Predikan. 22 söndagen under året 2020

Jer 20: 7-9; Ps 63: 2-6, 8-9; Rom 12: 11-2; Matt 16: 21-27

Att efterfölja barmhärtigheten

Profeten Jeremia klagar över det uppdrag han har fått. Och mer än så. Han anklagar Gud för att ha förlett och lurat ho­nom, när han fick sin kallelse som profet. ”Du förledde mig”, säger han. I ärlighetens namn måste han tillägga: ”Jag lät mig förledas”. Men så fort­sätter han: ”Du blev mig för stark, du fick övertaget”. Han klagar eftersom han blir till åtlöje för folket när han förkunnar. ”De gör narr av mig.” Han klagar över att stän­digt tvingas ro­pa: ”Våld och förtryck!” Varje gång han talar måste han påtala folkets synder och otrohet mot förbundet. Han försöker tränga un­dan och glömma uppdraget: ”Jag bryr mig inte om att tala i hans namn”. Men då blir det som en brin­nande eld i hans innersta. Han för­mår in­te stå emot.

    Det som drabbar profeterna kan verka överdrivet dramatiskt, men så intensiv är Guds omsorg om sitt folk. Gud vet att folket går under när de glömmer och nonchalerar hans för­bund och bry­ter mot hans bud. ”Utan profeter förvildas folket”, säger den vise, men när pro­feterna talar kallas de fanatiker, de som vill dra folket tillbaka till Guds barm­härtighet. Det är av kärlek som Gud sänder sina profeter. Må vi lyssna till dem innan det är för sent och vi går under.

    Jeremia förkunnade att Jerusalem skulle brännas och folket föras bort i fångenskap, vilket också skedde den gången på 500-talet f.Kr. Det kan hända igen, också med den heliga kyrkan. Orsaken och tragiken är densamma, att människorna avvisar den barm­härtighet som Gud har sänt.

    Det är med hänvisning till samma barmhärtighet som aposteln Paulus uppmanar de kristna i Rom att ta konsekvenserna av den tro han skrivit om i sitt väldiga Romarbrev. ”Jag ber er, bröder, vid Guds barmhärtighet, att frambära er själva som ett levande och heligt offer”. Det betyder att ställa hela livet i Guds tjänst. Vi bär inte längre fram djuroffer eller mat­­offer som i det gamla förbundet. Vi bär fram oss själva. Det betyder att ställa hela livet under Guds vilja. Aposteln varnar för motsatsen, att steg för steg anpas­sa sig till vad den här värl­den lockar med. Det motsvarar vad Jeremia anklagade folket i Jerusalem för, att anpassa sig till den hed­niska omvärldens tänkesätt och avgudar. Därför uppmanar Pau­­lus de kristna att låta sig förvandlas genom att förnya sina tankar. Det sker genom bön och läsning av Guds ord och av sådant som stärker tron. Då får samvetet, den inre kom­pas­sen, förmåga att avgöra vad som är Guds vilja. Samvetet ka­libreras och finjusteras, så att det kan avgöra vad som är gott, behagar Gud och är fullkomligt. Allt är ett svar på Guds nåd och barmhärtighet, den nåd som kallade och sände profeter och apostlar och som når sin höjdpunkt när Gud sänder sin egen Son, som frambar sitt liv på korset för att dra alla människor tillbaka till Guds barmhärtighet och nåd.

    Att korset behövdes hade inte Petrus förstått, trots att han nyligen bekänt Jesus som den levande Gudens Son. När Jesus börjar tala om sin väg till Jerusalem, om att han mås­te lida, dö och uppstå, då tar Petrus Jesus avsides och säger: ”Må Gud bevara dig. Något sådant skall aldrig hända dig”. Han får, lindrigt talat, ett skarpt svar: ”Håll dig på din plats, Satan”. Det är inte Petrus uppgift att gå före Jesus och visa honom vägen. Det är vad Sa­tan försökte när han frestade Jesus. Petrus plats är bakom Jesus, som hans efterföljare.

    Så undervisar Jesus om efterföljelsen. Det är den undervisning som Paulus byggde på när han talade om att frambära hela livet som ett offer. Jesus säger: ”Den som vill räd­da sitt liv skall mista det”. Den som låter den egna viljan styra har till slut bara sin egen vil­ja kvar. Gud, som lärt människan att be: ’Ske Guds vilja’, tvingas säga till den människan: ”Ske din vilja”. Ett fasansfullt domslut. Den, däremot, som upp­ger den egna viljan, det Je­sus kallar att ”mista sitt liv”, lämnar den förödande själviskhetens väg och finner i Jesu efterföljd sitt sanna liv.

    På den vägen lyder man inte längre Guds bud av tvång eller av rädsla för straff, inte heller av be­räk­ning. Ett nytt liv börjar växa till. Så småningom blir det en glädje och en lust att göra det goda. Vi sjöng om det i responso­rie­psalmen: ”Din nåd är bättre än liv”. Och långt bättre än allt vad den här världen kan erbjuda. Psal­misten sjunger: ”De får njuta över­flödet i ditt hus, i din gläd­jes strömmar stillas deras törst”. Livet i Kristi efterföljd ges oss för att vi skall få dric­ka ”strömmar ur Guds glädje”! Det utesluter inte kampen, men re­dan i kampen att över­vinna den egna viljans tyranni anar lärjungen hur korset förvandlas till ett milt ok.  

    Till slut säger Jesus att var och en skall dömas efter sina gärningar. Det är inte en dom som människor tänker sig, utan en dom över hur människan har förhållit sig till Guds barm­här­tig­het. Både den barmhärtighet som kallade Jeremia och den som fick Paulus att upp­mana oss att ställa hela livet i Guds tjänst. Det är samma barmhärtighet som kallar lärjung­arna att ta på sig korset och följa Jesus.

    Det är den barmhärtigheten vi får del av och lär oss efterfölja när vi frambär oss själva i den heliga eukaristin.

    Amen.

                                                                                           pater Ingmar Svanteson