Predikan 30 söndagen under året 2021

Jer 31: 7-9; Psalt 126; Heb 5: 1-6; Mark 10: 46-52

Början, fortsättningen och målet

Ibland säger en händelse mer än en hel bok. Vi har just hört evangelisten Markus berätta en sådan hän­delse. Den blinde Bartimaios sitter utanför stadsporten i Jeriko och tigger. Platsen är stra­te­giskt vald. Mycket folk kommer och går. En dag får Bartimaios höra att Jesus är på väg förbi. Han mås­te ha hört talas om honom tidigare. Det han hört hade sått ett första frö i honom av både tro och hopp. Han börjar ropa: ”Jesus, Davids son, förbarma dig över mig”. Det var inget ofar­ligt rop. Det kunde tända en gnista till uppror bland dem som hoppades på en politisk Mes­si­as. Dessutom kan det ofta bli pinsamt med folk som ropar. Många försöker tysta honom, men han ropar ännu högre. Bartimaios kunde inte se, men ropa kunde han.

    Då händer något. Jesus stannar och hela skaran som följde honom måste stanna upp. Jesus har hört hans röst och säger: ”Kalla hit honom”. Några går bort till honom och säger: ”Var lugn. Stig upp, han kallar på dig”. Bartimaios nöjer sig inte med att stiga upp. Han kas­tar av sig manteln och springer fram till Jesus. Där möter han Jesu fråga: ”Vad vill du att jag skall göra med dig?” Bartimaios svarar: ”Rabbouni, gör så att jag kan se igen”. Se­dan går det fort. Jesus sä­ger: ”Gå, din tro har hjälpt dig”. Bartimaios kan genast se och han följde Jesus på vä­gen vidare.

    Händelsen berättar inte bara om hur Bartimaios får sina fysiska ögon botade. Den be­rättar om hans omvändelse och om hela hans fortsatta liv. Det står ju att han följde Jesus. Det livet har en början, en fortsättning och ett mål. Bartimaios är varje människa som får sina ögon öppnade, följer en väg och når sitt mål.

 Bartimaios måste ha hört talas om Jesus. Också många and­ra har hört om honom, även i vår tid. Han dyker upp där man minst anar det. De flesta skyn­dar vidare, några blir nyfikna, men håller det på avstånd. Många skul­le gärna vilja ha hans hjälp på ena eller an­dra sättet, men frågar inte efter honom själv. De aktar sig för att komma för nära. De av­vaktar för att se hur det hela utvecklar sig. Det skulle inte falla dem in att bete sig som Bar­timaios. Att ropa högt! Nej, tänker den för­sikt­i­ge, det är för riskabelt. Och vad skall män­­­ni­skor tänka?

Men Bartimaios ropade. I sin nöd och med den tro han hade, hur liten den än var. Han ropade i sin nöd. Och han lät sig inte tystas ner. Var­ken av välmenande råd utifrån eller av de inre viskande rådgivare som säger: Akta dig, så att du inte blir besviken… Man kan ju ändå inte veta säkert… Andra röster säger varnan­de: Ger du honom ett finger så tar han hela handen.

Men Bartimaios och hans efterföljare ropar. Nöden behöver inte vara kroppslig. Många kastas mellan högmod och förtvivlan, mellan fram­gång och misslyckande, mellan övermod och uppgivenhet, mellan meningslös förströelse och outhärdlig ångest. Människan försö­ker klara av livet på egen hand, utan den som givit henne det. I början kan det se bra ut, men så kommer mot­gångarna och snart skall hon dö. De flesta vill inte ens se det. De är blindare än Bartimai­os.

Bartimaios får ett gott råd av lärjungarna: ”Var lugn. Stig upp han kallar på dig.” Det är vad kyrkan gör. I en enda maning hör vi vad kyrkan har gjort och gör genom hela histo­rien. Hon visar väg till Jesus. Vid ett annat tillfälle var det Maria som gav rådet: ”Gör som han säger till er”. Bartimaios låter sig inte hindras av välmenande och världskloka råd. Tron sitter inte kvar och grubb­lar. Tron är modig och ivrig. Bartimaios kastar av sig man­teln och springer, trots risken att snubbla och falla. Och när Jesus frågar vad han vill, då formulerar han sin bön: ”Rabbouni, gör så att jag kan se igen.” Så gör tron.

Det är så enkelt att man måste vara ett barn för att våga handla därefter. Många kämpar och sliter med sina liv. För att sköta sin hälsa. För att få ekonomin att gå ihop. För att fost­ra bar­nen och hålla ihop familjen. De flesta försöker leva anständigt och hederligt, rent av få ett rikare andligt liv – och glömmer trons ABC. Människan kan inte frälsa sig själ­v. Men det vi själva inte kan, det gjorde Gud, när han sände Jesus.

Bartimai­os och alla de som följer hans väg får lära sig att upprepa samma bön ständigt på nytt. I varje nytt vägskäl, i varje svårig­het, i varje frestelse, i varje nederlag, i varje fram­gång, varje gång de kommit ur kursen eller förlorar Jesus ur sikte. Samma bön upp­repas stän­digt i kyr­kans liturgi och fortsätter i det egna hjärtat. Kanske i den form den senare fått i den s.k. Jesusbö­nen: ”Herre Jesus Kristus, Guds Son, förbarma dig över mig syndare”. Eller i den vers som inleder ti­degärden: ”Gud, kom till min räddning. Herre skynda till min hjälp”.

De ber inte bara för att man skall be. De ber för att de behöver det. Inte för att de är fromma och andliga. Snarare för att de inte är det. Bönen kan vara trög och hjärtat kallt. Hjärtat rym­mer så mycket mot­stånd och så många konkurrenter, innan Jesus blir Herre över hela livet. Gång på gång faller de eller går vilse. Som psaltaren sjunger om Israels folk: ”Några gick vilse i öde ök­nar, de fann ingen väg till bebodda städer. De var hungriga och törstiga och deras krafter sinade. Då ropade de till Herren i sin nöd, och han räddade dem ur deras trång­mål”. Kyr­kan fortsätter att säga: ”Var lugn. Stig upp, han kallar på dig.” När de minst anar det vidgar sig hjärtat. Klenmodet eller förvirringen förlorar sitt grepp och de anar vägen vidare. Det är ingen rutin. Det tar lång tid innan bönen blir bön.

Som en ren gåva, som en skymt av någon som hela tiden följer dem, men som de är för blinda för att se. Ändå är han där. Alla dagar. Och väntar på att få bönhöra dem. Hans apos­­­tel säger: ”Var och en som åkallar Herrens namn skall bli räddad”.

    Både nybörjaren och den erfarne eremiten ber samma bön. Område efter område av den troendes liv läggs under Kristi herravälde. Varje andetag kan bli bön. Och när det inte finns något annat än denna bön i hjärtat, då är berät­telsen fullbordad, då är människan vid målet, den lön som han själv har lovat: ”Vad inte öga sett, vad Gud berett åt dem som äls­kar honom”. ”Saliga de renhjärtade, de skall se Gud.”

   Dagens liturgi inleddes med orden: ”Sök hans ansikte ständigt”. Redan på altaret får trons öga svar: ”Se Guds Lamm som borttager världens synder”.

    I slutbönen ber kyrkan och vi med henne: ”Låt det som ännu måste ske i tecken en gång bli uppenbar verklighet”.

     Amen.

                                                                                                    pater Ingmar Svanteson