Predikan 6 Påsksöndagen 2015

Apg 10:25-26,34-35,44-48 1 Joh 4:7-10 Joh 15:9-17

Låt oss älska varandra, ty kärleken kommer från Gud

En enkel och lättbegriplig uppmaning, ”låt oss älska varandra”, men motiveringen är mera förvånande. Johannes motiverar det inte med att det är ett bud, det gör han på andra stäl­len. Här säger han: ”ty kärleken kommer från Gud”. Den som älskar vrider på rätt kran och öppnar ett tillflöde. När männi­skan är vänlig, när hon visar tålamod och godhet, när hon behärskar sina sura, upprörda och bedrövade reaktioner. Då gör hon något mera än att följa ett bud. Det hon gör när hon älskar föravandlar henne, ty kärleken kommer från Gud, som är kärlek. Kärlek be­står inte i att vi har älskat Gud, utan att han har älskat oss och sänt sin son för att förlåta oss våra synder och förvandla oss så att vi blir lika honom.

Därmed gör människan vad som motsvarar hennes djupaste identitet och väsen. Hon är skapad till Guds avbild, som är kärlek. Att anstränga sig i kärlek, att be för sina ovänner och fiender, att löna ont med gott, att döda själviskheten – det är samtidigt den stör­sta tjänst människan kan göra sig själv, ty kärleken är hennes sanna natur. När kärleken blir en vana, då är hon som mest naturlig, som mest ”naturlik”. Benedictus anty­der det i slutet av sitt ödmjukhetskapitel, när han säger: ”genom denna kärlek börjar han nu utan möda, naturligt, till följd av vanan, iaktta allt som han tidigare lydde av fruktan”.

Dessutom blir människan glad. Jesus säger: ”Detta har jag sagt er för att min glädje skall vara i er och er glädje bli fullkomlig”. Det är påskens frukt. Vi bad i kollektbönen: ”Låt påskens glädje bära oss som firar Herrens uppståndelse”. Det kan kosta, mycket, men glädjen blir ändå större. Martyrerna är det bästa beviset. Under smärtan och lidandet var deras glädje det starkaste vittnesbördet. De gav sitt liv för sina vänner.

Jesus fortsätter med att kalla oss vänner.

Det ett hisnande tilltal. Jesus kallar sina lärjungar inte bara tjänare, u­tan vänner. En tjä­nare är skyldig att lyda sin Herrens bud och befallningar. Men vänskapen är ömsesi­dig. Den bygger inte på över- och underordning. Vänskapen är jämlik. Tjänaren får inte veta sin Herres tan­kar och avsikter, men, säger Jesus, ”jag har låtit er veta allt vad jag har hört av min Fader”. Han gör dem till sina förtrogna, han inviger dem i sina planer. Aposteln Paulus säger: ”Gud har yppat sin viljas hemlighet för oss…”.

Jesus visar sina apostlar ett oerhört förtroende. Han överlåter fort­sättningen av hela sitt verk åt dem . De är förvisso helt beroende av honom. ”Utan mig kan ni ingenting göra”, hörde vi i söndags. Men det omvända tycks också gälla. Vinstocken kan inte bära frukt an­nat än genom sina grenar. Som en lärofader har sagt: ”Kyrkan kan inte göra något utan Jesus, men Jesus vill inte göra något annat än genom sin kyrka”. Jesus gör sig beroende av sina lärjungar. Utan dem skulle hans verk stan­na upp och bli ofullbordat. Jesus har inga andra händer och fötter än våra. Ingen annan röst än sin kyrkas. Hans bön fortsätter i kyr­kans bön.

