Predikan 3 söndagen i fastan 2020

2 Mos 17: 3-7; Ps 95: 1-2, 6-9; Rom 5: 1-2, 5-8; Joh 4: 5-42

Samtal pågår

En kvinna går ut ur staden. Hon bär på en kruka för att hämta vatten. Vid brunnen hän­­der något som får kvinnan att låta krukan stå och åter­vända till staden i ett annat ärende. Hon har gått ut under den heta siestan mitt på dagen för att slippa bli sedd. När hon återvänder söker hon själv upp människorna i staden och berättar fri­modigt om vad som hänt henne. Hon smög sig ut med skygghet i blic­­ken, men återvänder som en förvandlad män­niska.

Denna händelse berättades i fornkyrkan några vec­kor före påsk, särskilt för dem som skulle döpas. Som en beskrivning av vägen till tro och ett nytt liv. Händelsen är en bild för den unga kyrkans mission. Men missionsmetoden är märklig. Det börjar vid brunnen där Jesus sitter, trött efter en lång vandring. Han ber kvinnan om lite vatten. En gång till skall evangelisten berätta att Jesus törstar. Från korset ropar han: ”jag törstar”. Det han törstar efter är männi­skans tro. En första frukt av denna törst ser vi i de samarier som kvinnan vittnar för när hon återvänt till staden och berättar om honom. De kallar honom ”världens frälsare”. Den Gud som skapat och uppehåller allt sänder sin Son som en törstande människa. Men hans ärende är att själv släcka människans djupaste törst, så att en källa rinner fram i hennes innersta, en källa som flödar över av liv.

Mötet vid Sykars brunn sker i form av ett samtal som för ut på allt djupare vatten. Evangelisten Johannes har gett det en genomtänkt litterär form, en slags ”berättande teologi” i samtalets form. Jesus ber om något att dricka. Kvinnan blir förvånad. ”Hur kan du, som är jude, be mig om vatten. Jag är ju en samarisk kvinna.” Det var inte vanligt att en man gav sig i samtal med en främmande kvinna, allra minst en judisk man med en samarisk kvin­na. Judarna betraktade samarierna som avfallna från den rena judiska tron. Kvinnan får ett märkligt svar. ”Om du visste vad Gud har att ge och vem det är som säger till dig: Ge mig något att dricka, då skulle du ha bett honom, och han skulle ha gett dig levande vatten.” Kvinnan, vars namn vi inte får veta, det är varje människa, hon måste ha lyssnat, lyssnat utan fördomar. Samtidigt fortsätter hon att tänka. Och att fråga. Hon frågar sig fram. ”Du har inget att hämta upp vatten med och brunnen är djup.” Hon har hört att Jesus talade om ”levande vatten”. Sådant fanns inte i brunnar och cisterner, utan i floder och vattendrag. Men hennes fråga visar att hon har hört något mera. ”Varifrån tar du det levande vattnet? Skul­le du vara större än vår fader Jakob som gav oss brunnen?” Finns det ett vatten som inte bara är levan­de, utan livgivan­de?

Kvin­nan formulerar människans djupaste fråga. Var finns källan? Källan till det go­da livet? Finns det en källa som ger glädje och frid, och som består?

Jesus hör att kvinnan hör, också med hjärtat. Han vet det meningslösa i att ”kasta pärlor för svin”. Därför fortsätter han: ”Den som dric­ker av det här vattnet blir törstig igen. Men den som dricker av det vatten jag ger blir aldrig mer törstig.” Det betyder: den som sma­kat det vattnet vill inte längre ha något annat. Kvinnan hade kunnat kom­­ma med invändningar eller kräva bevis. Åtminstone ett tecken på att han inte var en dåre eller en fanatiker. Men hen­nes förtroen­de för honom väger tyng­re än hennes tvekan. Hon hör Jesus säga: ”Det vatten jag ger blir en källa i männi­skan, med ett flöde som ger evigt liv.” Hon är inte framme än, men hennes nästa frå­ga blir en bön: ”Herre, ge mig det vattnet, så att jag aldrig blir törstig och behöver gå hit efter vatten.”

Då går Jesus henne in på livet. ”Gå och hämta din man”, säger han. Kvinnan ha­de kunnat vända på klacken och gå, som många gör när det blir för närgånget och personligt. Men hennes respekt för sanningen väger tyngre. Hon svarar ärligt: ”Jag har ingen man.” Jesus bekräftar hennes uppriktighet och formulerar själv hennes bikt: ”Du har rätt när du säger att du inte har någon man. Fem män har du haft, och den du nu har är inte din man. Där talade du sanning.” Kvinnan hade kunnat kän­na sig avslöjad och dömd. Hade hon levt i Sverige idag, hade hon kunnat anmäla Jesus för krän­kande bemötande. Men hennes förtroende har vuxit under samtalets gång. På något sätt vet hon att denne man inte är ute efter att döma henne. Hennes längtan efter det som Jesus talar om är starka­re. Hon går ett steg till. Hon erkänner honom som profet och Jesus får undervisa om tillbedjan i ande och sanning. Detta väcker liv i den Mes­siasförväntan som kvinnan redan hade. Den hade hon fått genom Moseböckerna, vilka lästes av samarierna. Hon säger: ”När Messias kommer skall han låta oss veta allt”.

Då är stunden inne. Jesus avlägger ett av de tydliga vittnesbörden om sig själv: ”Det är jag, den som talar till dig.”

När kyrkan läser och förkunnar detta evangelium är det inte något förflutet. Det som hände då händer nu. Samtalet pågår, också där vi minst anar det. Ett samtal mellan den som lyssnar och Guds Ord. Saliga är de som hör. ”Idag, när vi får höra Guds röst, må vi inte förhärda våra hjärtan” sjöng vi mellan läsningarna. För den som lyssnar får orden liv. Någon talar till den som lyssnar med uppriktigt hjärta. En låga tänds. En gåva ges till lyssna­ren. En gåva i människans innersta. Trons gåva. ”Tron kommer av hörandet”, säger aposteln. Aposteln säger att denna tro ger ”frid med Gud”. Frid, också i ”corona-tider”. Jesus kallar det en källa med levande vatten. Paulus uttrycker det så: ”Guds kärlek har ingjutits i våra hjärtan genom att han har gett oss den heliga Anden”. Den Ande som ger den oroliga människan frid och visar vä­gen till ett nytt liv.

Hos kvinnan märker vi det av att hon låter sin kruka stå. Hon glömmer sitt ärende och skyn­­dar på lätta fötter och med högburet huvud in i staden för att berätta om den man som ”sagt henne allt”. Hon blir en av kyrkans första mis­sionärer.

Kvinnan förmedlar en första gåva till sina grannar i staden. Men, säger evangelisten, många fler kom­mer till tro genom Jesu egna ord.

För oss är det en diskret antydan om övergången från ordets liturgi till den heliga eukaristin, där Jesus ger sig själv för att käl­lan skall rinna upp i vårt eget innersta.

Amen.

                                                                                                                  pater Ingmar Svanteson