Predikan 4 maj 2024

 Apg 16: 1-10; Ps 100: 1b - 3, 5; Joh 15: 18-21

Kristus har uppstått från de döda! Vi firade det för sex veckor sedan. Påskljuset vitt­nar om det. Kristi påsk är världsalltets och historiens viktigaste händelse. Dess bud­skap spred sig som en löp­eld i hela den dåtida världen. Inte minst genom aposteln Paulus missions­resor i och runt Mindre Asien, nuvarande Turkiet.

I mässans första läsning hörde vi om Pauli andra missions­resa. An­den ledde honom till hamnsta­den Troas ett stycke öder om det nuvarande Istanbul. Om natten hade han en dröm. En makedo­nier säger till honom: ”Kom över till Makedo­ni­en och hjälp oss”. Pau­lus lyder ”ge­nast”. Evan­ge­liet tar steget över till Europa. Så småning­om når det hit upp till våra trakter i norra Europa. En benediktinmunk, den helige Ansgar, blir Nor­dens apos­tel, och den helige Benedictus blir Europas skydds­patron.

Europa tycks idag vända ryggen till vad det en gång fick del av. En gång var det Kyrkan som lärde Europa att fälla rättvisa do­mar. Hon gav oss skolor, sjukhus, universitet och väg­vis­ning att ut­forska skapelsen. Hon gav hela kulturen hopp och en grund för den äkta glädjen. Idag tycks rol­ler­na ombytta och värl­den dömer ut kyrkan, ibland tyvärr med goda skäl. Kyrkan gör bot och måste göra det. Men hon får inte svika sitt upp­drag eller anpassa det till en kultur som blivit blind och döv, som förlorat kontakten med sina rötter. Idag mobbas elever i skolan för sin kristna tro. Den skola som kyrkan byggde upp. Men vi skall inte förvå­nas. Det hade från början sitt pris att vittna om evangeliet. Pau­lus kan bekräfta det. Motstånd är snarast det normala.

Vi hör det i evangeliet, där Jesus förvarnar sina lärjungar om att världen kommer att hata dem på samma sätt som den hatade honom. ”Kom ihåg vad jag har sagt er: tjänaren är inte förmer än sin herre. Har de förföljt mig, kommer de också att förfölja er.” – Vad är orsaken till detta motstånd? Jesus antyder att svar: ”Ni tillhör inte värl­den, utan jag har kallat er ut ur värl­den, och därför hatar världen er”.

Vad är det för värld som hatar Jesus och hans evan­­­ge­lium? Det står ju i samma evan­gelium att Gud älskade världen och därför sän­de sin Son. Det är inte den skapa­de världen som är problemet, det är den värld som vill vara sin egen her­re.

Jesus kallar sina lärjungar ut ur den ”världen” och lär dem att tro på och lyda den evi­ge, san­ne och levande Guden. Därför drar kyrkan på sig värl­dens hat. Den världen styrs av en fiende som har ockuperat män­niskan och kulturen, men anspråket bygger på en lögn. Den värl­den har inte skapat oss. Lika lite som människan har skapat sig själv. ”Her­ren har gjort oss och inte vi själva.” Därför blir kon­frontationen mellan Je­sus och den ockuperade världen oundviklig.

I en skrift från den tidiga kyrkan, det s.k. Diognetesbrevet, inte så långt från den tid då Johannesevangeliet skrevs ner, beskrivs de kristna och deras plats i världen: ”De kristna skiljer sig varken till land, språk eller seder från andra människor… de gifter sig som alla andra och föder barn, men de sätter inte ut sin avkomma. Deras bord är öppet för alla men inte deras bädd… De vistas på jorden men deras hemland är him­len… De älskar alla men förföljs av alla. De är okända men fördöms… Kort sagt, vad själen är i kroppen, det är de kristna i världen. Själen är spridd i alla kroppens lemmar och de kristna i alla världens städer. Själen bor ju i kroppen men är inte av kroppen; de kristna bor också i världen men är inte av världen.”

I grunden finns inte någon fiendskap mellan Kristus och världen. Tvärtom. Han har ju kom­mit till sitt eget, för att befria oss, vi som blivit ”dödens barn”. Vi be­höver urskilj­ningens gåva för att se klart, och våga vittna och handla frimodigt, samtidigt som vi förblir i kärleken, utan att lockas in i vad Bene­dic­tus kallar ”denna tidsålders gär­­ning­ar”, slaveriet under lidelserna och den allmänna meningens ok. Varningen följs av det goda rådet: ”Ingenting föredra fram­för kärleken till Kristus”.

Låt oss med förtröstan följa både Herrens varning och hans goda råd. Både var­ning­en och löftet har sin grund i påskens budskap. ”Kristus har upp­stått från de dö­da!” All världens be­drö­velse förstummas av påskens Halleluja.

Amen.

pater Ingmar Svanteson