Predikan 31 söndagen under året 2022

Vish 11: 22- 12: 2; Ps 145: 1-2, 8-11, 14, 17; 2 Thess 1: 11- 2: 2; Luk 19: 1-10

Sök och ni skall finna

Igår vred vi klockan en timme bakåt. Vi fick en timme extra, som vi förlorar igen när vi återgår till sommartid. Så kan vi männi­skor ordna vår klocktid. Ibland öns­kar vi att vis­sa tider i våra liv verkligen för­svann. Vem vill inte ha vissa saker ogjor­da eller vissa ord osagda? Men det är inte li­ka lätt ordnat. Kan det onda göras ogjort eller åtmin­sto­ne förlora sin för­lamande kraft? – Vi får berättelsen om Sackaios som hjälp. Evange­lis­ten Lukas kan konsten att berätta.

    Jesus kom in i Jeriko och gick genom staden– Ingenting hade hänt om inte Je­sus hade be­sökt Jeriko. Då hade Sackaios fortsatt med sitt snedvridna och olyck­liga liv. Sackaios var rik, berättar e­van­gelisten, men knappast lycklig. Dessutom ensam och isolerad, föraktad av varje rättsinnig jude. Men ännu värre var nog själv­föraktet. Han hade länge kört över sitt samvete och därmed svikit det namn han bar. Sackai­os be­ty­der: ren, oskyl­dig, redlig. Ingenting hade hänt om inte Je­sus ha­de kommit till Jeriko. Så äl­ska­de Gud Sac­kai­os att han sände sin ende Son, som gick fram längs Jerikos huvud­gata och sökte sitt förlo­rade får.

    Så länge evangeliet förkunnas fortsätter Jesus att gå genom världens städer och byar. Berät­telsen om Sackai­os är berättelsen om människan, skapad till Guds avbild, men som lockats vilse av mammon eller andra begär, vilka lämnar själen tom.

Sackaios ville gärna se vem denne Jesus var – Han måste ha hört talas om ­Jesus, och det han hört måste ha slagit rot i honom. Men han var liten till växten och det var många som gärna skym­de sikten för en avskydd tullindrivare. Därför spring­er han i förväg och klättrar upp i en sykomor, ett slags fikonträd med tätt lövverk. Trots risken att bli upp­täckt och kan­ske utskrattad. Han var inte bara nyfiken, som de många. Hans längtan stannade inte i känslan. Han vil­le se vem Jesus var. Han vidtog konkre­ta åtgär­der.

Hör jag till de enbart nyfikna? Vad är mina motiv för att söka mig till kyrkan? Den av­görande frågan är: Vill jag se och lära känna Jesus?

När Jesus kom dit såg han upp mot honom –Jesus hade ju kunnat gå förbi trä­det, och ingen­ting hade hänt. Men han stannar, precis under det träd där Sackaios sitter. Det står att Jesus ”såg upp mot honom”. Sackaios blev upptäckt i lövverket. Han blev sedd, med en blick fylld av förbar­mande och kärlek. ”Du härska­re som äls­kar allt lev­an­­de”, som vi hörde i första läsningen. Jesus tycks känna ho­nom. Han till­talar honom med hans namn. ”Skynda dig ner, Sackaios, i­dag skall jag gästa ditt hem.” Han vill gäs­­ta hans hem, bli gäst i hans liv, trots att det ser ut som det gör.

Det är vad som händer med den som söker för att finna. Så började det, men så måste det också fortsätta. Inte bara då allt är fräscht och lockande i det kristna livet. Tiden går och ingen kan hålla ut i längden på den första kallelsens iver och glädje. Det mesta åter­står att upptäcka, både om mig själv och om Jesus. Sac­kai­os sök­te, för att finna. No­vi­sen i klostret prövas om han verkligen söker Gud. Fortsätter jag att söka?       

Sackaios skyndade sig ner och tog emot honom med glädje. Det var inte själv­klart. Han hade enkelt kunnat ursäkta sig. Sackaios hade dövat sam­vetet många gång­er. Men nu skyndar han sig. Det kan tyc­kas självklart när vi hör det berättas, men räds­­lan är ofta det stora hindret. Räds­lan för att låta någon annan se in i mitt hus och mitt liv. Men också rädslan för att förlora den egna kontrol­len över livet. Bene­dic­tus uppmanar brodern att för den andlige fadern ”up­pen­bara alla onda tankar, utan att dölja nå­got”. Det är för många det svåraste – att säga som det är. Trots att Gud överser med våra synder för att de skall om­vända oss (första läsningen).  

Alla som såg det mumlade förargat: ”Han har tagit in hos en syndare” –De som var­ken kän­ner sig själva eller nåden, kommer alltid att mumla när någon tar sin tro på allvar. Han skiljer sig ju från mängden. Ordet för ”mum­la” (lat. murmurare) är detsam­ma som när Benedictus i sin regel talar om att ”knota” – över något eller någon. Men invändning­arna kan också komma ur det eg­na hjärtat. Den murkna vällusten att un­derkänna sig själv, att ute­sluta sig själv från nåden, vilket är ett förtäckt hög­mod. Ty i näs­ta ögon­blick är den­ne beredd att försvara sig själv och mena att han min­sann inte är sämre än and­ra. Människan väljer att vara sin egen do­mare, före Jesus, den barm­­härtige domaren. Sackaios blev fri. I hans fall tycks allt ha gått fort. Han var be­redd, eller också har Lukas koncentrerat sin berättelse. Det kan ta tid att lära känna sig själv. Det beprövade hjälpmedlet är re­gel­bun­den bikt.

   Sackaios ställde sig upp och avgav ett konkret löfte –Något har hänt med tull­indri­varen, han som till och med hade hand om de andra publikanerna. Han upprät­tas ur sin förnedring. Han är fri. Fri från slaveriet under mam­mon, fri att gottgöra det han pressat ut av de fattiga. Han lovar mer än vad Mose lag kräv­de för sådana syn­der. Han står inte läng­re under lagen, utan under nåden. Sackaios´ gottgörelse är, som Paulus säger i andra läsningen: ”en handling gjord i tro och med Herrens kraft.” I hans fall tycks allt ha gått fort. För de flesta tar det läng­­re tid. Benedictus berättar om tolv steg, men som alla leder till större frihet.

”Idag – säger Jesus – har räddningen nått detta hus” –Räddningen befriar Sackai­os från skulden och det dåliga samvetet. Men nåden befriar också till något nytt, en generös botgöring, till en befriad vilja och glädje i att göra det goda. Sackaios hus blir en kyrka, hans kropp ett tempel för den helige Ande.

Det som hände med Sa­ckaios är vad som hän­der ”idag”, när vi går till bikt och när vi firar den heli­ga mäs­­san. Jesus söker oss genom sitt ord och tar sin boning i oss ge­nom den he­liga kom­munionen. Lärjungen skyndar sig att söka den Herre han gått bort ifrån. Det onda förlorar sin makt. Allt för­ändras och förvandlas av nåden.

Aposteln sammanfattar det med sin hisnan­de utsaga: ”Vår herres Jesu namn för­härligas genom er, och ni genom honom, tack vare nåden från vår Gud och Herre Je­sus Kristus.” 

Var vi än befinner oss på den andliga vägen finns det mera att upptäcka. Låt oss aldrig upphöra att söka, söka för att finna. Det vi finner är att det egentligen är Jesus som sö­ker oss. Med evangeliets egna ord: ”Män­nisko­sonen har kommit för att sö­ka efter det som var förlorat och rädda det.”

Låt honom inte söka förgäves.

Amen.

                                                                                                            pater Ingamr Svanteson