Predikan 26 december 2022, den helige Stefanos dag

Predikan 26 december 2022, den helige Stefanos dag

Apg 6: 8-10; 7: 54-60; Ps 31: 3c-4, 6, 8ab, 16b-17; Matt 10: 17-22

Det förtätade Ordets seger, också över vrede och bitterhet

I går föddes Kristus till jorden, för att Stefanos idag skulle födas till himlen. Det ”förtätade Ord” vi talade om i går, har tagit sin boning i diakonen Stefanos, den förste martyren. Kyr­kans liturgi har förstått det och därför firades tidigt Ste­fanos mar­tyrium som en fort­sätt­ning av det vi firade i går.

    Kyrkan tror som hon ber. Hennes litur­giska bön påminner om att allting är sam­man­fattat i Kristus, som är densamme igår, idag och i all evighet. Det som hände i Kristi liv präglar al­la andra tiders lärjungar. Tydligast ser vi det hos martyrerna. Den kraft som bod­de i det förtätade Ordet, visar sig i Stefanos liv.

    Vi lever i martyrtider men glömmer det lätt, trots att antalet martyrer är större idag än i nå­got tidigare skede av kyrkans historia. Det bekräftas av internationella undersökningar, men svenska medier rapporterar det ytterst knapphändigt. Kyrkor och heliga bilder skändas i stor omfattning. Ondskan utmanas av det kristna nam­net, som om den inte kan tåla var­ken sanningen eller kärleken.

    Stefanos martyrium visar det grundläggande mönstret. Hans vittnesbörd möts av ursin­ne. ”De kan inte hävda sig mot visdomen och anden i det han sade”. De släpar ho­nom ut ur staden för att stena honom. De kan inte accep­tera Stefanos ord om att Jesus står på Guds högra sida, dvs. har del i Guds allmakt. Men inte ens detta ursinne kan släcka Ste­fanos kärlek till dem. Han besvarar deras ursinne med förbön: ”Herre, ställ dem inte till svars för denna synd”. Ursinnet fick inte makt över honom. Det förtätade ordet i hans hjär­ta är starkare än det nakna ursinnet.

Varför detta motstånd? Varför är att det så svårt för människan att höra sanningen? En delförklaring till motståndet mot kristen tro i vår del av världen är kyrkans eget dåliga ex­em­pel, inte minst de övergrepp som skett av hennes präster. Men det förklarar ändå inte det hat som idag drabbar kyrkan världen runt. I västvärlden finns en naiv tro på männi­skans godhet som får många att blunda för det stora antalet martyrer idag.

Desto viktigare är det att vi förstår martyrernas vittnesbörd. Stefa­nos lönade inte ont med ont, inte ens inför det ursinniga hatet. Det har sin källa i hans Herre, den korsfäste, som ber för sina bödlar och överlämnar sin ande. Han uppstår från de döda och sän­der Pau­lus och apostlarna tillbaka till det folk han blivit korsfäst av. Och ut i den värld som idag tycks avvi­sa honom på nytt.

I Stefanos liv ser vi detta mönster, som en kopia av hans Herres liv. Kyrkofadern Fulgen­tius av Ruspe, död 533, säger att det är kärleken i Stefanos som gör ho­nom omöjlig att be­segra. Han är varken överlägsen eller undanglidande. Kroppen kan de stena. De tror att de kan beröva ho­nom livet, men det finns inget liv att beröva, ty sitt liv har han lämnat till Kristus. Stefa­nos för­­e­nar sitt liv med Kristi överlåtelse och offer. Vi gör det i varje mässa, när vi förenar oss med Kristi oblodiga offer på altaret.

Att de troende så lätt blir skumögda beror på att de slutar att älska. Den som hatar blir helt blind. Redan den som irriteras ser dåligt. Stefanos däremot ser vem som har mak­ten i allt som sker. Vi har just firat det barn, på vars axlar herradömet vilar enligt julens profetia. Mörk­ret får inte makt över det bar­net, inte ens när hans fiender berövar honom livet.

