Predikan 27 söndagen under året 2021
1 Mos 2: 18-24; Ps 128; Heb 2: 9-11; Mark 10: 2-16
Äktenskapet – ett glädjens och enhetens tecken
I moderna almanackor kan man ibland finna korta visdomsord, avsedda för eftertanke. Så också i ”Katolsk Kalender”. För denna vecka kan man läsa en vers hämtad från Andra Vatikankonciliet: ”Föreningen mellan man och kvinna är den primära formen av mänsklig gemenskap. Utifrån det djupaste i sin natur är människan nämligen en socialt inriktad varelse, och utan att stå i relationer kan hon varken leva eller utveckla sina anlag”.[1] Vi hörde samma sanning i första läsningen där Gud säger: ”Det är inte bra att mannen/människan är ensam”. Människan är en gemenskapsvarelse och detta avspeglas i äktenskapet och dess förening mellan man och kvinna.
Utan denna bakgrund är det lätt att förstå Jesu ord om äktenskap och skilsmässa som bara en sträng lag. Bakgrunden ändrar inte Jesu ord om äktenskapets oupplöslighet, men vi anar hans kärleksfulla avsikt och omsorg. Han har kommit för att återupprätta den trasiga skapelsen. Han vill öppna våra ögon för äktenskapets skönhet och gåva. Vår påve Franciskus säger att familjen är Guds vackraste skapelse. Han har ju skapat allt med ”vishet och kärlek”. Det behöver inte vara ett fullkomligt äktenskap. Skönheten finns där under ytan, också där vi mest ser avigsidor. Äktenskapet är ett tecken för hela kyrkan, ett enhetens, kärlekens och glädjens tecken. Äktenskapet har ”en egen nådegåva inom Guds folk”, säger fäderna på konciliet.
Ursprunget hörde vi i första läsningen om hur allting skapades i begynnelsen. Gud låter människan namnge alla djur. De är skapade som en gåva till människan. Men djur och natur räcker inte för människan. Adam behövde ”någon som kunde vara honom till hjälp”. Det betyder inte ’hjälpreda’. På latin heter det: någon ”som är lik honom”. Människan lär känna sig själv genom ett ”du”. Först genom den andre kan hon upptäcka sig själv och sin egen hemlighet, att hon är skapad till Guds avbild. Den sanne Guden är Den Trefaldige, Fadern, Sonen och Anden. Fadern ger sitt liv åt Sonen, som ger sitt liv tillbaka till Fadern. Det sker genom Anden som är kärleken. Guds tanke med människan fullbordas när kvinnan skapas. I denna ömsesidighet återspeglas Guds egen skönhet, det bibeln kallar hans härlighet. Båda makarna är kallade att utge sig för den andre och därmed återspegla Guds innersta. Påven Johannes Paulus II säger att också mannens och kvinnans kroppar avslöjar livets mening: ”Kroppen uttrycker kärleken genom vilken människan blir till gåva för den andre, vilket är uppfyllelsen av livets djupaste mening”.
När mannen led av sin ensamhet kunde man ju väntat sig att Gud skulle skapat en man till, en medbroder och partner vid hans sida. Men, och däri ligger hemligheten, den jämlika ”hjälpen” är samtidigt olik. Avsikten är att skapa enhet. ”Så är de inte längre två, utan ett kött.” De två kompletterar varandra. Olikheten är given för enhetens, kärlekens och glädjens skull. Därför kan en kyrkofader (Chrysostomos) formligen förbanna försöken att upphäva skillnaden mellan man och kvinna. Det som står på spel, då som nu, är kärleken och enheten, den enhet som förutsätter olikhet för att makarna skall bli medskapare till något nytt. Det är denna skapelsegivna goda ordning som ifrågasätts och indirekt hotas, när man försöker jämställa homosexuella parförhållanden med äktenskap. Det behövs en man och en kvinna – varje barn vet det – som redskap för det nya som ingår i Guds plan. Mannens och kvinnans olikhet bär på en hemlighet, fröet till inbördes enhet och till något nytt.
