Predikan 29 söndagen ”under året” 2018

Jes 53:10-11 Hebr 4:14-16 Mark 10:35-45

Allt är sammanfattat i honom, allt i himlen och på jorden

Låt oss tar vår tillflykt till ett ord från den gångna veckans vardagsmässor ur Efesierbre­vet. ”Allt är samman­fattat i honom, allt i himlen och på jorden.” Det är motpolen till det som sliter sönder det mänskliga livet, politiskt, socialt, både det egna livet och det gemensam­ma. Inte heller kyrkan skonas. Man anar en ond makt bakom. Bibeln ger ondskan ett namn, djävulen (grek. diábolos), vilket betyder den som åtskiljer och kastar isär det som Gud har förenat. Därför tar vi vår tillflykt till honom, vår Herre Jesus Kristus, som Gud har sänt för att sam­man­fat­ta allt, försona, förena och förnya allt.

Vi hör det tydligt i dagens läsningar. I evangeliet får Jesus stå ut med de två lärjungar­nas bön om att få de förnämsta platserna i himmelriket. Han undervisar tålmodigt om tjä­nandets och offrets väg, som är hans egen väg. Han har inte kommit för att bli tjänad och upphöjd, utan för att tjäna och ge sitt liv. Så småningom förstod lärjungarna och blev be­redda att följa sin Herre. Johannes var den ende av de tolv som stod vid korset. Jakob blev den första marty­ren ibland dem.

Att de gick tjänandets väg betyder inte att de blev menlösa. Djävulen förvrider tjänande till menlöshet, för att få dem att falla för auktoritära ledare. Han bereder mark för motsat­ser, han söndrar för att härska. Apostlarna var i grunden tjänare, men samti­digt omutliga och starka. De hade lärt det av sin Her­re, som är både ödmjuk och stark, både ett lamm och ett lejon. Hos människor blir ofta mild­heten eftergivet vek, styrkan blir maktutövning för sin egen skull. Hos Jesus är det sammanfattat, försonat och förnyat. Kärleken formas av sanningen och rättvisan glömmer aldrig barmhärtigheten. Apostlarna fick lära det. De måste ibland använda sin auktoritet och sätta kraft bakom or­den, men det betydde inte godtycklig makt, utan var en del av deras uppgift att bevara och tjäna enheten. Det finns en god maktutövning, även om missbruken lockar oss att inte längre tro på bruket. Jesus ägde den goda makten: ”Mig är given all makt i himlen och på jorden”. Den makten använ­de han för att sammanfatta, försona och förnya allt. Han gjorde det genom att tvätta sina lärjungars fötter, undervisa om sanningen och genom att ge sitt liv på korset.

Ännu tydligare ser vi det i andra läsningen ur Hebreerbrevet. Där talas både om en mäk­­tig överstepräst och om en som känner våra svagheter. Det är samma person! I det mänskliga livet har furs­tar och mäktiga ofta ingen kontakt med vanliga människors villkor. De utöver sin makt från en position som inte vet av rättslöshet och utsatthet. Jesus kände både svaghe­ten och ägde makten. Han var prövad på alla sätt och kan därför känna med oss i våra svagheter. Han gav sitt liv i tjänst och offer för att sammanfatta, försona och för­nya allt.

