Predikan 5 Påsksöndagen 2021

Apg 9: 26-31; Ps 22: 26-28, 30-32; 1 Joh 3: 18-24; Joh 15: 1-8

Hemligheten med ett fruktbärande liv

Människan vill gärna uträtta något i livet. Hon vill bidra med nå­got och helst lämna nå­got efter sig. Det kan förvisso bli en fåfäng jakt efter berömmelse och ära, men i grun­den är det en sund och mänsklig önskan. Män­niskan vet att hennes liv är tänkt att bära frukt.

    Jesu liknelse om vinstocken och grenarna knyter an till denna önskan. Ingen planterar en vinstock för nöjes skull, åtminstone inte bland dem som först lyssnade till Je­su ord. En vinstock plan­te­ras för att den skall bära frukt. Grenarna skall digna av tunga, immiga dru­vor.

    Bilden är känd från Gamla Testamentet. Israels folk liknas ofta vid en vin­­stock eller en vingård, som Gud har planterat och vårdat sig om. När Jesus säger: Jag är den sanna vin­stoc­ken, fullbordar hans ord vad som sagts i det första förbundet. Jesus är den san­na vin­stoc­ken.

    Bildens innebörd är inte svår att förstå. Fadern är vinodlaren. Jesus är vinstoc­ken. Gre­narna är hans lärjungar som bär frukt genom den sav de får från vinstocken.  

    Vinstocken måste vårdas. ”Varje gren som inte bär frukt skärs bort, och varje gren som inte bär frukt ansar han, så att den bär mer frukt.” Det är självklart för vinodlaren. Hos lär­jungarna är det kärle­kens gärningar som efterfrågas. Att inte bära frukt är brist på såda­na gärningar. Vi kallar det underlåtelsesynder. Vi bekänner det i varje högmässa: ”tankar, ord, gär­ningar och underlåtelse”. Doma­ren skall en gång säga till dem som skickas bort från hans ansikte: ”Vad ni inte har gjort för någon av dessa mi­na mins­ta, det har ni inte heller gjort för mig”.

    Varje synd måste rensas bort lika ener­giskt som vinodlaren skär bort döda grenar. Det sker genom ånger, förlåtelse och botgö­ring. Det kan smär­ta, men alternativet är långt vär­re. Obekända synder leder till trötthet och livsglädjen rinner bort.

    ”Den gren som bär frukt ansar han”. Till bikt och omvändelse hör föresatsen att inte syn­da mer. Bene­dic­tus säger: ”Om vi vill bo i hans rikes tält, måste vi löpa dit med goda gär­ningar; annars kommer vi al­d­rig fram”. I slu­tet av regeln finns det bara två alter­nativ: Den on­da eller den goda ivern. En sa­bo­­tör är me­delmåttighet och ljumhe­t. Anden sade till för­sam­lingen i Efesos: ”Jag har det emot dig att du har övergett din första kärlek”. Må det inte behöva sägas till oss.

    Men Jesus fortsätter: ”Ni är redan ansade genom ordet som jag förkunnat för er”. Vad har vi inte fått genom dopet och tron? Vi är inte bara födda till livet. Vi är födda till ett evigt liv. Genom dopet är vi infogade som grenar i den sanna vinstocken, och där­med del­aktiga av gudomlig nåd, liv och liv i överflöd.

    Därmed är vi framme vid liknelsens uppmaning och glada budskap. ”Bli kvar i mig, så blir jag kvar i er.” Gång på gång upprepas detta ord av Jesus: bli kvar i mig! Det är därför benediktinen lo­var ”sta­bi­litas”. Han lovar att förbli i Jesus. Och det löftet förnyar alla troen­de under påsknatten. Därmed händer något. Liknelsen berättar det för oss. När grenen tar emot sa­ven från vinstocken då växer frukten fram. Så enormt är löftet som Je­sus ger för den som förblir i honom. Varje dag behöver vi lyssna, lyda, be och käm­pa. Men nå­got nytt har upp­stått ur graven, något nytt har kom­mit till, nåden. Det är inte längre män­niskans kamp som avgör. Frukten är ett verk av nåden. Det är en­dast genom nåden som vi vin­ner seger och bär frukt. Je­sus uttrycker det drastiskt: ”u­tan mig kan ni ing­en­ting göra”. Apos­teln Paulus lider inte av falsk blygsam­het. Han säger: ”Jag har arbetat mer än någon av apostlarna”, men så tillägger han, och det är hem­lighe­ten: ”fast inte jag själv, utan Guds nåd som har varit med mig”. Det är den­na nåd som rin­ner från stammen ut i grenarna, det är den och bara den som får det att bä­ra god frukt. Apos­teln kallar det An­dens frukter: ”kär­lek, glädje, frid, tåla­mod, vänlig­het, god­het, trofast­het, ödmjukhet och självbehärskning”.

    Men måste man inte anstränga sig också? Jo, nåden gör inte vil­jan överflödig eller pas­siv. Tvärtom! Aposteln uppmanar de troende att ”arbeta med fruktan och bävan på sin fräls­­­­ning”. Men i versen efter avslöjar han hemligheten: ”Ty det är Gud som verkar i er så att ni både i vilja och gär­ning förverkligar hans syfte”. Redan profeten sä­ger: ”Med Guds hjälp stormar jag murar”. Om vi kunde genomskåda hemligheten skul­le vi se att både kraf­ten och viljan är ett verk av nåden.

    Och den som kämpar och sliter, men ändå inte tycks bära frukt? – Varje lärjunge mås­te lära sig den svåraste av läxor. I de bästa am­bi­tioner finns åtskilligt med egenvilja och hög­mod. Människan sliter sig hellre fördär­vad än hon går ödmjukhetens och lydnadens enkla väg. Medan för den ödmjuke, den som sörjer över sin vanmakt och ständigt ropar om Her­rens hjälp, för henne är det inget problem. Frukten växer bakom ryggen på henne, ofta me­­dan hon sover. Själv märker hon det inte. Hon följer sin Herres bud och litar på honom. När hon vet om det genom att ha övervunnit en frestelse el­ler er­övrat en dygd, säger hon som David sade när han hade krossat sina fiender: ”Lovad vare Gud, min räddare, som lägger fienden under mina fötter”.

    Den som plågas av sin egen svaghet och ombytlighet får rådet: Återvänd till Jesus! Förbli i honom! Res dig upp och fortsätt att följa honom! Kristus står fast vid vad han har lovat. Aposteln säger: ”är vi trolösa, förblir han ändå trogen, för han kan inte förne­ka sig själv”. Då finns det inga gränser för vad som kan hända. ”Bed om vad ni vill, och ni skall få det.”

    Hela re­geln kan samlas i ett enda verktyg: ”Ingenting föredra framför kärleken till Kris­tus”. Det är vad Jesus med andra ord säger i dagens liknelse: ”Bli kvar i mig, så blir jag kvar i er”.

    Han är trogen inte bara i det evangelium vi hört, utan också i sin kyrkas euka­risti, där han låter vinstockens vin förvandlas till sitt eget blod, för att låta den gudomliga nåden, rin­na in i våra ådror och bära frukt.

    Då förhärligas vinodlaren, som är Fadern. Hans plan med våra och hela väldens liv tar ett steg närmare sin fullbordan.

    Lovad vare Jesus Kristus som säger: ”Förbli i mig! Utan mig kan ni ingenting göra”. Han ger oss löftet: ”Om någon är kvar i mig och jag i honom bär han rik frukt”.

    Amen.

                                                                                                                         pater Ingmar Svanteson