när det tycks gå bakåt för kyrkan: ”Om ni älskade mig skulle ni vara glada över att jag går till Fadern”. - För många har det himmelska hoppet bleknat, och det säger något om varför kärleken kallnat.
”Om ni älskade mig…” Jesus ställer den frågan till Petrus när han möter honom efter uppståndelsen: ”Älskar du mig?” Petrus får besvara frågan tre gånger. Han hade ju förnekat honom tre gånger. Så långt är det en fråga om botgöring. Utan fullgjord bot för begångna synder kan ingen lärjunge se mot framtiden med glädje och hopp. Inte heller kyrkan kommer vidare utan att göra upp med egna brister i sin trosförkunnelse och i sina handlingar.
Men därtill antyds också något därutöver. Jesus förutsäger vad som väntar Petrus: ”När du var ung spände du själv bältet om dig och gick vart du ville. Men när du blir gammal skall du sträcka ut dina armar och någon annan skall spänna bältet och föra dig dit du inte vill”. Hans martyrium antyds. Det är möjligt att ta emot bara för den som ingenting föredrar framför kärleken till Kristus. Då fastnar man inte heller i hur det går för de andra. ”Vad kommer det dig vid, följ du mig.” Då kan lärjungen säga som tolvåringen sade till sina föräldrar: ”Visste ni inte att jag måste vara hos min Fader.” Aposteln vittnar om längden och bredden, djupet och höjden i Kristi kärlek, och om att låta sig förvandlas av den kärleken. Detta enda viktiga också är det bästa för de andra och för världen.
”Om ni älskade mig skulle ni vara glada över att jag går till Fadern, ty Fadern är större än jag.”
”O du helige Ande, kom, uppfyll dina troendes hjärtan och tänd i oss din kärleks eld. Amen
pater Ingmar Svanteson
