Predikan 32 söndagen under året 2021

1 Kung 17: 10-16; Ps 146: 7-10; Heb 9: 24-28; Mark 12: 38-44

Två fattiga änkor som föredömen

Vi hör om två änkor i dagens läsningar, den ena i Sárefat på profeten Elias tid, den andra i Jerusalem på Jesu tid. Vi känner inte deras namn, men de är våra föredömen.

Änkan i Sarefat levde under en tid då Gud prövade sitt folk genom flera års torka. Ingenting växer. Nu har det gått så långt att hon samlar ved­pin­nar för att av sitt sista mjöl och den olja som är kvar laga till något för sig och sin pojke. Sedan väntade svältdöden. Profe­ten Elia får veta det, men han ber henne att först baka en liten brödkaka åt honom. Han uppmanar henne att inte vara rädd. Så ger han ett löfte: ”Mjölet skall inte ta slut och oljan skall inte tryta”. Kvinnan ger sig i väg och gör som Elisa har sagt. Hans löfte visar sig på­litligt. Mjölet tog inte slut och oljan fortsatte att rinna till i kruset, som Herren hade sagt genom sin profet. Vi får inte veta vad kvinnan tänkte. Hon måste ha lyssnat till profetens ord och litat på det. Hon handlade efter dem och upptäckte att orden var trovärdiga.

Många skulle här ha en rad invändningar och frågor. Och medan de talar om det omöjli­ga i profetens löfte och om risken att bli besviken har hon redan hunnit hem och bakat sitt bröd. Är det för lättköpt? Ja, om det sätts i system och görs med uträkning. Fienden gör ka­rikatyrer på allt gott. Men kvinnan har en enkel tro. Hon gör precis som Benedictus sä­ger i första versen till sin regel. Hon lyss­nar, också med hjärtat, tar villigt emot, och hand­lar efter det hon hört. Paulus kallar det trons lydnad.

Ett av fiendens favoritknep är att komplicera det enkla. Det kräver självkännedom för att upptäcka vad det är som hindrar. Några hör inte eller glömmer snabbt vad de hört. Andra vill helt enkelt inte följa ett så­dant löfte. Vart skall det leda? De vill fortsätta att själva be­stäm­ma över det egna livet. Andra är vankelmodiga och kommer aldrig till skott. Änkan i Sarefat ger ett exempel på trons enkla lydnad. Hon måste ha haft det Jesus kallar ett rent och ogrumlat öga, det öga som vägleder hela kroppen. Hennes hjärta är odelat, helt och enkelt.

Hon liknar änkan i templet som frambär sitt oansenliga offer. Jesus jämför henne med de rika. De ger stora summor, men de ger av sitt överflöd. De kan fortsätta att tjäna både Mammon och Gud. Änkans två koppar­slantar var allt hon ägde, allt hon hade att leva på. Änkan i Sarefat lita­de på Herrens ord. Änkan i templet gör samma sak genom att ge allt hon ägde åt Herren.

Det är samma överlåtelse när munken/nunnan avlägger sin profess. De frambär sig själva och hela sitt liv. Det sker inte i kramp och anspänning. Äkta över­låtelse känns igen på glädjen, på den goda ivern och på friden. Den som funnit skatten i åkern säljer allt för att kom­ma i besittning av den skatten. ”Ett har jag begärt av Herren, därefter traktar jag.”     

    Många har hört predikningar och kanske läst böcker om överlåtelse. Men det blir aldrig verkligt. Tron har hela tiden konkurrenter. För änkan är profetens ord hen­nes sista chans. Nu hänger allt på det ord hon hör. Ordet tycks inte tåla konkurren­ter, eller att vara ett bland flera alternativ. Änkan i Sarefat gjorde som profe­ten hade sagt. Hennes tro öppnade för löftets fullbordan. Mjölet i krukan tog inte slut och oljan i kruset tröt inte.

