Predikan 26 söndagen ”under året” 2018

4 Mos 11:25-29 Jak 5:1-6 Mark 9:38-48

Trefaldigt besök

I dessa dagar får vi besök av tre lite olika slags gäster, av änglar, av Thérèse av Jesusbarnet och hennes föräldrar, och av olycksdrabbade medsyskon på Haiti.

Änglabesök – vi firade ärkeänglarna Mikael, Gabriel och Rafael igår. Det står fortfarande Den helige Mikaels dag i svenska almanackan. På tisdag skall vi fira Skyddsänglarna. Det är änglatid. Helgonbesök - under de kommande veckorna får Sverige och hela Norden besök av den heliga Thérèse av Jesusbarnet och hennes helgonförklarade föräldrar. För det tredje har Stiftet några dagars besök av två präster, Msgr Chadic och fader Francky, från en församling på Haiti som drabbades svårt av jordbävningen 2010. De två representerar dem som Jesus i evangeliet kallar ”dessa små som tror”. Änglar, helgon och kämpande trossyskon, dessa tre grupper besöker oss och vi tar emot dem som våra gäster, så att de får öppna våra ögon för Kyrkans storhet och tända elden i på nytt i våra hjärtan.

Vi skall snart bekänna att kyrkan är katolsk. Katolsk betyder att hon är allomfattande, att hon har med allt och alla att göra. En förening eller ett parti kan vi förstå och få grepp om. Men Kyrkan är större. Och det har hon i arv från Jesus själv, som ofta överraskar. Lärjungarna berättar hur någon som inte hörde till lärjungekretsen ändå drev ut demoner i Jesu namn. Lärjungarna försöker hindra honom, eftersom han inte hörde till dem. Men Jesus har inga betänkligheter. Han säger till och med: ”Den som inte är mot oss, han är för oss”. Det säger något om hans och Kyrkans storhet. Kristus är ingen partiledare, ingen chefsideolog. Han är alla människors broder och Herre. När han kommer till någon, så kommer han till ”sitt eget”, till sin broder och syster. När någon gör gott mot en fattig eller olycksdrabbad, så är det Kristus som betjänas. Hans kyrka är inget parti, ännu mindre en sekt. Hon är tecknet på ”hela människosläktets inbördes enhet”. ”Hon är allas moder... hon välsignar också dem som förföljer henne.” (Gertrud von le Fort) Hon är stor nog att erkänna allt gott, var det än kommer ifrån. Hon gläder sig över var och en som tar steget in i hennes fulla gemenskap, men proelytmakeri och partiväsen är henne främmande. Hon har en bundsförvant i alla människor. Hon vågar säga att alla döpta i princip redan tillhör henne. Ja, varje människa är egentligen till sin natur katolik (anima naturaliter catholica – Tertullianus). Den som finner vägen till kyrkans fulla gemenskap har inte funnit något udda eller exotiskt, hon har kommit hem.

Också människor som står långt utanför hennes gränser kan ha en känsla för hennes hemlighet. Varför skulle de annars bli så upprörda när kyrkans egna representanter sviker? De skulle rentav instämma i att vår biskop citerade ur dagens evangelium när de senaste övergreppen blev kända: ”Den som förleder en av dessa små som tror, för honom vore det bättre att ha kastats till havets botten med en kvarnsten om halsen”.

Positivt ser vi det också i människors spontana respekt för hennes helgon. I morgon firar kyrkan den lilla Thérèse av Jesusbarnet, karmelitnunnan, som från en avskild klostercell påverkat flera generationers trosliv. Hennes reliker har tagits emot i över 60 länder världen runt. Bilden av henne har ofta förminskat henne. Ett vittne säger: ”Ibland är du mjuk och blyg, ibland är du en jungfru-krigare som hungrar efter ära, djupt fascinerad av din syster Jeanne d´Arc. Med ihärdighet och djärvhet försöker du uppnå ditt mål, att dö av kärlek”. Vittnet fortsätter: ”När du når din fulla mognad, verkar det som om du till sist kan vara helt och hållet dig själv. Du andas in livet, du älskar naturen, fåglarna, djuren, himlen, stjärnorna… men framförallt älskar du människan, särskilt de enkla i din kommunitet.” - Min tanke går till Haiti. När någon berättade om sitt besök där var det de troendes glädje, trots all förödelse, som gav det starkaste intrycket. - Mot slutet av sitt liv trädde Thérèses in i mörkret och intog platsen vid ’syndarnas bord’. Hennes tro prövades och hon får erfara Guds tystnad. Ändå höll hon hoppet uppe. Inte genom att upprätthålla en stoisk fasad utan genom att förbli liten och sårbar. Hon blev missionens skyddspatron, beviset för den fördolda bönens mystiska effektivitet. Hennes ”lilla väg” var ingen lättköpt väg. Ändå framhärdade hon i förtröstan och kärlek.

Hon står inte långt från evangeliets andra del, där tonen är så mycket skarpare. Jesus tycks ha störst problem med sina egna lärjungar. Likgiltigheten och kompromisserna kommer smygande och den första kärleken kallnar. Jesus varnar för att förledas av frestelsen och därmed bidra till förförelse av dem som räknar med och litar på oss. Han använder drastiska bilder: ”Om din hand eller din fot förleder dig, så hugg av den. Om ditt öga förleder dig, så riv ut det.” Det är en uppmaning att beslutsamt avvisa frestelsen till synd. Antingen det är handen, ögat eller foten som lockar oss. Eller tanken som lockar oss att döma någon, att fångas av rädsla och självpåtagna bekymmer, eller att döma ut sig själv som hopplös.

Att frestas är ingen synd. Synd blir det när vi låter oss övervinnas av frestelsen och säger ja till den - men så behöver det inte gå. Frestelsen kan kännas övermäktig. Men den känslan ljuger. Ingen frestelse kan komma in i människans hjärta om inte människan själv öppnar dörren för den. ”Stå emot djävulen och han skall vika för er”, säger aposteln Jakob. Och när vi ändå har fallit, då måste vi utan dröjsmål skynda tillbaka.

Det kräver ihärdig bön. Men också öppna ögon för och tro på den hjälp och de hjälpare som finns runt omkring oss. Inte minst änglarna. Änglarna stiger ner som våra skyddsänglar, för att vägleda, skydda och ibland bota. Läs Tobits bok! Det är mera förnuftigt att tro på änglar än att tro på ödet eller slumpen. 

Vi deltar i ett pågående krig, men vi är inte ensamma. När vi har dessa hjälpare, både änglar, helgon och ”dessa små som tror”, finns inga skäl att förlora modet.

Allt är samlat och närvarande i den heliga eukaristin. Änglarna är med i varje mässa, helgonen likaså, de fattiga i vår förbön och vår kollekt. Men den gåva vi får genom dem är större. Vi får sjunga som Benedictus anbefaller sina bröder att göra när de tagit emot gäster: ”Gud, vi har tagit emot din barmhärtighet mitt i ditt tempel”.

Amen.