Så nära är kyrkan förenad med sin Herre. Som två vänner är förenade med varandra. I ett oavbrutet ömsesidigt sam­tal och utbyte. I en ständig liturgi. Därför kan apostlarna fatta ett avgörande beslut och säga: ”Den helige Ande och vi har beslutat”. Därför kan Jesus sä­ga till sina apostlar: ”Den som hör er han hör mig och den som avvisar er, han avvisar mig”. Kyrkan kan med bruden i Hö­ga Visan säga om sin brudgum Kristus: ”Min vän är min och jag är hans”. Kristus och hans kyrka är förenade i en innerlig, ömsesidig och beständig vänskap.

Men det gäller också den enskilde. Jesus blev under sitt jordeliv vän med La­saros och hans systrar. Varje kristen är kallad att bli vän med Jesus. Först genom att förstå att han har blivit vår vän. ”Jesus är min vän, den bäste”. Han antog våra mänskliga villkor, han blev ”jämlik” med oss. Han är den vän som aldrig sviker, som vi får anförtro allt och av vil­ken vi får förvänta oss allt. ”När jag har dig, då frågar jag efter intet på jorden”. För de fles­ta av oss består den längsta kampen i att söka och upptäcka detta. Att lära oss att ingen­ting fö­redra framför Kristus.

Men det märkliga är att denna vänskap också kan bli ömsesidig. Att också vi kan bli hans vänner, hans förtrogna. Det är ju vad han säger: ”Jag kallar er vän­ner”. Liksom han under sitt jordeliv behövde, inte bara mat och vila, utan också sina vänners omsorg och förtroende, så frågar han också idag efter vän­ner, som han kan inviga i sina planer och vi­sa sitt förtroende. Ty vänskap är öm­sesidig. Hans vänner blir de mest förtrogna medarbe­tarna, med eget personligt ansvar. Bene­dictus beskriver i sin regel förvaltaren som en vän. Han skall inte bara lyda sin abbot, utan också handla på eget ansvar och efter eget omdö­me, utan att ändå tänja på lydnaden.

Den avgörande platsen för denna ömsesidiga vänskap är bönen, hjärtats för­troliga samtal med Herren. Aposteln uttrycker det så: ”Den som förenar sig med Herren blir en enda ande med honom”. Två vänner kan vara tysta tillsammans. Efter att ha kallat sina lär­jungar för vänner, talar han om deras bön och säger: ”Fadern skall ge er vad ni än ber ho­nom om i mitt namn”. Lärjungen förblir inte elev och tjänare. Jesus tycks förvänta sig något av lärjungen, som går utöver lyd­na­den, utan att ändå upphäva den. Ett vänskapens sam­arbete, för att Guds vilja skall nå sin fullbordan.

Helgonen är de tydligaste exemplen. Deras vänskap med Kristus har inte gjort dem till kopior, gjutna i någon slags standardform. Helgonen är de äkta orginalen. Ändå är de för­enade med Herren på djupet. De är inte bara de lydigaste av alla, utan också de frimodig­aste och friaste. De har brutit ny mark och visat ett oryggligt mod och en frihet som ofta chockerade deras samtida. De har burit Jesus lidanden i sin egen kropp, men därmed ock­så fått hans ljus att lysa. Benedictus antyder det i slutet av ödmjukhets­ka­pitlet, när han ta­lar om att kärleken drivit ut räddhågan. Genom lydnad till frihet. Genom ödmjukhet till kär­lekens gläd­je.

Vår vänskap med Herren är både högst personlig, det innersta och mest per­sonegna i våra liv, och ändå inte något privat. Våra liv är till för andra. ”Ingen har större kärlek än den som ger sitt liv för sina vänner”. För Jesu vänner är det mat och glädje att göra Guds vilja. De bär en frukt som består, den frukt som inte är något annat än kärleken.

Som alltid lyser hemligheten tydligast i eukaristin. Han i oss och vi i honom. ”Min vän är min och jag är hans.”

Så är vi tillbaka där vi började, men samtidigt vid målet: ”Låt oss älska varandra, ty kär­leken kommer från Gud.”

Amen.

                                                                                                                         pater Ingmar Svanteson