Brevet uppmanar de troende: Låt oss hålla fast vid vår bekännelse! Det är bekännel­sen till vår överstepräst Jesus Kristus. Det gamla förbundets överstepräster gick en gång om året in i templets innersta rum, det allraheligas­te, för att stänka blod på arken, som stod där överskuggad av kerubernas vingar. Som en med­lare mellan Gud och folket bar präs­ten fram offer för egna och för folkets synder. Nu på­minner brevet sina kristna läsare att detta har fullbordats av Je­sus, som är den fullkomlige medlaren mellan Gud och männi­skor, eftersom han är både Gud och människa. Han har burit fram, inte offer av kalvar och bockar, utan sitt eget liv. Genom sin uppståndelse och himmelsfärd har han stigit upp ge­nom him­larna, ända in i det allra­he­ligaste, ända fram till Guds tron. I evangeliet hörde vi att Människosonen har kom­mit för att ge sitt liv till ”lö­sen för många”. Slavar och krigsfångar kunde köpas fria, de köptes fria för en lösensum­ma. Jesus köper människan fri och betalar med priset av sitt eget blod. Människan friköps från slaveriet un­der syndens och dödens herravälde. ”Ni är köpta och betalning är given”, utbrister aposteln. Tron gör män­niskan delaktig av denna gåva. Det är den bekännelse vi håller fast vid, när ond­skan kastar män­ni­skan mellan högmod och förtvivlan.

Författaren berättar vidare. ”Vi har inte en överstepräst som är oförmögen att känna med oss i våra svagheter, utan en som har prövats på alla sätt och varit som vi men utan synd.” Gud har empati med vår svaghet. Empati är långt mer än en känsla. Empati betyder att ”lida med” den som lider och som frestas av förtvivlan. Därför blev han själv ett barn, helt beroende av andra. Som vuxen kunde han gråta, bli trött eller upprörd. Han suckade över sina lärjungars barnsliga lust att sitta främst. Han förmanade dem när de lockades av fanatisk lust att låta eld drabba de ogudaktiga. Han frestades av djävulen att svika sitt upp­drag, men han föll inte i synd. Han svek inte. Om han hade gjort det, hade han heller inte kunnat hjälpa oss. En läkare som själv är sjuk kan inte bota. En blind kan inte leda en blind. Den gudomlige läkaren är, mänskligt uttryckt, både empatisk och professionell.

Författaren ger sin andra förmaning. ”Låt oss därför frimodigt träda fram till nådens tron för att få förbarmande och nåd i den stund då vi behöver hjälp”. Där, vid nådens tron, hos Jesus, finner den troende källan till frimodighet och kraft. Den ödmjuke ber om nåd och frimodig­het hos den som är både barmhärtig och stark. Det är vad martyrerna gjorde för att övervinna sin rädsla. Ju svagare människan är desto mera behöver hon be. Inte för att vara from, men för att inte svika. Vid den tronen sker mi­raklet. Kristi offer visar sig vara en källa till frimodighet. Där förvand­las den räddhåga­de till martyr, det betyder vittne, vittne om Kristi kraft och seger. Där rinner nådens kraft in i bedjarens svaghet och fienden får stå med skam.

Den ödmjuke får nåd ”i den stund då han behöver hjälp”. När den stunden är inne be­stämmer hon inte själv. Ibland kan det krävas lång tid och uthållig bön. Men vår Herre kän­ner de sina bättre än de känner sig själva. Han vet när vi ”behöver” hjälp. Han sviker inte. Inte heller sviker hans moder Maria med sin förbön.

Då förstår vi att ödmjukhet inte är en lyx, utan en nödvändighet för att inte förtvivla. På den ödmjuke biter till slut inga angrepp. Han härdar ut med sin be­svärliga nästa. Han grå­ter mera över sin egen själviskhet än över världens och kyrkans synder. Ond­skans andemakter har ingen makt över den ödmjuke.

Låt oss hålla fast vid vår bekännelse. Låt oss hålla fast vid och bekänna den katolska tron – inte som ett examensprov för de duktiga, utan för att vi behöver den. Det är vår orubbliga tro att allt är sammanfat­tat, försonat och förnyat i Jesus Kristus. Det är det första.

Det andra är att frimodigt träda fram till nådens tron för att få förbarmande och nåd i den stund då vi behöver hjälp.

Det gör vi nu när vi bekänner tron, förenar våra liv med hans eviga offer och träder fram för att få del av lösensumman, hans kropp och blod, i den allraheligaste eukaristin.

Amen.

                                                                                          pater Ingmar Svanteson