Predikan 27 söndagen under året 2022

Hab 1: 2-3; 2: 2-4 2; Ps 95: 1-2, 6-9; Tim 1: 6-8, 13-14; Luk 17: 5-10

Tjänandets grund och glädje

Jesu beskrivning av tjänarens villkor är idag svårsmälta. Men på Jesu tid var hans ord inte förvånande. En an­ställd tjänare förväntades göra i ord­ning ma­ten för sin her­re, innan han själv fick äta. Tjänaren kunde inte ens förvänta sig tack för det. Det hör­de till hans tjänst. Idag kol­li­de­rar en sådan ordning med idealet av den fria och obero­ende män­ni­skan som helst inte skall be­höva stå under nå­gon. Men den största skill­na­den mel­lan arbetsvillkor då och nu ligger i hur man tänker om över- och underord­ning respektive jämlikhet. I praktiken måste ju al­la an­ställda också idag följa en given ar­betsbeskrivning, under en chef. Nu handlar inte Jesu ord om hur det skall gå till på arbetsplat­sen. De handlar om det kristna lärjungaskapet som tjänande. Men vi skall se att det har spritt sig också ut i samhället.

    För att komma rätt måste vi börja med Jesus själv. Vi minns hur han vid den sista måltiden tvättade lärjungarnas fötter. Det var en symbolhandling för hela hans liv, med kul­men i hans lidande, död och uppståndelse. Han renar och be­friar sina lär­jung­­ar från synden och tar dem sedan i sin tjänst. Efter att ha tvättat deras fötter säger han: ”Ni skall gö­ra som jag har gjort med er. En tjäna­re är inte förmer än sin herre.” Att va­ra lär­junge är att gå i tjänst hos den san­ne Konungen Jesus Kristus, säger Benedictus. Motsatsen är att bara tjäna och lyda sig själv. Att vara kristen är inte bara att tro på Jesus. Lärjungen har gått i tjänst hos den Herre han tror på.

    Tjänsten klargör människans grundläggande villkor i tillvaron. Hon förstår vad hen­­nes uppgift är i livet, att tjäna Gud och sin nästa. ”Bär varandras bördor så uppfyl­ler ni Kristi lag”, säger aposteln. Genom tron och dopet blir lärjungarna lem­­­mar i Kristi kropp, där varje lem är till för att tjäna de andra lemmarna. ”Tjäna varandra i kärlek”, säger Be­ne­dictus.

    Det är något vida större än det sekulära projektet, där målet är att ”förverkliga och tjäna sig själv”. Tanken är lockande, men den oberoende indi­vidua­listen lever på en illusorisk lögn. Ofta slutar det i ensam­het, i värsta fall evig ensamhet. Biskop Erik Var­den från Trondheim, som i förra veckan höll föredrag för stiftets präster, talade i förbifarten om helvetet som en tillvaro där ingen längre ser någon annan människas ansikte. De fördömda har låst fast sig i evig ensamhet.

    Individualismen har på många sätt sipp­rat in bland de tro­ende. Men det tycks alltid finnas några som förstår att vi är till för varandra. Många har med förundran följt drott­ning Elisabeths begravning i Eng­land. Hennes långa liv som drott­ning såg hon som en tjänst, en tjänst för hela folket. Hon fullgjorde den inte bara med osviklig trohet, utan också med glädje, trots alla svårigheter. Och hon vittnade tydligt om sin kristna tro. Några av dem vi kallar makthavare bär titeln minister, vilket bety­der tjänare, tjä­nare åt det gemensamma goda. Åtminstone när titeln togs i bruk måste man ha vetat vad det innebar. Det gäller inte bara drott­ningar och ministrar. Kanske har vi mött män­niskor som med ett gammalt ord kan kal­las för­nöj­samma. De är inte bittra och besvikna över livet, utan tacksamma, trots att de ofta fått slita hårt i livet. De har för­stått och bejakat att livet är en tjänst.

