Predikan 23 söndagen under året 2022
Vish 9: 13-18; Ps 90: 3-6, 12-14, 17; Filem v.9b-10, 12-17; Luk 14: 25-33
Den kärva vägen till frihet och glädje
Det pågår valrörelse och de politiska partierna lägger ner stor möda och enorma penningsummor för att göra sitt budskap attraktivt och lockande. ’Ge oss din röst, så får du mer i plånboken, ditt liv blir tryggare, förmånligare och bättre.’ Jesus verkar helt ointresserad av sådan typ av påverkan, trots alla de gåvor han kunde dela ut. ”Stora skaror” följde honom på hans väg till Jerusalem. Men han talar inte om vad det ger att följa honom, utan om vad det kostar. ”Ingen kan vara min lärjunge om han inte avstår från allt han äger”. Hur kunde Jesus med ett sådant program få någon enda lärjunge?
Ändå är det just detta som har skett. Otaliga människor har gått in under dessa villkor, lämnat allt och följt honom. Och det fortsätter att ske, två tusen år efter hans död, i alla världsdelar och alla kulturer, även om det i vår del av världen just nu tycks vara trögt med kallelser. Det märkliga är att när kyrkan mildrar anspråken, när man tonar ner det kärva, då glesnar det i leden. Kanske inte direkt, men efter ett tag. Det är den politiskt korrekta och anpassade kristendomen som inifrån försvagar och sekulariserar kyrkan. Men tron på och efterföljelsen av den man som dog på ett kors och kallar oss att följa honom och bära hans kors ger upphov till en ström av efterföljare. Inte ens kyrkans egna svek och synder tycks hindra människor att bryta upp och följa honom, också i djupaste trohet mot hans kyrka. Varje människa som tar det steget är ett vittnesbörd om kraften i det kors han kallar oss att bära.
En förklaring behövs. När Jesus talar om att ”hata” sina närmaste, betyder det naturligtvis inte att tycka illa om dem. Men de inte får inte inta den högsta platsen på värdeskalan. En annan evangelist uttrycker det så: ”Den som älskar far eller mor mer än mig, han är inte värd att tillhöra mig”. Ändå är hans ord för många svåra att höra. De bästa förklaringarna finns inte i böcker och teorier, utan i efterföljarna själva, särskilt i helgonen. Deras liv är den bästa utläggningen av Jesu anstötliga ord. Helgonen bekräftar att Jesu kärva krav är vägen till liv, frihet och glädje.
En sådan efterföljare möter vi i andra läsningen, den åldrade aposteln Paulus. Han skriver brev från sitt fängelse. Man kunde ha väntat sig klagan. Paulus hade fått lida och utstå mer än de flesta, men detta brev till vännen Filémon är ett av de varmaste och vackraste i hela Nya Testamentet. Läs det korta brevet! Ofta hör man bitterhet hos människor som ser tillbaka på sina liv. Pauli korta brev skimrar av tacksägelse och glädje.
Hans vän Filemon hade en slav vid namn Onésimos, som hade rymt. På något sätt hade han kommit i kontakt med Paulus och blivit kristen. Nu bistår han aposteln i fängelset. Ändå vill Onesimos göra rätt för sig och återvända till sin herre Filemon, trots de stränga straff som hotade en förrymd slav. Paulus skriver då ett följebrev där han vädjar för Onesimos. Han vill inte föreskriva vad Filemon skall göra, även om han som apostel hade kunnat det. I stället vädjar han till Filemons goda vilja. ”Om du betraktar mig som din vän, ta då emot honom som om det vore jag.” Hela brevet sprider en väldoft som visar vad de kärva kraven leder till.
Paulus berättar hur han har ”fött” Onesimos i sin fångenskap. Han kallar honom ”mitt barn”. Han måste ha undervisat och döpt honom. Detta bryter igenom alla sociala gränser. Av slaven har blivit en broder. Helst vill Paulus ha honom kvar för att Onesimos skall vara honom till hjälp. Sådant var möjligt i den tidens fängelser. Men rätt skall vara rätt. Paulus vill inte sätta sig över gällande lagar. Därför skickar han honom tillbaka till Filemon. Han skriver konkret: ”Har han vållat dig skada eller är han skyldig dig något, så sätt upp det på min räkning. Jag, Paulus, skriver här med egen hand: Jag skall betala”.
Så tillfogar han, och det vittnar om följderna av dagens kärva evangelium: ”utan ditt samtycke vill jag ingenting göra; det goda du gör skall inte ske av tvång utan av fri vilja”. Hemligheten skymtar fram. Något kan växa fram som inifrån förvandlar människan, så att hon av fri vilja gör det goda, också det till synes omöjliga. I glädje kan hon avstå från ”allt hon äger” som Jesus säger. Allt hon tidigare varit bunden av, ägodelar, framgång, gott anseende, njutningar. Sådant förlorar sin makt över den människa som följer Jesus. Något tar sin boning i människans hjärta, något som är starkare och som ger frihet och glädje. Aposteln beskriver ett sådant hjärta på ett annat ställe: ”Rättfärdighet och frid och glädje i den helige Anden”. Jesus antyder samma förvandling när han talar om att bära hans kors. Han säger: ”Ta på er mitt ok och lär av mig, som har ett milt och ödmjukt hjärta, så skall ni finna vila för er själ. Mitt ok är skonsamt och min börda är lätt.” Det kärva kravet om att överge allt och bära korset visar sig vara något ”skonsamt och lätt”.
I brevet till sin vän tillfogar Paulus: ”Kanske fick du vara utan honom en tid just för att få honom tillbaka för alltid”. Han vill öppna Filemons ögon för den gudomliga försynen, Guds ledning av våra liv, hur Guds försyn ser ut för den som följer Kristus. Livet blir ju sällan som människan tänkt sig. Här skymtar något fram som är bättre än alla mänskliga planer och förhoppningar. Paulus säger på ett annat ställe: ”För dem som älskar Gud samverkar allt till det bästa”. Försynens ledning skymtar fram, den som ges som gåva åt den som följer Jesus, lämnar egenviljan och ständigt ber: ”Ske din vilja, inte min”. Denna försyn gör människan inte bara immun mot bitterhet och klagan, den befriar henne och ingjuter glädje i hjärtat, en försmak av det eviga livet.
Men det är inget trolleri. Porten är trång: ”Ingenting föredra framför Kristus”. Tron vet att Kristus är Herre, men det stannar som en teori i huvudet om lärjungen föredrar något framför kärleken till honom. ”Älskar du mig?” är Jesu avgörande fråga till Petrus. Evangeliet låter kärvt, till dess lärjungen besvarar Jesu fråga med hela sitt liv och fortsätter att göra det. Kärvheten för lärjungen in på den väg som får hjärtat att vidga sig och bitterheten ger plats för glädje. Det är till denna frihet och glädje som evangeliet vill föra oss. Vi bad det i kollektbönen: ”Låt oss i Kristus nå den sanna frihet och det arv som du berett åt oss”.
Låt oss 1. be om mod att se vad som hindrar oss på den vägen, låt oss 2. be om mod att bryta med alla hinder, och låt oss 3. be om förtröstan på Guds hjälp att ingenting föredra framför kärleken till Kristus.
Amen.
pater Ingmar Svanteson