Men kyrkofäderna ser i detta dessutom en antydan om något ännu större. Gud låter en tung sömn falla över Adam. Den första operationen under narkos? Ur mannens sida skapas kvinnan. Däri ser de en skimrande profetia om det som hände på Golgota kors. Sedan dödens sömn fallit över Jesus rinner blod och vatten fram ur hans genomborrade sida. Det är Kyrkans födelse, hon som växer till genom vattnets och blodets sakrament. Genom dop och eukaristi blir hon moder till många barn.
Äktenskapet blir därmed en bild för enheten och kärleken mellan Kristus och hans brud, Kyrkan. En båge slås från skapelsens begynnelse till dess fullbordan, tecknad i Bibelns sista bok. I mänsklighetens slutkapitel ser vi bilden av det slaktade Lammets bröllop med sin brud. Himlen liknas vid ett bröllop! Därmed blir äktenskapet en bild, inte bara för den återupprättade skapelsen, utan också för himmelriket. Inför Jesus, det kosmiska Lammet, blir alla människor Kristi brud. Inför Gud blir både män och kvinnor feminina.
I varje äktenskap finns detta, ofta fördolt. Men det finns där, ty Gud har sammanfogat dem, med kraften i sin kärlek. Kyrkan kallar det ett sakrament. Äktenskapet är inte bara en ”världslig” sak, som Martin Luther menade. Makarnas kallelse är att låta det nya växa fram. I vardagens omsorger. I ömsesidig förlåtelse. I varje gest och handling av respekt, fantasi, ömsinthet och kärlek. I varje försök att börja på nytt. Och, tro mig, vi som inte är gifta gläder oss. Skatten finns där och den skymtar fram när ni minst anar det.
Den finns där också i det äktenskap som lett till separation och skilsmässa i civilrättslig mening. De som håller fast vid äktenskapets sakramentala oupplöslighet och avstår från att ingå en ny relation utgör ett tecken som väcker respekt, hopp och glädje. De har en särskild och ofta svår kallelse att dela Kristi lidande, för hans kropp, som är kyrkan. För dessa bör vi be särskilt.
När Kristus säger att skilsmässa och omgifte är äktenskapsbrott, när han utesluter den möjlighet som Mose gav, så betyder det inte att han går emot Mose lag, vilket var vad fariséerna ville få honom att göra med sin fråga. I stället fullbordar, upprättar och nyskapar han den ursprungliga meningen med äktenskapet. Hans ord kan låta stränga och mera krävande än Mose lag. Men orsaken ligger i honom själv, att han genom sin död och uppståndelse är början till en ny skapelse. Som vi hörde i andra läsningen: ”Genom Guds nåd skulle det komma alla till godo att han fick möta döden”. Det kommer alla ”till godo” när makarna håller ut i sitt äktenskap. Det förrädiska talet om ”lyckliga” skilsmässor är förödande.
När kyrkan vittnar om och försvarar äktenskapets oupplöslighet är det inte främst en lag hon försvarar, utan tron, tron på nåden, på den oupplösliga enheten mellan Kristus och hans brud, Kyrkan. Gud har själv i Kristus fogat samman oss med sig. Han har gjort det genom sitt lidande och sin död. Det är den tron vi lever av och vittnar om, antingen det är celibatären som härdar ut med sin egen svaghet och sina medsyskons brister i klostret, eller det är makarna som håller fast vid sitt äktenskap. Människans otrohet kan inte göra hans trofasthet om intet. Idag ber vi särskilt för familj och äktenskap.
Det är Kristi trofasta kärlek till sin brud, den heliga kyrkan, som återställs i oss genom botens sakrament. Det är hans kärlek som förnyas och får näring genom den heliga eukaristin, försmaken till den stora bröllopsmåltiden.
Amen.
pater Ingmar Svanteson
[1] Kyrkan i världen av idag, Gaudium et spes, 12.