    Allra tydligast ser vi det hos hel­gonen, som gav sina liv i tjänst åt Gud och sin näs­ta, och som gjorde det med glädje, även när det var mödosamt och såg hopplöst ut. I veckan skall vi fira den helige Fran­ciskus. Han tjänade de fattiga, men inte som en dyster plikt, utan med glädje. Något lyser fram hos den som bejakat sitt liv som en tjänst. Franciskus hade lärt sig det hos Jesus, som själv gjorde sig till män­­niskans tjäna­re. ”Han ägde Guds gestalt”, säger aposteln, ”men antog en tjäna­res gestalt då han blev som en av oss”. När han tvättat sina lärjungars fötter säger han till dem: ”Vet ni detta är ni saliga om ni också handlar så.”

    Idag är det inte bara söndag utan också skyddsänglarnas dag. I Svenska alma­nac­­­kan står det Den helige Mikaels dag som vi firade i torsdags. Kyrkans tro säger oss att varje människa har en skyddsängel med uppgift att skyd­­da och bevara henne på vägen till målet. Profeten vet: ”Her­ren skall ge sina änglar befallning att bevara dig på alla dina vä­gar.” Det är Gud som befaller, men änglarna lyder ”så snart de hört hans befallning”. Änglar har förnuft och fri vil­ja, men de utför sin tjänst inte bara i tro­het, utan också med glädje. När de sörjer beror det på att vi glöm­mer dem eller väg­rar att följa deras vägledning, som vi känner av i samve­tet. Att nonchalera sin skydds­ängel betyder på sikt att inte längre följa Kris­tus.

    Det kan ske på många sätt. När människan kräver tack och erkännande, har hon glömt sin förebild och mästare. Barn be­höver uppmuntran och bekräftelse. Men många bär långt in i vuxen ålder med sig ett till synes omättligt behov av bekräftel­se och uppskattning. Tjänsten utförs kanske, men ofta under knotande, surhet och självömkan. Det är att beröva sig den glädje som tjänandet innebär, ef­tersom detta mot­svarar människans sanna natur. Lärjung­en är kallad att växa till full mognad.

    Ändå är det ingen moralisk stålman som efterfrågas, utan en som lever av tro. Lärjungarna bad: ”Ge oss större tro!” Vi hörde det redan hos profeten. ”Den rättfär­dige skall leva genom sin tro.” Kristus har tvättat hela mig i dopets bad. Var­je gång jag faller i synd står han beredd att på nytt böja sig ner och tvätta mina smutsiga fötter genom att förlåta mig, om och om och om igen. Så länge jag ber om det och så länge jag vill växa. Det kostar att växa, men är en tillväxt i glädje.

    Paulus säger till sin lärjunge Timotheos: ”Gud har inte gett oss mod­lös­hetens an­de, utan kraftens, kärlekens och själv­besinningens.” Han uppmanar sin lärjunge att ”lida för evangeliet”, men ”med kraften från Gud”. Det är vad martyrerna gjorde och gör, men det gäller också vardagens större och mindre förtretligheter.

    Ingenting kan egentligen slå ner modet på den som bejakat sitt liv som tjänare. Det han uträt­tar eller utsätts för gör honom varken uppblåst eller nedslagen. Benedic­tus tillämpar dagens evangelium när han uppmanar munken att vara nöjd, också med det som i förstone verkar uselt och vär­­delöst. En väg öppnar sig till allt djupare gläd­je.

    Slutbönen i denna mäs­sa talar om en ljuvlig kalk och om näring för den inre männi­skan. Kristus berusar oss med sitt eget blod. Han låter oss dricka ur glädjens över­flödande bägare. Kristus betjänar oss genom att gjuta sin egen kärlek i våra kal­la, tröga och bedrövade hjärtan. Han gör oss till medar­be­tare i sitt befrielseverk och ger oss därmed glädjen tillbaka, tecknet på män­­ni­skans höga värdig­het som Guds och Kristi tjä­nare. I hoppet om att änglarna en gång skall föra oss till Abrahams skö­te, så att vi helt kan instämma i änglarnas jubel och eviga tillbedjan.

    Lovad vare Herren som ger oss glädjen åter genom att göra oss till sina och vår näs­­tas tjänare.

    Amen.

                                                                                                                pater Ingmar Svanteson