Predikan 5 Påsksöndagen 2019
Apg 14:21b-27; Ps 145:8-13b; Upp 21:1-5a; Joh 13:31-35
Det verkligt nya
Ett litet ord möter flera gånger i dagens läsningar och liturgi, ordet ny eller nytt. Ingångsantifonen sjöng om den nya sången (canticum novum). I andra läsningen hörde vi om en ny himmel och en ny jord, och om det nya Jerusalem. Den Johannes såg sitta på den himmelska tronen hör vi säga: ”Se, jag gör allting nytt”. I evangeliet hör vi Jesus tala om ett nytt.
När jag predikade om detta för några år sedan menade jag att ordet ny och nytt i våra öron låter fräscht och lockande. Idag är jag inte lika säker. Många, misstänker jag, är trötta på det myckna nya. Några skulle lika gärna efterfråga något stabilt och rentav gammalt. Gammal, hederlig moral, till exempel, som vet att det är skillnad mellan rätt och fel, och mellan sanning och lögn. Men detta är bara min privata gissning. Den viktiga slutsatsen är densamma. För att det nya skall vara bra måste det ha kvalitet. När bibeln och kyrkan talar om det nya, då syftar den på en nyhet som består i kraft av sin kvalitet. Något nytt som förblir levande och därför övergår det gamla, växlande och förgängliga.
Det är detta nya som varje människa i sitt innersta längtar efter. Det är detta hopp som gör att hon lever. Även om hoppet är övertäckt av tjocka lager av förgänglig bråte. Det är en längtan efter det förlorade paradiset, efter det verkligt nya, som aldrig blir gammalt.
Det är detta nya som påsken förkunnar, Kristi uppståndelse från de döda. Han uppstod för att återge människan det liv som är evigt och ständigt nytt. Slutbönen i dagens mässa talar om ”det folk som Gud har låtit uppstå till det nya livet”. Det är detta nya som skrifterna syftar på när de talar om den nya människan som sjunger den nya sången. Hon sjunger för att hon följer det nya budet, kärlekens bud. Bokstavligt är budet inte något nytt. Redan Mose lag förkunnar kärleksbudet. Det nya är att den uppståndne Kristus ingjuter sin kärleks Ande i människan och ger henne kraft att följa budet.
Men här glesnar skarorna av dem som gärna vill få del av det nya. Ty vägen till påskens nya liv är samma väg som Kristus följde. Han måste dö för att uppstå. Något måste dö i den människa som vill få del av det verkligt nya. Vi hörde det i första läsningen när Paulus och Barnabas manade de nykristna att behålla sin tro: ”Vi måste gå igenom många lidanden för att komma in i Guds rike”. Det var inget påhitt av Paulus. Jesus hade grundligt undervisat sina lärjungar om att de måste bära sitt kors, ta upp kampen mot synden och räkna med motgångar och förföljelse. ”Det är lärjungen nog, om det går honom som hans Mästare”. ”Den gamla människan” måste dö för att den nya skall uppstå. Men den kampen är inte längre en hopplös kamp för att själv bli en bättre människa. Kampen har fått andra förtecken, en helt annan färg och grundton. Den sker i tron på Kristi seger över döden. Den tron slutar aldrig att hoppas på Guds barmhärtighet, den älskar och håller ut i kärleken, därför att Kristus har älskat människan till priset av sitt eget blod och han fortsätter att göra det varje gång människan ödmjukar sig och ber om hans barmhärtighet.
Det nya beskriver Johannes i andra läsningen som ”det nya Jerusalem” som kommer ner från himlen. Han kallar det också ett tält, Guds tält, som står bland människorna. Det tältet syftar på Kristus som blev människa och som enligt Johannesevangeliet bodde och ”tältade” ibland oss. Han tycks fortsätta att göra det. ”De skall vara hans folk och Gud själv skall vara hos dem.” En skymt av hans heliga kyrka. Han skall torka alla tårar från deras ögon. Det är därför martyrerna härdar ut i smärta och tortyr. Men i varje omvändelse skymtar samma mysterium. Ångerns saliga tårar leder syndaren ända in i Guds rike. ”Döden skall inte finnas mer, och ingen klagan och ingen smärta”.
Var befinner vi oss, vi som hör dessa ord? Tänker vi efter så beskriver Johannes inte bara himmelriket, utan också kyrkans heliga eukaristi. På ett verkligt sätt föregriper eukaristin den yttersta verkligheten, Guds rike. Johannes ser honom som sitter på tronen och hör honom säga: ”Se, jag gör allting nytt”. Johannes har sett honom förut. Han såg honom när han stod vid korset tillsammans med Maria. Men först i påskens ljus förstår han och kan inspirera kyrkan att sjunga: ”Från korsets träd regerar Gud”. Han ser inte bara in i det yttersta och slutliga. Han skriver för dem som plågas och lider, han tröstar de ödmjuka och säger: ”De skall vara hans folk, och Gud själv skall vara hos dem.” Han beskriver det kyrkan sakramentalt firar i den heliga eukaristin och personligt i det rena hjärtat, hans död och uppståndelse, det nya och eviga förbundet, upptakten till en ny skapelse.
Det är denne vår Herre som i varje eukaristi i ord och handling säger: ”Se, jag gör allting nytt!” Må hans heliga folk i ord och handling också därtill svara:
Amen.
pater Ingmar Svanteson
