Predikan. 27 söndagen under året 2014

Jes 5:1-7; Fil 4:6-9; Matt 21:33-43

Våra tankar och våra änglar

Varifrån kommer våra tankar? Vad får människan att tänka som hon gör? – De flesta tankar får vi genom sinnesintrycken, genom något vi sett, läst eller hört. Vi bearbetar och tänker på det som kommit i vår väg eller på det som vi själva har valt att utsätta oss för. Vi lä­ser Guds ord och firar mässa för att få material för goda tankar. Tankarna är uttryck för män­niskans förunder­liga ska­pel­se, hennes förmåga att bearbeta och förstå. – Men så mär­ker vi att också annat kan blanda sig i leken, något som vi egentligen inte vill ha där – on­da tankar. Avundsjuka och självömkande tankar, döman­de och hatiska, missmodiga och bitt­ra, självgoda och högmodiga tankar. Var kommer de ifrån? De är något främman­de och plågsamt. Ingen förnuftig människa vill egentligen hysa sådana tankar.

Vi hörde i evangeliet hur arrendatorerna planerade att döda jordägarens son. ”Kom, så dödar vi honom och får hans arv.” Vi hör om bestia­liska mord och övergrepp, bedrägeri och svek, både nära och fjärran. Bakom onda hand­lingar ligger tankar, onda tankar. Vari­från kommer de, även om de inte leder till handling? Det kan för en lärjunge krävas både kamp och mycket bön för att bli kvitt dem. En kamp mellan goda och on­da tankar. Om denna kamp finns i människans hjärta, kan den då inte finnas också på ett större och mera omfattande plan? Flera kyrkofäder har kallat människan för ett mikrokosmos av hela uni­versum.

Människans tankar liknar änglarna. Människan har inte bara en kropp. Hon är både kropp och an­de. Skapelsen är inte bara det vi ser, inte bara det fysiska och materiella. Gud skapade ”allt, både synligt och osynligt”, som vi snart skall bekänna i trosbekännelsen. Den osynliga skapelsen är änglarna. De kan liknas vid ”universums tankar”.

I den sven­ska almanackan är det idag Den helige Mikaels dag. Under den gångna veckan (29/9) firade vi de tre ärkeänglarna Mikael, Gabriel och Rafael. I torsdags firade vi dessutom Skyddsänglarna.

nglarna är andliga varelser, lika osyn­liga som människans tankar, men inte mindre verkliga. Änglarna är personliga och odödliga väsen, utrustade med förnuft och fri vilja. Ordet ängel bety­der sän­debud och beror på att de ofta sänds på uppdrag. Till sitt väsen är de andar.

Precis som människan också kan ha onda tankar, så finns det också onda änglar i tillvaron. Några änglar har avfallit från Gud, anförda av Lucifer, djävulen. Bibeln kallar dem demoner, onda makter, som frestar, ockuperar och förför människan. De onda handlingar vi hör om är yttringar av den kosmiska strid som pågår i andevärlden mellan Mikael och djävulen. Bibelns sista bok berättar hur djävulen kastades ner till jorden. Det är denna and­liga strid som ligger bakom och eldar på alla strider på jorden.

För många låter detta som myter från en gången tid. Men – när det onda trium­ferar på ett sätt som trotsar allt förnuft, hur ser då en ”förnuftig” förkla­ring ut? Kan någon förstå hur en människa inför kameran kan skära halsen av sin nästa, i Guds namn? Är det mind­re förnuftigt att tro att andliga makter ligger bakom? Alternativet vore att vi kallade dessa bödlar rakt av för onda. Det vore värre, och strider mot kristen tro. Det är skillnad på att vara förförd och att vara ond. Vi märker det i de tankar, som vi inte vill tänka, men som än­då kan förföra oss. De är oss i grunden främmande, de berövar oss friden. Där ställs män­niskan inför valet. Vår påve Franciskus säger: om vi inte kämpar, så beseg­ras vi. Han upp­manar oss att vända oss till ärkeängeln Mikael: ”Helige är­keängel Mikael, försvara oss i kampen. Var vårt skydd mot djävulens ondska och lockel­ser. Styrk oss i frestelsens och modlöshetens stund. Strid för alla förföljdas och förtrampa­des rätt”.

Framför allt ger påven oss mod. Änglarna är nämligen starkare än demonerna, och flera. När profeten Elishas tjänare en gång såg hur de var om­ringade av en stor fientlig truppstyrka blev han förskräckt. Då sade Elisha: ”Var inte rädd. Det är fler på vår sida än på deras.” Så bad han Herren öppna sin tjänares ögon och då såg han och fick nytt mod. (2 Kung 6:16-17)

De första munkarna såg sin kallelse i detta ljus. När de kämpade mot de onda tankar­na för att uppnå och bevara hjärtats renhet, visste de att det också var en tjänst för andra, för hela Kyrkan. Också deras er­faren­heter är märkligt allmängiltiga. De som nått längst i kampen levde i dagligt umgänge med änglarna.

