Predikan 30 söndagen ”under året” 2018

Jer 31:7-9 Heb 5:1-6 Mark 10:46-52

Din tro har hjälpt dig

En händelse kan säga mer än en hel katekes. Vi har hört om en sådan händelse, hur den blinde Bartimaios botas från sin blindhet. Han ropar ivrigt där han sitter vid vägen och hör att Jesus är på väg förbi. När han får höra att Jesus stannat och kallar på honom kastar han av sig manteln och springer fram till Jesus. När Jesus frågar vad han skall göra för honom svarar han: ”Rabbouni, gör så att jag kan se igen”. Han är ivrig och modig, men Jesus säger efter att ha botat honom: ”Gå, din tro har hjälpt dig”.

Den gamla kyrkans utläggare ser i detta inte bara ett läkedomsunder. De ser djupare. Bartimaios är helt enkelt människan, varje människa. Ty varje människa är i viss mening blind, hon har förlorat förmågan att se det viktigaste i livet: Gud och det liv med honom hon är skapad till. Människan har förlorat det viktigaste i den synförmåga hon hade från början. Hon är utdriven ur paradiset och har förlorat den fulla kunskapen om och gemenskapen med Gud. Hon är blind och fångas lätt av falska läror, mörker och förvirring. Utan detta ljus går hon vilse.

När Bartimaios hör att Jesus närmar sig började han ropa: ”Jesus, Davids son, förbarma dig över mig”. Han hade en grundläggande tro på Gud och kände till Skriftens löften om Messias, Davids son. Han måste ha hört om Jesus, att han predikade och botade sjuka, vilket var vad profeterna hade lovat. Vi hörde i första läsningen hur Gud skulle ta sig an de blinda och halta. Det han hört om Jesus måste ha fått fäste i honom, åtminstone som ett frö till tro.

Många har hört om Jesus, men det får inget fäste. Annat tar över, kunskapen bleknar, vanföreställningar om Jesus förvränger den sanna tron. Bartimaios ropar och låter sig inte tystas. Ingen kan hindra honom. Inte heller de inre rösterna som varnar honom att inte bli besviken. Ändå är det inte ens hans iver som avgör. Det är hans begynnande tro som gör honom ivrig och beslutsam. Det är tron som ger honom kraft. Redan från början.

Det är också tron som får honom att svara som han gör på Jesu fråga. Han tvekar inte att be om det mänskligt omöjliga, att bli botad från sin blindhet. Han skulle ju inte ha bett denna bön om han inte hade trott att Jesus kunde och ville bota honom.

Många kristna vågar inte be om vad de egentligen behöver. De ber om förgängliga ting, men inte om öppnade ögon. Kanske ber de om hälsa och framgång, om hjälp att lösa plågsamma problem och om befrielse från bekymmer. Ofta legitima böner, men Bartimaios bad om öppnade ögon. Evangelisten berättar det för oss för att vi skall våga be om det viktigaste, vissheten om att vi har en hjälpare och en frälsare som kan och vill ge oss det eviga livets ljus och föra oss till Gud.

Det finns många hinder på den kristnes väg, men det vanligaste hindret för människan att få denna trons insikt är bristande självkännedom. Människan vågar inte se sig själv i ljuset från Gud. Det kan handla om synder eller laster, tänkesätt eller tankemönster som hon inte vågar se, ännu mindre bekänna och be om hjälp med. Då förblir hon skumögd och haltande. Vägen till att se går via bön om självkännedom. Regelbundna besök i biktstolen ökar självkännedomen. Genom tårarnas ånger tvättas ögonen rena. Vi sjöng det i responsoriepsalmen: ”De som sår under tårar skall skörda med jubel.”

Tron öppnar ögonen för den vi tror på. En evig överstepräst som Melkisedek, som vi hörde i andra läsningen, som har en kraft långt större än vad människan kan tänka sig. Hans barmhärtigare är långt djupare än hon hittills har insett och vad mänskliga tankar kan tänka ut. Tron på honom får människan att jubla och ropa ut sin glädje. Den som får trons ljus känner igen sig i folket som återvänder till sitt eget land efter fångenskapens dystra hopplöshet i främmande land. ”Gråtande kommer de, men jag tröstar dem och leder dem, där de går bedjande fram,” berättar profeten Jeremia. De förs till strömmande vatten. Allt detta ryms i Jesu ord till den botade Bartimaios: ”Din tro har hjälpt dig”.

Det slutar inte med ett avslutat mirakel. Det står att Bartimaios följde Jesus. Han följde honom i tro och hans ögon såg det evangelisten bara antyder. Säkert rymde det motgångar, lidanden och bedrövelser, men nu är hans ögon öppnade genom tron. Kyrkan fortsätter att säga som några sade till Bartimaios: ”Var lugn. Stig upp, han kallar på dig.” När den troende minst anar det vidgar sig hjärtat, inför Guds ord och i vardagens enklaste handlingar. Det är vad vi bad om i kollektbönen: ”Låt tron, hoppet och kärleken växa i oss”. Då lyder lärjungen inte längre som en slav eller en daglönare, utan som en som ”älskar Guds bud”. Klenmodet släpper sitt grepp och hon anar vad hon är kallad till. Tron är som en ren gåva, en doft, en fläkt eller en skymt av Honom som hela tiden följer oss, men som människan varit blind för att se. Ändå är han där. Alla dagar. Och ställer på nytt frågan: ”Vad vill du att jag skall göra för dig?”. Herrens löfte genom profeten uppfylls: ”Jag skall leda dem, där de går bedjande fram.”

Både nybörjaren och eremiten i öknen ber samma bön. ”Herre Jesus Kristus, Guds Son, förbarma dig över mig.” Område efter område av den troendes liv förs in under Kristi ljus och herravälde. Varje andetag blir en bön och därmed en öppen dörr för honom själv. Och när hjärtat renats, när det inte finns något annat än denna bön i hjärtat, då är berättelsen fullbordad, då är människan frälst. Då kan Herren säga till sin tjänare: ”Din tro har hjälpt dig”.

Kyrkan föregriper det i den heliga eukaristin, där vi med trons ögon ser Guds Lamm som borttager världens synder. I slutbönen ber kyrkan och vi med henne: ”Låt det som ännu måste ske i tecken en gång bli uppenbar verklighet”.

Amen.