Predikan 26 söndagen under året 2019
Amos 6:1a, 4-7; Ps 146:7-10; 1Tim 6:11-16; Luk 16;19-31
Det allvarliga men goda evangeliet om den rike mannen och Lasaros
Evangeliet om den rike mannen och Lasaros är inte bara allvarligt, det rymer också ett gott budskap. Dessutom är det vackert. Det har lämnat spår i konst och litteratur. Lasaros´ namn hör vi i ordet lasarett. Evangeliet om den rike mannen och Lasaros är en del vår kultur.
Evangeliet målar upp en kontrast mellan den rikes lyx och den fattiges elände. Den rike är klädd i fenicisk purpur och egyptiskt linne, medan den fattige är nästan naken och inte kan värja sig för de halvvilda hundarna. Han kunde inte ens sitta. Han låg vid den rikes port. Inte ens resterna från den rike mannens bord får han äta. Så dör de båda. Detta har de gemensamt. Men efter döden byter de roller. Den rike plågas i dödsriket, medan den fattige av änglarna förs till Abrahams sköte, den högsta lycka en jude kunde tänka sig. Bilden har följt med in i det kristna begravningsritualet. När kistan bärs ut vid en katolsk begravning sjunger vi: ”In i Guds paradis må änglarna föra dig... må du med Lasaros, som här var fattig, få evig himmelsk vila”.
Varför har vi fått detta evangelium? Vad är dess budskap? Ett svar är självklart. För att öppna våra ögon så att vi ser de fattiga och sämst lottade. Det är lätt att blunda. Evangeliet ger en övertydlig bild för att öppna våra ögon.
Men evangeliet är inte bara en moralisk appell. Det märks i samtalet mellan den rike mannen och Abraham. Den rike ber om lite vatten för att få lindring i sina plågor. Vi kan förstå det avvisande svaret. Den rike fick ut sitt goda medan han levde, liksom Lsaros sitt onda. Nu får Lasaros tröst medan den rike plågas. Det är kusligt, men rättvist.
Det är dessutom slutgiltigt. Det finns ett klyfta mellan dödsriket och Abrahams sköte som inte kan passeras i någon riktning. Människan är på väg till något slutgiltigt. Är jag beredd att möta den Gud som skapat mig? Finns någon viktigare fråga? Evigheten avgörs här i tiden. Det är endast här i tiden som människan kan omvända sig. Därför kan den rikes plågor inte jämställas med skärselden, som ju är en reningsort som skall föra vidare till Guds slutliga rike. Men det dödsrike som Lukas målar upp kan inte heller identifieras med helvetet. Den rike ber Abraham att varna hans bröder, “så inte också de kommer detta plågornas ställe”. Det var ju en barmhärtighetsgärning och i helvetet finns ingen barmhärtighet. Detaljerna får inte pressas och förstås bokstavligt. Ett första budskap är entydigt: Det är här i tiden som evigheten avgörs.
”Idag, om ni får höra hans röst, må ni inte förhärda era hjärtan.”
Men berättelsen går ytterligare ett steg. Den rike mannens förslag att hans bröder ska varnas får ett svar av Abraham: ”De har Mose och profeterna. De kan lyssna till dem.” Den rike tror sig veta bättre än Abraham, trots att han infogar ett vördnadsfullt tilltal: ”Nej, fader Abraham, men om någon kommer till dem från de döda omvänder de sig.” Hans argument avslöjar hur han tänker. Hon frågar efter det ovanliga och sensationella, men är döv för sanningen och vill inte lyssna till Guds ord. Den rike mannen var inte bara blind för den fattige Lasaros, han var också döv för Mose och profeterna. Han kunde mycket väl gå i synagogan och offentligt visa sin vördnad för Mose och profeterna. Men han hörde inte, åtminstone inte med hjärtats öra. En av profeterna, Amos, hörde vi i första läsningen. Han ropade ve över dem som hade det makligt på sina soffor och drack vin ur stora skålar, men inte bekymrade sig om folkets skada. Det är främst riktat till dem som har ansvar för förkunnelse och undervisning, men visar att dövhet för vad profeterna sade har ett inre samband med blindhet för de fattiga utanför den egna porten. Paulus kallar ”kärleken till pengar” för ”roten till allt ont”. Motstånd mot Guds ord skapar blindhet för de fattiga, och girighetens last skapar dövhet för Guds ord. Trots sina plågor i dödsriket tror den rike mannen fortfarande mera på ett sensationellt tecken än på Mose och profeterna. Människan bär på ett inre motstånd mot Guds ord. Det är detta motsträviga hjärta som måste botas här i tiden, ty hjärtat tar människan med sig till andra sidan. Och då är det för sent att omvända sig.
Jesus själv talar ofta om dem som kräver tecken. Han säger att de inte ska få något annat tecken än Jona-tecknet, det tecken som är han själv och hans ord. När han i Betania uppväckte sin vän Lasaros ur graven var det förvisso många som kom till tro, men inte alla. Andra fattade beslutet att röja både Jesus och Lasaros ur vägen. Redan Origenes frågar sig om det inte är därför tiggaren i vår berättelse bär namnet Lasaros.
Här går skillnaden mellan tron och otron i dagen. Otron söker tecken och bevis, men bär på ett inre motstånd mot de tecken som Gud ger, det Abraham kallade ”Mose och profeterna”. En gång frågade man Jesus vad man skulle göra för att utföra Guds verk och han svarar: ”Detta är Guds verk, att ni tror på honom som han har sänt.” Människan behöver inte fara upp till himlen eller ner i avgrunden för att hitta sanningen, säger aposteln. Ordet har kommit människan nära - det vill säga trons ord, det som aposteln förkunnar.
Tron är just detta, att bejaka den sanning som Gud har uppenbarat och som hans heliga kyrka förkunnar. Den som kräver egna tecken gör sig själv till högste domare och dömer sig själv till ständig osäkerhet. Det kan ju alltid komma nya ”tecken”. Människan måste kapitulera för den sanning som Gud har uppenbarat och som han själv är garant för. Den rike och högmodige måste bli fattig för att ta emot trons gåva. Förnuftet får med sin vilja bejaka den gudomliga sanningen. Den ödmjuke får sina ögon öppnade både för den gudomliga sanningen och för den fattige utanför sin dörr. Hon kan vittna om den rätta bekännelsen och dela med sig av den största rikedomen.
När människan blir stilla och vänder sitt öra till Guds ord, så upptäcker hon att Ordet i grunden inte är en sträng domare, utan en mild och barmhärtig kraft, som ingjuts i hennes hjärta. Aposteln säger att det är den helige Ande själv, som ingjuter sin kärlek i våra hjärtan, kärleken både till Gud och till den fattige. Den nyskapar henne och vidgar hennes hjärta, så att hon kan löpa Guds buds väg i kärlekens outsägliga sötma.
Så blir berättelsen om den rike mannen och Lasaros ett evangelium, ett glatt budskap. Människan kan avlägga den goda bekännelsen till honom som var rik men blev fattig för vår skull för att vi genom hans fattigdom skulle bli rika. Honom vare ära i evighet.
Amen.
pater Ingmar Svanteson