Vår andra änka kommer till templet i Jerusalem för att bära fram ett offer till Gud. Hen­nes gåva såg inte mycket ut för världen, två kopparslantar, det minsta myntet hos judar­na; ”några ören”, säger vår översättning. I jämförelse med de rikas offer var det ing­en­ting, men Jesus säger att hon gav mer än alla de andra. Des­sa gav av sitt överflöd, men hon gav allt hon ägde, allt hon hade att leva av. Hon behåller ingen reserv för egen del. Hen­nes hjärta är enkelt och odelat. Hennes offer är ingen impuls­handling. Hon har, som apos­teln sä­ger, ”be­slutat i sitt hjärta”. Hon bär fram sin gåva utan beräkningar, med en enkel och odelad tro.

En första lärdom är att Gud inte begär något annat av människan än det hon har och äger. Änkan gav ”i sin fattigdom”, hon bar fram sitt armod. Ingen behöver vänta tills hon har något stort och pam­pigt att bära fram. Ingen kan säga: ’Jag duger inte’. Änkan hade ju kunnat stanna hem­ma och tänka: ’Jag har ingenting att komma med. Jag passar inte bland de ’fromma’. Fienden viskar i tvivlarens öra, med bibelcitat och allt: ”Det finns ingen rädd­ning för honom hos Gud”.

Människan är aldrig så fattig och kraftlös att hon inte kan bära fram det hon har, även om det mest liknar är en brist, ett rop eller den enklaste bön. Kanske bara en syndabekän­nelse av samma gamla synder som tidigare. Publikanen i templet ha­de bara en sådan bön att komma med: ”Gud, var nå­dig mot mig syndare”. Han gick hem rättfärdig. Det utman­an­de är att männi­skan mås­te bära fram det, utan förbe­håll. Det betyder att beslutsamt avvisa den murk­na väl­lusten i att för­kasta och uteslu­ta sig själv. Vem är fattigare än de två änkor­na? Ändå är de våra fö­re­­dömen.

Mellan dessa två änkor hörde vi ett stycke ur Hebreerbrevet. Där talas om överstepräs­ten i Jerusalems tempel. Varje år bar han fram blodet från de offrade djuren. Som jämförel­se med dessa berättas om Jesu offer. Han har burit fram sitt offer ”en gång för alla”. Han bar inte fram djuroffer eller pengar, han offrade sig själv. Han gick inte in i ett tem­pel byggt av människohand och ”bara en bild av den verkliga. Han gick in i själva himlen för att nu träda fram inför Gud med vår sak.”

Det är den handlingen som för­vand­lat historien. Som öppnat porten för alla svaga, fat­tiga, tvivlande och vacklan­de män­niskor. Änkan i Sarefat och änkan i templet föregriper den utan att ännu känna till Jesu offer. Men evangelisten gör det och kyrkan berättar om det för oss i ljuset av Kristi offer.     

I varje mässa firar hon detta mysterium, detta hisnande utbyte. De troende bär fram brö­det och vinet som uttryck för den egna överlåtelsen. Men det hon tar emot i kommu­nionen är vida värdeful­la­re än det vi bär fram. Gud frågar efter människans tro och överlå­telse, men inte för att beröva henne något, utan för att göra henne rik, för att han älskar henne och vill ge henne offret och gåvan av sig själv, sin egen älskade Son. Det enda Gud begär av män­ni­skan är att hon litar på honom och handlar därefter.

De två änkorna vittnar både om trons första steg och om dess full­bordan. Både nybörja­ren och den erfarne bär fram och fortsätter att bära fram det offer som Gud lagt i våra hän­der. De båda änkornas exempel visar att ingen är uteslu­ten från denna väg, ingen som inte ute­sluter sig själv eller medvetet bryter mot Herrens bud.

Därför bekänner vi nu vår tro. Och bär fram oss själva i offertoriet av bröd och vin. Vi tackar Gud för löf­tet att mjölet inte skall ta slut och oljan inte tryta, så att hela livet når sitt mål i evig salighet och salig evighet.

   Amen.

                                                                                                            pater Ingmar Svanteson