Inte heller fångas Stefanos av bedrö­velse, bitterhet eller uppgivenhet. I stället ber han för sina böd­lar. Bön är botemedlet för den som frestas att löna ont med ont. Kanske för­svin­ner inte irritationen direkt. Det kan behövas uthållig bön för att driva ut den egna lusten att ge igen eller bli bitter. Bitterhet och bön är som eld och vatten. Den som fastnar i bitter­het över vad han utsatts för har slutat att be för sina fiender.

    Medan den som håller ut i bön för dem till och med kan öppna vägen för deras egen räddning. Ett av vittnena till stenan­det av Stefanos hette Saulus. Han stod och bevittnade det hela, övertygad om att det som skedde var riktigt. Det är den Saulus som senare skall bli en Paulus. Fulgentius säger att Pauli omvän­delse skedde under medverkan av Stefa­nos förböner. När sedan Paulus möter Stefanos i himlen behöver han inte ens skämmas. Mänskligt talat, kan han tacka Stefanos för hjälpen. Paulus skulle ju själv få ge sitt liv för sam­me Herre. De gläder sig båda över den sanna kärlekens makt och hemlighet, Kristi herra­välde, som skulle vila över barnet i krubban enligt profeten

Martyrerna visar att den sanna kärleken inte är feg och anpasslig, den viker inte undan utan bekänner också an­stötliga sanningar. Samtidigt fullkomnas därmed kärleken. När Kris­­­tus förkunnat sanningen för människorna och de avvisar honom, då vänder han inte ryggen till dem, u­tan breder ut sina armar på korset för att omfamna alla, för att ge sitt liv för alla, för att dra alla till sig. Ste­­fanos och martyrerna följer i hans spår.  

Vi är skyldiga vår tids många martyrer solidaritet och förbön. De är ju lemmar i samma kropp som vi. Även om det för oss inte handlar om ett blodigt marty­rium, så finns det dag­ligen möjlighet att följa dem. De första munkarna kände igen sin kallelse i martyrer­nas. Tå­lamod i motgångar och orätt­vi­sor är ett slags oblodigt martyrium. Detta ”vita” martyrium är inte mindre värt, kanske me­ra. Inte som något krampaktigt, ännu mindre med ett snett le­en­de.

De flesta måste gå igenom en lång kamp för att tålamodet skall bära frukt och övergå i glädje. Det bety­der äkta sorg och ånger över att den egna vreden får styra. Den som flyr un­dan den kam­pen lagrar bit­ter­het i sitt inre som inte försvinner med tiden. Men sor­gens tårar över egen vrede är star­kare. ”Saliga de som sörjer, de skall bli tröstade.” Pau­lus ”gläder sig” över det han fått utstå. Källan till den glädjen finns i det nyfödda bar­net i krub­ban. Ock­­så i den korsfästes ögon har en konstnär sett ett leende.

Vi dricker denna seger i den eukaristiska kalken, som både är lidandets och glädjens bä­gare. När den glädjen fått fäste i lärjungen rinner en ny källa upp i hjärtat. Det trånga hjärtat vidgar sig. Profeten säger: ”Du smörjer mitt huvud med olja”, det är gläd­jens ol­ja, ”och fyl­ler min bä­ga­re till brädden”. Tjänarna vid bröllopet i Kana lydde befall­ning­en och fyllde krukor­na ”till bräd­den”. Vattnet förvandlades till glädjens vin. ”Gläd er alltid i Herren”, säger apos­teln. Det go­da har blivit en vana och dyg­den en lust, försma­ken till den eviga glädjen.

Lovad vare Herren som förhärligas i sin Kyrkas martyrer, vilka fullbordar vår glädje över hans födelse.

Amen.

                                                                                                          pater Ingmar Svanteson

Pater Ingmar Svanteson

Pater Ingmar Svanteson är katolsk präst och benediktinmunk i Den Helige Benedictus Kloster i Mariavall i östra Skåne. Pater Ingmar publicerar sina texter på klostrets hemsida klicka här

Pater Ingmar