Predikan 4 söndagen i Advent 2018

Mika 5:1-4a Ps 80:2ac,3b,15-16,18-19 Hebr 10:5-10 Luk 1:39-45

Ingjut, Herre, din nåd i våra hjärtan

Vi står på tröskeln till julen. Vad är vår önskan inför högtiden? Det finns en rad berättigade och angelägna önskningar, men hur skulle den viktigaste bönen lyda?

Vi har redan hört den. Kyrkan lägger den i vår mun i kollektbönen: ”Herre, ingjut din nåd i våra hjärtan”. Vi hörde samma bön i ingångsversen: ”Dryp, ni himlar därovan, och må skyarna låta rättfärdigheten strömma ner. Må jorden öppna sig och dess frukt bli Frälsaren”.

Det är en tvåfaldig bön. Vi ber att något skall komma till oss. Men också att något skall hända med oss, så att vi förstår vad Gud vill ge oss. Så att vi med Elisabet häpet kan säga: ”Hur kan det hända mig, att min Herres mor kommer till mig?” Maria kom till Elisabet, bärande på sin dyrbara gåva. Men när hon hörde Marias hälsning sparkade något till i Elisabet, hon var ju själv havande. Men varje människa är i andlig mening havande. Hon bär på en inre kapacitet att upptäcka och bli havande med den gåva som Maria bär på. Men hon upptäcker och erfar den inte utan vidare.

Elisabet antyder hur det går till. ”När mina öron hörde din hälsning, sparkade barnet till mig av fröjd”. Hälsningen är viktig i bibelns värld. Människan hälsas och tilltalas av Guds ord. Någon klappar på porten till människans inre. Men många är inte hemma. De hör, men inte med hjärtats öra.

Vi som hör Lukas berätta om mötet mellan Maria och Elisabet kan med förnuftet förstå vilket möte det var, vad de två kvinnornas barn representerade. Elisabets barn, Johannes Döparen, representerar hela Gamla Förbundet, särskilt den långa raden av profeter, som alla vittnat om honom som skulle komma. Den siste i raden av profeter får redan i sin moders liv vittna om och bekräfta vem det är som Maria bär i sitt sköte. Den som all mänsklig längtan sträcker sig efter, ofta utan att veta om det.

Människan befinner sig i Elisabets position. Hon får med henne säga till Maria: ”Välsignad är du mer än andra kvinnor, och välsignat det barn du bär inom dig”. För att människan förundrad skall utbrista: ”Hur kan det hända mig, att min Herres mor kommer till mig?” Det sker när människan hör med hjärtats öra, och med nådens hjälp. Utan nåden bär Guds ord ingen frukt. Därför ber vi: ”Herre, ingjut din nåd i våra hjärtan”.

Utan nåden, det är den helige Ande, förblir hjärtat kallt, trögt och styrt av de egna begären och den egna viljan. Precis det som är människans elände och fångenskap, och precis det som Gud vill befria henne från, för att rena och nyskapa henne. ”Skapa i mig, Gud ett rent hjärta, och ge mig på nytt en frimodig ande”.

Det sker inte med våld eller med terapeutiska hjälpmedel. Det är bara nåden som kan förvandla en människas hjärta. Och utan förvandlade hjärtan förblir världen i den ondes våld. Utan nåden tvingas människan att välja mellan omöjliga alternativ, t.ex. mellan förhävelse och förtvivlan.

Det enklaste avvisas - att falla ner inför krubban och be: ”Herre, ingjut din nåd i mitt hjärta”. Där, inför krubban, lär människan känna sig själv, inte för att slå ner henne, utan för att hon skall födas på nytt. Ty där lär hon också känna Guds barmhärtiga avsikt och vilja med att sända sin Son, att föda människan på nytt. Julen är den nya födelsens högtid, nova nativitas.

Men utan nådens hjälp förblir det tomma ord. Låt oss därför be om nåden att se och ta emot julen, källan till vår nya födelse. Då Elisabet lyssnade till Marias hälsning lyssnar hon med hjärtats öra. När hon gör det, sparkar barnet till i hennes liv. Så avgörande är lyssnandet. Något i vårt innersta bekräftar det ord vi lyssnar till. ”Anden vittnar med vår ande”, säger aposteln. Den ande människan bär i sitt innersta spritter till i henne av fröjd. ”Vad kan vara ljuvligare än denna Herrens röst”, frågar Benedictus. Hjärtat vidgar sig och människan anar att det barn Maria bär är hennes Herre. Redan i sin moders liv kallar Elisabet Marias barn för Herre, Kyrios. Elisabet förundras: ”Hur kan det hända mig att min Herres mor kommer till mig?” Nåden öppnar porten till livets källa och glädje. Det är den första kärleken.

Men tiden går och mycket kommer emellan. Hindren är större än hon trodde när hon var nyförälskad. Och då är det som om hon glömt allt hon en gång tog för självklart. Tröghet, vrede över orättvisor, egenvilja och högmod tar över och glädjen försvinner. Julen är ett gyllene tillfälle för djävulen att förvanska glädjen till sin motsats.

Det finns fortfarande möjlighet att gå till adventsbikt. Kyrkan fostrar och vägleder sina barn. Framför allt lär hon oss att be: ”Herre, ingjut din nåd i våra hjärtan”. - Vi ber den ju i varje Angelus. (Se Oremus.) - Inga egna ambitioner räcker, inte ens de ädlaste. Vi behöver nådens hjälp, både för att uppliva den första kärleken och för att få den att mogna och fullbordas i outsäglig glädje och vardaglig trohet.

Inför julens högtid ber vi att bli havande med Ordet och att bära frukt i kärlek. Med kyrkan ber vi för mänskligheten, för vårt land, för alla som lider nöd, för de ensamma, för våra familjer, och upptäcker att vi måste börja med oss själva:

”Herre, ingjut din nåd i våra hjärtan”. Eller med profetens ord från ingångsversen: ”Dryp ni himlar därovan, och må skyarna låta rättfärdigheten strömma ner. Må jorden öppna sig och dess frukt bli Frälsaren”. 

Amen.

                                                                                          pater Ingmar Svanteson