Predikan 3 Påsksöndagen 2022
Apg 5: 27-32, 40b-41; Ps 30: 2, 4-6, 11-12a, 13b; Upp 5: 11-14; Joh 21: 1-19
Att bli tagen i tjänst
Ett varmt och tilldragande ljus lyser över fiskafänget vid Tiberiassjön. Evangelisten Johannes berättar i skenet av det klara morgonljuset.
Petrus och sex andra lärjungar har fiskat hela natten utan att få någonting. När de närmar sig stranden ser de Jesus stå där, men de känner inte igen honom. Han frågar: ”Mina barn, har ni ingen fisk?” Så får de en mild men bestämd befallning: ”Kasta ut nätet på högra sidan om båten, så får ni.” Lärjungarna lyder och nu får de så mycket fisk att de inte kan dra upp nätet i båten. Detta öppnar ögonen, åtminstone på en av dem, den som Jesus älskade. Han säger till Petrus: ”Det är Herren”. Kanske viskar han.
Hur kunde Johannes se? Hur såg han vem som stod på stranden? Det är vår tro att Herren är med sin kyrka alla dagar till tidens slut. Problemet är att vi är skumögda och blinda, att vi inte ser. Hur öppnas våra ögon? Evangeliet berättar, och det berättas för vår skull, för att våra ögon skall öppnas. I ett ögonblicks klarsyn såg Johannes varför de nu fick så riklig fångst. Denna gång hade de kastat ut nätet i lydnad, i lydnad för den befallning de hört. Vad de kämpat med hela natten hade varit egna projekt. ”Jag ger mig ut och fiskar”, hade Petrus sagt och de andra hade följt med. Egna planer, oftast anpassade till denna värld, är tröttande och bär föga eller ingen frukt.
Det är det första svaret på hur våra ögon öppnas. Ögonen öppnas för den som lyder honom som i Johannes Uppenbarelse kallas ”Trovärdig och sann”. Samme Johannes vill i evangeliet lära oss hemligheten med trons lydnad. Petrus gör bara det han lärt sig som fiskare, men nu sker det i lydnad. Man kan alltså arbeta på olika sätt, även om redskapen och arbetet i yttre mening är det samma. Det finns en möda som är fåfäng, också i kyrkan. Det finns en annan möda som bär frukt. Den kallas trons lydnad.
Lydnad är ju sedan länge en misstänkliggjord och ifrågasatt dygd. Vi har sålt den äkta varan för karikatyrerna. Ordet är nästan försvunnet. Vem vill lyda? Den sekulära tanken lockar med friheten att få följa den egna viljan utan något hinder. Frihet kallas det, men förr eller senare upptäcker dock de klarsynta att det är en återvändsgränd. Människan behöver bli lärjunge för att bli riktig människa. Hon upptäcker att den egna viljan kan föra vilse. ”Ske din vilja” lär Jesus sina lärjungar att be. Om dem som går i kloster skriver Benedictus: ”De vill ha en abbot som förestår dem”. De har förstått att egenviljan är hennes största fiende, en riktig slavdrivare. Människan måste befrias. När Benedictus beskriver den broder som lever i lydnad, så är det en befriad människa han beskriver. Befriad från självupptagenhet, ängslighet, lättja, ljumhet och knotande. Befriad till lydnad i den sanne Konungens tjänst, befriad till glädje i ett vidgat hjärta.
Den räddhågade får nybörjarhjälp av Jesu fråga till lärjungarna: ”Mina barn, har ni ingen fisk?” En kärleksfull fråga, inte från en tyrann, utan från en Herre som bryr sig om sina barn. När de kommit upp på stranden inbjuder han dem till måltid, till frukost vid Genesarets sjö: ”Kom och ät”. Den som är fylld av egna projekt och bekymmer, hör inte sådana ord. Man kan läsa evangeliet på olika sätt. Där står mycket om hur vi skall leva och handla. Det kan inspirera och vägleda, men också slå ner modet på oss, eftersom vi aldrig riktigt lyckas. Det viktigaste i evangeliet är inte vad vi skall göra, utan vad Jesus gör, även om det sker genom oss. Vad Petrus och de andra ännu inte hade förstått är Jesu ord: ”Utan mig kan ni ingenting göra.” När vi ser och hör det i evangeliet kan vi också märka frukten i våra egna och i Kyrkans liv, med Johannes lågmälda förklaring: ”Det är Herren”.
För Petrus tog det tid att upptäcka det. Johannes var ju snabbare redan när de sprang till graven. Tre gånger får Petrus frågan om han älskar sin Herre. ”Simon, Johannes son, älskar du mig?” Tre gånger hade han svikit den där gången på översteprästens gård. Efter den tredje frågan blir Petrus bedrövad, men därmed öppnas hans öron för något mera. Jesus vill inte bara förlåta sin lärjunge. Han vill fullborda hans omvändelse och befrielse. Han vill nyskapa honom till den apostel han är utvald att vara. Det är ju inte Petrus som har utvalt Jesus, utan Jesus som har utvalt Petrus. Därför får han sitt uppdrag förnyat: ”Var en herde för mina får”. Petrus kan ge tillbaka vad han själv har tagit emot. Därmed börjar ett nytt kapitel för Petrus. Att arbeta på ett nytt sätt. Han får överlåta rodret åt Herren. I sitt hjärta säger han: ”Ske din vilja, inte min”, för att förhärliga Herren i allt.
Det gör honom också beredd att bli förd dit han själv inte vill. Tidigare, när han var ung, hade han ”spänt bältet om sig och gått vart han själv ville”. Nu skall en annan föra honom, till och med dit han icke vill. Ändå är det inte ett yttre tvång, utan ett kärlekens gensvar. Också när prövningen tycks övergå de egna krafterna. Även när vi utsätts för orättvisor eller får ett till synes omöjligt uppdrag.
Därför är frågan om vi älskar Herren till slut den enda viktiga frågan. Det som efterfrågas är inte om vi lyckas, inte ens med kyrkliga eller moraliska ambitioner. ”Vid vårt livs afton skall vi dömas efter kärleken” säger Johannes av Korset. Där ligger den stora befrielsen. I kärleken till Jesus ges både skydd och iver, både skydd mot anfäktelser och förnyad iver att skynda vidare. Allt är samlat i Jesu fråga: ”Älskar du mig?” Också svaret är nåd, ”Herre du vet allt; du vet att jag har dig kär”. Den goda ivern är ett verk av Herrens Ande hos den som ingenting föredrar framför kärleken till Kristus.
Med Johannes hjälp kan vi upptäcka vem det är som varje morgon och i varje situation står på stranden och frågar efter vårt gensvar. För att befria mig från blindhet och ta mig i sin tjänst.
Patriarken Jakob uttryckte det så: ”Herren finns verkligen på denna plats, men jag visste det inte”. Den inte helt omvände känner inte lydnadens och ödmjukhetens befriande hemlighet. Han är ännu inte ”fattig i anden”. Egenviljan är ännu inte död.
Johannes, den lärjunge som Jesus älskade, öppnar våra sinnen så att vi hör och ser. Hans ord är lågmälda men fyllda av kraft: ”Det är Herren”, den Uppståndne och hans Livgivande Ande.
Amen.
pater Ingmar Svanteson
