Predikan. 28 söndagen under året 2013
2 Kung 5:14-17; 2 Tim 2:8-13; Luk 17:11-19
Är vi trolösa, förblir han trogen
Det är inte svårt att föreställa sig den händelse vi hört i evangeliet. Jesus är på vandring mot Jerusalem och kommer in i en by. Där möts han av tio spetälska. Spetälska var, innan man fick bukt med den, en fasansfull sjukdom och de som drabbats av den levde utanför samhället och den mänskliga gemenskapen. De fick inte närma sig någon människa utan att ropa ”oren, oren”. Därför stannar de på avstånd från Jesus och ropar: ”Jesus, mästare, förbarma dig över oss!” De måste ha haft någon slags tro på Jesus. Kanske hade de hört om de underverk han hade utfört. Jesus uppmanar dem att gå och visa upp sig för prästerna, som enligt Mose lag hade uppgiften att kontrollera och bekräfta när någon hade blivit frisk. Sedan berättar evangelisten kort och nyktert: ”Medan de var på väg dit blev de rena”.
Sedan delar sig gruppen av de tio. Nio försvinner ur blickfältet och vi hör inte mer om dem. Sannolikt återvände de till sina familjer i glädje över att de blivit friska. Endast en av de tio vänder tillbaka till Jesus. Han prisar Gud med hög röst, kastar sig med ansiktet mot marken för Jesu fötter och tackar honom. Så tillägger evangelisten: ”Han var en samarier”. Samarierna hade en blandreligion och föraktades av de rättrogna judarna. Men nu är det en samarier som återvänder till Jesus. Det är samma mönster som när Jesus låter en samarier (den barmhärtige samariten) ta sig an den nödställde vid vägkanten, medan prästen och leviten går förbi. Mönstret tycks upprepa sig ständigt. De som står närmast och borde veta bäst är blinda. Paulus frågar vem som kallas – inte de visa, starka och mäktiga, utan syndare, svaga och de som är som barn.
Vi förstår Jesu fråga: ”Blev inte alla tio rena? Var är de nio andra? Är det bara den här främlingen som har vänt tillbaka för att ge Gud ära?”
Till slut vänder han sig till samariern och säger: ”Stig upp och gå. Din tro har hjälpt dig”. Han ger honom inte komplimanger för att han visar tacksamhet. Det är ingen belöning för gott uppförande. Han säger att hans tro har hjälpt honom. I första läsningen hör vi om en arameisk officer, Naaman, som botas genom att följa profeten Elishas maning att doppa sig sju gånger i Jordan. Han kommer till tro på Israels Gud och vill i fortsättningen endast tillbe den Herre som botat honom.
Hade inte de andra nio någon tro? De vände sig alla till Jesus i sin nöd. Alla lydde uppmaningen att gå och visa sig för prästen. Någon slags tro måste de ha haft, men de måste ha sett Jesus främst som en undergörare. När de fått sin hälsa var de inte intresserade av honom själv. De sökte hjälp i den kroppsliga nöden, men frågade inte efter mera.
De nio påminner om dem som Jesus en gång mättade i öknen och sedan ville göra honom till ”brödkonung”. Till dessa säger Jesus: ”Ni söker mig därför att ni åt av bröden och blev mätta. Arbeta inte för den föda som är förgänglig utan för den föda som består och skänker evigt liv och som Människosonen skall ge er.” De vill ha bröd, de nio vill bli botade, men efter evigt bröd och andlig hälsa frågar de inte. Det är kyrkans ständiga dilemma. Hon vill i Jesu efterföljd både ge bröd och bygga sjukhus, men hennes största gåva – tron – hur många frågar efter den? Bara till samariern säger Jesus: ”Din tro har hjälpt dig”. Vi kan tycka att de nio handlade otacksamt och dåraktigt, men ofta gör vi som de. Våra motiv för att bli kristna eller t.o.m. att gå i kloster är ofta blandade. Vi märker det ofta först senare i det kristna livet.
Inte minst när vi prövas och tron kräver mod och uthållighet. Vi hörde om det i andra läsningen. Paulus sitter i fängelse, men vittnar om tron på Kristi uppståndelse från de döda. Han har en kraft som är starkare än fängelsets murar. Han lever i hoppet om att få uppstå med Kristus. Det är det evangelium han förkunnar, med ord som inte kan fängslas. Han uthärdar allt för sina trosbröders skull. Också det är en gåva vi får genom tron, styrka och mod av dem som uthärdat motstånd och lidanden. Dessa helgons liv kommer oss andra till del när vi ber om deras förbön och stöd. ”Härdar vi ut, skall vi också härska med Kristus”, säger han. Vi är inte ensamma när vi prövas. Vi har stöd och hjälp av alla de heliga. Prövningen är en hjälp för att vårt själviska jag skall dö och ett nytt liv växa fram. ”Har vi dött med honom, skall vi också leva med honom”.
Ändå har vi ett eget personligt ansvar. Aposteln säger bistert: ”Förnekar vi honom, skall han förneka oss”. Evangeliet om de tio spetälska pågår ständigt. Också bland dem som med munnen bekänner sin kristna tro. Tron blir svag eller vacklande när lärjungen börjar tänka på gåvorna så att hon glömmer Givaren. När sinnet fördunklas av synd och världsliga bekymmer. Kanske ropar man om förbarmande, men är rädd att ”visa sig för prästerna”, som har fått det hisnande uppdraget att både smörja kroppen med de sjukas sakrament och att befria från syndens spetälska i försoningens sakrament. Hur skall vi annars kunna, som aposteln säger, ”härda ut för att också få härska med honom”, härska i glädje som Guds förlåtna och älskade söner och döttrar?
Och så tillfogar han ett märkligt ord: ”är vi trolösa, förblir han ändå trogen, för han kan inte förneka sig själv”. Kristus är till sitt väsen trofast. Fienden, däremot, är en bedragare. Först viskar han att det inte är så allvarligt med synden. När vi fallit för den, ändrar han politik och säger att nu är det hopplöst. I båda fallen ljuger han. Men Jesus är trofast: ”Om vi bekänner våra synder är han trofast och rättfärdig, så att han förlåter oss synderna och renar oss från all orättfärdighet”.
Det är inte av småaktighet som Jesus frågar: Var är de nio? Bakom sorgen hör vi den gode herdens omsorg och kärlek. Av kärlek botar han alla de tio. Det är med samma kärlek som han frågar efter de nio. För att förvandla hela vårt liv till tacksägelse. En tacksägelse som vi nu firar i trons sakrament, den heliga eukaristin.
Amen.
pater Ingmar Svanteson