Varje människa har en skyddsängel, en personlig livvakt. Från födelsen till döden följs hon av sin skydds­ängel. Och det gör skill­nad om man tror på änglar eller på turen. Att tro på turen/slumpen ger ingen trygghet. Det bety­der inte att människan befrias från eget an­svar. Att lyssna på sitt samve­te är att låta skyddsängeln styra. Påven uppmanar oss att säga ’god mor­gon’ till skydds­ängeln och tacka honom på kvällen. I To­bits bok läser vi hur To­bias leddes av en ängel på ett uppdrag han fick. Äng­eln Rafael uppträdde i ges­talt av en människa, men det var en tillfäl­lig förklädnad. I bibeln uppträder änglarna ofta i synlig ges­talt, men de är helt andliga. Som våra tankar.

Den heliga mässan är ett koncentrat av hela tillvaron. Änglarna är med från början till slut. Redan i syndabekännelsen ber vi ”Guds änglar och helgon” att be för oss om synder­nas förlåtelse. De gläder sig över varje syndare som vänder om. Men sörjer ock­så över varje synd som begås. Änglarna är mycket klarsynta. De ger akt på både onda och goda. Inte för att kontrollera oss, utan för att hjälpa oss att ständigt leva i Guds närvaro.

När församlingen har bekänt sin synd sjunger änglarna sin lovsång, ”Ära i höjden åt Gud”, som den första julnatten. Det var änglar som förkunnade att Frälsaren hade fötts till jorden. Då var de verkligen sändebud. Precis som de förkunnade Kristi uppståndelse för kvinnorna vid den tomma graven. Vid alla viktiga händelser i Jesu liv är änglarna med, fö­delsen, frestelsen i öknen och prövningen i Getsemane. De skall också vara med då Kris­tus återkommer och de skall vid domen skilja de goda från de onda.

De goda änglarna är Guds och Kristi tjänare. Ängladyrkan som ersättning för ett kristet liv leder fel. Redan Paulus varnar för det. Änglarna ”uträttar Guds befallning, så snart de hör ljudet av hans befallning”. Det var den­na öd­mjuka lydnad som djävulen inte ville finna sig i. Han sade: ”Jag vill stiga upp över mol­nens höjder, göra mig lik den Högste”. Därför pågår kampen mellan ho­nom och ärkeängeln Mikael, mellan demoner och änglar. Änglar­na stöder och skyddar människan så att ”tankarna finner skydd i Kristus Je­sus”, som Pau­lus säger i andra läsningen..

Men änglarna är inte bara föredömen i kampen. De är också försångare i lovsång och tillbedjan. I varje eukaristi instämmer vi med våra röster i änglarnas ständiga Helig inför den gudomliga tronen. När offret bärs fram ber kyrkan i en av de eukaristiska bönerna: ”Sänd din ängel att bära fram detta offer på ditt altare i him­melen inför din Gudoms härlig­het”.

Kommunionen, Kristi kropp och blod, har många namn. Ett av dem är ”änglarnas bröd”, ”panis angelicus”. Det bröd som änglarna får del av, eftersom de ständigt mättas av hans ansiktes åsyn.

När den kristne bärs till graven så sjunger kyrkan: ”In i Guds paradis må änglarna föra dig…”. Bönen till skyddsängeln avslutas så: ”Du som blivit satt att vaka över mitt liv, hjälp mig fram till Guds rike, där jag med dig får sjunga inför den Allrahögste.”

Här på jorden behöver vi ständigt änglarnas hjälp. De är vårt skydd i all fara. ”De skall bära dig på händerna, så att du inte stöter din fot mot någon sten”. Den helige Bernhard säger: ”Även om det är Gud som ger befallningen, bör vi inte vara otacksamma mot dem som lydde”. Vårt språk ”minns” det när vi säger vi ju till den människa som varit till hjälp: ”Du är en ängel”.

Låt oss förnya vår tro på änglarna. De vill väcka vördnad, hängivenhet och förtröstan.

Låt oss nu bekänna vår tro på änglarna, instämma i deras lovsång, med bävan ta emot ”änglarnas bröd”, så att de också ger våra tankar skydd i Kristus Jesus, vår Herre.

Amen.

                                                                                                                     pater Ingmar Svanteson