Predikan 4 söndagen i Advent 2019
Jes 7: 10-14; Ps 24: 1-6; Rom 1: 1-7; Matt 1: 18-24
Trons förundran
Under tiden före jul gör kyrkan gemensam sak med Gamla förbundets väntan på Messias. Ett skönt uttryck för denna väntan är de s.k. O-antifonerna, de verser som inramar Marias lovsång i kyrkans vesper under de sju sista dagarna före jul. (Se katolska bönboken Oremus.) Alla antifoner är uppbyggda på samma sätt och sjungs på samma melodi, med små variationer. Varje antifon slutar i en bön om att den utlovade skall komma.
De inleddes i tisdags där kyrkan känner igen sin Herre i talet om Visheten både hos profeterna och i Vishetslitteraturen: O eviga Vishet, som utgått från den Högstes mun, du når från världens ena ända till den andra, och styr allting med ditt blotta ord. Kom för att lära oss vishetens väg. Visheten vävs samman med Ordet som utgick ur Guds mun och genom vilket allting blev till och styrs. Antifonerna börjar i alltings begynnelse och kulminerar den 23 december, dagen före julafton, där allting ”koncentreras” när Ordet blir människa och därmed Immanuel, Gud med oss: O Immanuel, vår Konung med den nya lagen, du Frälsare som folken längtat efter, kom och fräls oss, Herre, vår Gud.
Under dagarna däremellan hämtas tilltalet både ur den bibliska historien och ur skapelsen. I onsdags sjöng vi: O Adonai, det hebreiska ordet för Herren, som uppenbarade sitt namn för Mose vid den brinnande busken och gav sin lag på Sinai berg. I fredags sjöng vi om O Davids nyckel, som öppnar för dem som väntar på sin befrielse ur dödsriket och för alla som nu sitter i mörker och i dödens skugga. I går sjöng vi om Soluppgången, Guds härlighet som likt en sol ”går upp” i Marias barn. I kvällens vesper skall vi sjunga om Jordens Konung, du folkens längtan, du hörnsten som bryter ner skiljemurarna och gör allt till ett. Trots alla splittrande murar ser vi, både i historien och idag, hur människor av alla folkslag och tungomål samlas kring barnet i krubban.
En av O-antifonerna passar särskilt väl till dagens evangelium. Vi sjöng den i torsdags: O Jesse telning - orden är hämtade från Jesajas profetia om skottet som ska skjuta upp ur Jishajs avhuggna stam. Jishaj var far till David, vars ätt hade förlorade kungamakten 700 år före Kristi födelse. Ändå ser profeten att Gud skall infria sitt löfte. Ett skott skall skjuta upp ur denna stam. Vi hör i dagens evangelium, hur ängeln tilltalar Josef som en Davids son. Antifonen lyder i sin helhet: O Jesse telning, du står som ett baner för folken, inför dig tiger konungar i förundran, dig tillhör alla jordens folk. Kom till vår frälsning, träd fram i glans, o Herre, dröj icke.
Konungar tiger - Josef kunde konsten att tiga. Vi har inte ett enda ord bevarat av Josefs mun. I en dröm uppenbarar en ängel för honom sanningen om Marias graviditet. Däremot gör han det ängeln har befallt honom. Han lyssnar till budskapet och tar Maria till sig som hustru. Kung Achas hade avvisat erbjudandet om ett tecken, som vi hörde i första läsningen. Han ville hellre bedriva sin egen politik. Men trots det ges löftet om en jungfru som skall bli havande. Josef tiger i förundran. Också Maria tiger, med undantag för sin lovsång och några ”få och förnuftiga ord”. Drottningen tiger i förundran inför det barn som är hennes Herre.
Aposteln Paulus, däremot, talade mycket, ”i tid och otid”. Det var hans uppdrag. I inledningen till Romarbrevet, dagens andra läsning, beskriver han sin uppgift: ”att föra alla hedningar till lydnad i tro”. Ordet för lydnad är släkt med ordet för lyssna. Lyhördhet är ett vackert men kanske lite ålderdomligt ord. Apostelns uppgift är att få konungar och alla folk att lyssna och tiga i förundran.
Frågan är hur djupt lomhördheten har trängt in bland de troende? Tiger vi i förundran? Och om inte vi gör det, hur skall då de mäktiga få en aning om storheten i vår tro?
Att tiga är inte motsatsen till få och förnuftiga ord, ännu mindre till lovsång. Den heliga tystnaden uppstår i mötet med den Helige. Inför dig tiger konungar i förundran sjöng antifonen. Kyrkans största tänkare lägger ner sina förmätna invändningar mot att han föddes av en jungfru. De ser till och med en slags nödvändig logik i jungfrufödelsen. "Det är på allt sätt tillbörligt att när Gud ville bli människa, då föddes han inte av någon annan än en jungfru, och när en jungfru fick uppdraget att föda, då födde hon inte någon annan än honom som är Guds son." Beda Venerabilis´ förnuft tiger i förundran.
Det barn som Maria skall föda är inte bara en profet. Han förmedlar inte bara ett budskap om Gud. Maria föder sitt barn och faller ner i tillbedjan inför sin Herre och Gud, som den heliga Birgitta ser i en vision, som sedan präglat konstens framställningar av födelsen. Att ”Gud är större”, som det ofta sägs, visar sig i att han blivit ”mindre”. Människoblivandet förblir prövostenen för modernister och liberalteologer genom tiderna. Och kristologin i sin tur prövas av mariologin. Barnet som tillbeds är samtidigt av Davids ätt. Josef tar Maria till sin hustru. Därmed adopterar han hennes barn och blir Jesu fosterfar. Jesus är med rätta av Davids hus och släkt.
Josef är inte bara ett passivt verktyg. Liksom Maria blev Herrens tjänarinna, blir Josef sin Herres tjänare. Utan att tveka lyder han. Utan att frukta vad det skulle kosta. Denna lydnad öppnar horisonten. Det är vägen ut ur tvivlets och klenmodets fängelse, också för oss. Även om det gäller en situation eller en uppgift som tycks övergå de egna krafterna. Den helige Benedictus beskriver det i ett kapitel, där munken får ett uppdrag som är svårt eller verkar omöjligt. Då skall han lugnt förklara för den överordnade varför det verkar omöjligt för honom, men om det ändå förblir som den överordnade beslutat, då skall han "lyda av kärlek och i förtröstan på Guds hjälp". Det är trons hörsamhet och lydnad.
För oss kan det gälla både små och stora saker, kanske något som vi länge skjutit på framtiden. Den inre rösten viskar i vårt innersta om att försonas med en ovän, att skriva ett brev, att ge en gåva till den behövande, att bryta med en ovana, att gå till bikt, att hålla ut i bönen, att inte förlora balansen och hoppet i motgången. Trons lydnad tiger i förundran.
Det är vad som hände för Josef. När han tog sin trolovade till sig fick han det som övergick all lydnad och allt förnuft. Han fick Marias barn som sitt barn. Ett ljus tänds i mörkret, när vi tiger i förundran och lyder i tro.
Psaltaren profeterar om vad barnet i krubban vill säga: ”Bli stilla och besinna att jag är Gud”.
Amen.
pater Ingmar Svanteson
